Planen för morgondagen var en resa ned till vackra Skåne på jobb men stormen fick oss att flytta fram det en dag. Prognosen sa 25-29 m/s ungefär när jag skulle passera Jönköping och lite självbevarelsedrift får man ju ändå försöka ha som gammal o-cool gubbe också. Skånska slätter är njutbara med blåser det så blåser det riktigt mycket vilket brukar märkas på vinterkaos. Sovmorgon imorgon alltså.
Day: 27 October 2013
Bilder Sagres Portugal
Jag har plåtat för mycket i mitt liv för att till slut lära mig att man också måste se på riktigt inte bara genom en kameralins. Därför plåtar jag sällan så mycket numera. Men vissa saker går det naturligtvis inte att undvika. Här är några
Sagres är ett paradis också om man inte är surfare.
Klipporna ner mot Atlanten är magnifika
Man ser dem inte först såklart men förundras sen över driften att fiska. Kanske lever de på detta. Får den känslan. Han till höger har en trettio centimeter att stå på och där lutar han sig ut över stupet. Inget varesig för Karin eller mig men det är antagligen det bästa fiskestället.
Den här familjen satt lite bättre till
Fiskare 1 på bilden tidigare får fisk och blir lika glad som alla fiskare blir.
Senast lästa bok
Himlens Fånge av Carlos Ruiz Zafon
Skall du läsa en bok i ditt liv så är den här en kandidat. Vindens skugga och Ängels lek är två till i samma miljö som jag kan säga samma sak om. Det blir inte bättre än såhär. Satt jag i Nobelpriskommiten så har vi här en självskriven mottagare. Ingen kan som Carlos Ruiz Zafon beskriva det vänliga samspelet mellan människorna och glädjen i kulturen och på nästa sida beskriva ondskan så att det gör ont längst in i själen.
Handlingen är förlagd till Barcelona där fascisterna styr. Det är onda tider. Men det är i dessa tider som det goda blommar upp som små bländande maskrossolar i en gräsmatta. Det som till slut segrar om hoppet aldrig någonsin lämnar de nedtryckta och fängslade. Böckerna, språket och kulturen är bevarare och bärare av erfarenheter. Boken har en central plats här. Den är nästan dyrkansbar. Men framförallt finns det gränslös kärlek mellan människorna där under allt det onda, hotande. Allt berättat på ett underbart sätt där historien aldrig någonsin kommer att lämna en. LÄS!
Om att resa
Man behöver inte åka hundratals mil för att uppleva lycka, jag tror det gäller min fru också. Man har den inom sig, har hittat den eller också söker man den fortfarande och även då, när man rest de där hundratals milen, och man råkar hitta den, så är det också då, inne i sig själv som man finner den. Eller inte. Det finns inget annat sätt. Man måste söka där inne.
Därför är känslorna inte annorlunda när jag står vid en klippkant där Atlanten kokar femtio meter under mig och en vind som far förbi Afrikkas västkust och svänger förbi Casablanca, virvlar runt i mitt hår ömsom som om den vill tvinga mig ut över stupet och låta mig blir en del av det kokande turkosa hav som finns där nere och ömsom som om den vill värma och smeka en frusen nordbo och få själar från främmande platser att förstå söderlänsk mentalitet. Ja, jag är lycklig där. Men på samma sätt som jag är lycklig på Örnberget här i Los vid en annan klippkant.
Vi har styrt hyrbilen till Sagres. Stora vågor, Surfparadis. Det är vackert. Vi vandrar barfota på surfstranden där surfarna räknar in den sjunde vågen, den som skall bära dem tillbaks till stranden i triumf och i perfekt harmoni med fysiska lagar. Jag ser något ungflicksaktigt lyckligt i Karins ansikte när en stor varm våg rullar in och blöter ner upprullade byxben. Det gör mig glad i hela mig.
