Month: November 2013

Vad har farfars gamla kamera, John Lennons gitarr, Albert Einsteins kaffekopp, Marie Curies provrör, gemensamt? De är alla artefakter som totalt saknar värde för undertecknad. Se dig omkring där du sitter. En massa grejer eller hur? Men skulle du verkligen velat att någon skulle dyrka dem bara för att de stått där nära dig? Tanken blir liksom lite patetisk att tänka sig om man går in i den i egen person. Att någon i en framtid ställde tekoppen i sin hylla, köpt för tretusen spänn – den du köpte på Rusta för en femma – därför att jag druckit i den här, nu och idag. Mitt förakt kommer farandes genom åren in dit till framtiden bara av att tänka tanken. Herregud så patetiskt! Hylla det folk gör istället. Möjligen också det de säger. Om de inte bara pratar. Och förakt förresten. Fel. Jag blir bara beklämd. Alla lever sitt liv. Det är viktigt. Jag dömer ingen men säger vad jag tycker. Det är skillnad.

Hur som helst lär inte just det där vara någon fara i mitt fall men är alltså det i de övrigas. Jag har inget sånt där kvar. Fast nu ljuger jag såklart. Min farbrors två dragspel står här i studion. En gungstol från mormor och morfars som morsan ville att jag skulle ha. En självväxt vävstol från samma ställe. Ett 1700 tals bord från Orsa som farsan ville vi skulle ha. Osv osv osv. Men lite skillnad är det såklart med de där grejerna och John Lennons gitarr. Till skillnad från den så tillhör de här mitt liv och min historia. Knyter ihop ihop den räcka av trådar som leder fram till mig. Och kanske dömer jag för hårt förresten. Kanske är människor verkligen så rotlösa att man måste plocka in John Lennon som en del i sitt liv för att få känna sig hel. Det måste man ha förståelse för.

I min ålder förväntas man gå i taket av glädje om någon plockar fram en transistorradio, den som såldes med säljargumentet sju transistorer, från sextiotalet. Eller att det är närmast en sexuell njutning att gå in i en affär med vinylskivor. Jag orkar inte ens tänka gamla bilar, båtar,motorcyklar, gitarrer, hattar och allt vad det är. Man skall ropa halleluja som sann gammal Edsbybo och bara älska det där från svunna tider. Men herre gud. Det är bara att titta sig omkring. Händer det saker eller händer det saker? Har man tid att blicka bakåt hela dagarna. Måste man helt enkelt inte njuta av allt detta goa, härliga, spännande som händer just nu. Nehej! OK. Man skall sitta där på parkbänken och minnas gamla tider. Då när det var bra, allt var vackert och alla var lyckliga. Pyttsan. Jag minns bara hur alla gnällde då som nu. Men det var ju då.

Men mitt te är slut och en Skata skrattar åt mig utanför fönstret. Möjligen är det skators sätt att förklara att det behövs gammalt bröd för att Skator skall överleva en fredag som denna. Skall inventera skafferiet under lunchen och se om jag kan rädda några Skators liv. Dom hör till livet här på kulle dom också. Har det väl fortfarande ganska bra kan jag tänka mig. Det finns båda sorkar och annat att fylla hungriga Skatmagar med. Värre blir det ju längre in i vintern. Då är det inte lätt att vara Skata alla dagar. Man får svälta och inte älskar folk Skator som man älskar Talgoxar och Domherrar. Dom är lite utanför liksom. Det är nog därför jag gillar dom. Det intelligenta, finurliga tilltalar mig. Men jag hatar inte så mycket över lag. Varken vargar, hundar som dödar våra katter, eller deras ägare eller de som utnyttjar den jag är ibland. Hatar man så har man bara förlorat. Den/det man hatar vinnare. Bättre att ignorera och glömma. Då blir man vinnare och onåbar.

En sak till bara. Kassörskor och kassörer. Alltså folk som jobbar i kassor. Kan räkna in de som jobbar i receptioner också. jag samlar på dem. Det har jag berättat förut. Alltså, de som är bra. Som gör det där jobbet bra. Som de unga tjejerna i kassorna på ICA i Edsbyn som tar sig tid med en fumlig gammal man en fredag när köerna är långa. Sånt värmer mitt hjärta att se och ger topplaceringar i min samling. Igår på min rundtur tre tillskott till samlingen. En kvinna på banken som med stort allvar, glädje och vänlighet mötte mig som kund. Heder till henne. Den unga tjejen i affären som ler, har ögonkontakt, lägger kvittot i min hand med fysisk beröring. Jag blir glad av det där. Jag som har familj att gå hem till. Hade jag inte haft det så hade den där lilla vänligheten kanske kunnat betyda allt.Hon i kassan på Willys är lite mer surmulen. Men lyser upp, ögonkontakt, fysisk kontakt när kvittot överlämnas och åker in i samlingen hon också. Kanske huvudvärk tänker jag. Eller en begynnande förkylning. Heder. Går ut upplyft igen. Att göra sitt jobb är inte självklart. De som gör det med inlevelse förtjänar respekt.