Vi har ingen brådska och vandrar barbenta där en stund och låter mjuk blöt sand bära och Atlantens vågor smeka bara fötter. Åker tillbaks på småvägar. Undersöker vikar och småstränder på vägen tillbaks. Svänger in i Lagos. Smågatorna har nästan inte plats för bilen. Det är en labyrint av gator som går än åt ena hållet, än åt andra. Skarpa svängar. Backar uppåt, backar neråt. Parkerade bilar som man måste passera med en centimeter till godo. Vackert. Vackra hus. Men också många många övergivna hus. Exotiska för Hälsingar precis som röda stugor och Hälsingegårdar måste vara det för Portugiser. Handlar lite i ett snabbköp. Här ser man det verkliga Portugal. Det verkliga livet. Det är ingen skillnad vare sig på affär eller människor där i butiken. Det kunde vara vilken Svensk småstad som helst med folk som vandrar där bland hyllorna och undrar vilken mat man skall ha till middag ikväll. Vissa delar av sortimentet är såklart annorlunda men det mesta är sånt som vi har gemensamt.
Dagen efter passerar vi Spanska gränsen tidigt på morgonen. Vi får inte ta in bilen i Gibraltar eftersom försäkringen inte gäller där. Så det får bli Sevilla. En bilburen Svensks mardröm. Vi vill se katedralen. En eftergift åt människornas sökande efter han/hon/det/gud. Vi hittar den men ingen parkering. Snurrar runt i det oändliga och jag blir nästan galen på damen i GPS’en som ber mig svänga åt håll man inte kan svänga åt och är tyst när instruktioner behövs som mest. Till slut flyr vi därifrån. Åker till Cadiz. Hav och vågor igen, men Spanskt territorium. Vackert. Turistiskt. Ingen talar Engelska. Vegetarisk mat är omöjligt att få tag på. Vi vandrar runt där en stund innan vi ger oss av “hemåt” mot Faro igen. Handlar bröd och ost på Lidl för att få något alls i hungriga magar. Gläds åt parkeringsvaktens Spanska förklaring om hur man betalar. Högt, snabbt och fullständigt obegripligt men på något sätt löser det sig ändå. Det gör ju alltid det. Också hemåt kommer vi fast ibland inte med GPS’ens hjälp som verkar vilja få oss att snurra runt i samhällen mer än vad som är nödvändigt.
Nästa dag är kortsemestern slut. Tidigt flyg till Sverige. Tamefan njuter jag inte av flyget på den här resan också. Det har sina fördelar att bli gammal med acceptans för att man kan dö när som helst. Går det åt helvete här så är det väl inte så mycket konstigare än att man inte vaknar en morgon. Kan man känna ro i något sådant? Ja så är det för mig. Jag har gjort en massa och alltid gått min egen väg. Bara delar av den vägen är andras vägval. Känner mig nöjd såhär långt där någonstans. Hemma igen är det ju just hemma. Hemma är ju liksom aldrig lika bra som när man varit borta. Det är inte Los jag längtar till. Det är huset eller snarare vår egen lilla bubbla i världen. Det kunde såklart stått någon helt annanstans i också och jag skulle vara precis samma person då som den jag är nu. Det behövde inte ens vara just det här huset. Det som kommer in i huvudet och det som snurrar där inne utgör mitt liv. Det yttre är stimulansen.
Vad lär man sig av en sådan här resa då? Inte mer än av andra resor såklart. Världen är vacker var man än är. Människorna är desamma var vi än är och de lever med samma drömmar och förhoppningar. De vänliga finns där ständigt närvarande likväl som ondskans fula tryne. Portugal och Spanien där fascister alldeles nyss har härskat har inte ett annat folk än det här hos oss där vi tar demokratiska rättigheter för självklara. Man måste kämpa för det där likväl som för medmänsklighet och för en bra värld. Det kommer liksom inte av sig själv något av det där. Men de flesta man möter på resorna är just precis goda, sköna härliga människor. De flesta i världen är nog sådana. Vanliga. Icke hatande. Det är skönt att veta det och det är nog där lärdomen finns. Det hatiska och onda bara hörs mer där det skriks ut eller exploderar. Tillsammans måste vi trycka tillbaks dem ner i sina hålor igen. Aldrig sluta göra det. “Tillsammans” är nog nyckelordet.