Jodå, helt klart gillar jag jul. Men i November eller ännu värre i Oktober. Njae… Då blir jag lite kräksjuk av alltihop. För mig börjar julen kvällen före när jag har familjens tillåtelse att öppna goda julwhiskyn, sen håller den på bortåt nyår. Oftast tar whiskyn slut innan julen gör det. Jag skulle kunna klara mig utan det mesta av det traditionella bara jag får ta det lite lugnt några dagar. Har försökt avskaffa granen i många år, men blir alltid nedröstad av de övriga i familjen. Så granen står alltid där grön och grann i stugan med ljus och kulor och allt vad det är, också hos oss. Men jag klär den inte. Vägrar det. Som trädsurfare vill jag att granarna skall få växa sig stora och ståtliga i skogen. Inte kläs ut i åtlöjets dräkt och ställas i ett för varmt rum och dö där till ingen som helst nytta medan människorna tjoar och tjimmar och äter och super ihjäl sig till dess ära. Eller om det är till Jesus ära. Han/hon/det/guds son. Eller hur det nu var. Om någon minns skicka ett julkort.

I denna anda har jag pysslat med Tomtens dagbok ikväll. Redigerar inläsningen. Ja ja ni fattar. Men man får greja på. Men tomtar har ju inte bara med jul att göra. Man kan ha dem på loften året runt. Det känner jag ganska många som har. Frågan är om jag inte kan räkna in mig själv där i den skaran.  Så det är väl en annan sak än rena julförberedelser att skriva berättelser för barn om troll och tomtar. En gång i livet måste man i alla fall prova också det utan att ha Astrid Lindgren ambitioner. Att det har formen av en kalender borde ju få igång både varningsklockor och kräkreflexer. Men det håller sig lugnt här. Tjockhuding som ser dåligt med ludd i öronen måste man vara.

Det tar trettio minuter att bära in en pall pellets om man har hälsporre. 850kg. Antagligen går det snabbare utan. Definitivt blir man inte av med hälsporre om man bär pellets. Man får mer hälsporre, men som plåster på nämnda sporre, varmt i huset. Svårare att gå får man i alla fall. Men halta har jag inget problem med. Kan kalla det krigsskada och ljuga ihop en historia om mitt deltagande i Koreakriget och hur fångenskapen hos den Amerikanska utbrytarfraktionen på ständiga LSD tripper höll på knäcka mig totalt och till slut satte sig på hälen som en hälsporre samtidigt som bomben detonerade som nästan tog hela benet. De flesta tror på det vansinniga därför att de vill tro på en vansinnig värld. Nedärvt. Det gillar jag hos människorna. Det är väl därför alla gillar julen också. Det om något är väl det stora vansinnet!

Jodå det har blåst ordentligt inatt. Har halvsovit kan man säga. Men inget blåsoväder som ylar i fullt raseri utan mer ett som jobbar lite som en gammal boxare. Jabbar då och då alltså. Vill vara orkan men klarar det inte, satsar på att försöka vara en riktig storm istället men klara inte riktigt det heller. Jovisst i byarna är det nog full storm. De kommer med kraft och ylar verkligen som en riktig storm skall, men däremellan några ynkliga andhämtningspausar som är ingen riktig storm värdig. Man känner liksom sympati för Atlantvindar också ibland.De är lite som en själv.

Men som trädsurfare så får man inte tveka. Upp i närmaste större gran och ge sig ut på Hälsinglands böljande skogsbeklädda berg är det som gäller. Neråt mot samhällena skall det surfas. Mot stränder och fast mark under fötterna. I Hälsingar går vägarna inte runt bergen utan över dem. Det är också den mentaliteten som folket som bor här har. Skogssurfarna.

Så man köper en tavla av konstnären Bengt Lindström. Får den billigt eller betalar dyrt för den. Den ser ut som om konstnären Bengt Lindström har gjort den. Det är i alla fall svårt att se skillnad. Men så säger man att den är gjord av någon annan. En bluffmakare. Den är värdelös. Inte ens värd det billigaste av priser.

Jag är den första att hålla med om att det man inte skall utge sig för att vara någon annan. Än mindre göra det i något slags bedrägligt syfte. Men och det här är ett verkligt  M E N.  För mig har konsten sitt värde i själva uttrycket.  Precis som musiken har det och precis som det skrivna ordet har det. Jag bryr mig faktisk inte ett skit om V E M som har gjort det bara jag tycker det är bra. Alltså hänger jag upp en Picasso på min vägg är det för att den tilltalar mig estetiskt. Visar det sig sedan att den är målad av någon från Voxna Bruk så är det OK ändå, det förändrar såklart inte det jag känner för bilden. Samma sak med musik. Hör jag en bra låt så skiter jag högtidligt i vem som har gjort den. Det kan inte hjälpas. Det blir inte bättre för att det är Bob Dylan som kreerat. Eller en bok. Är den läsvärd eller inte? Skriver du lika bra som en av mina favoritförfattare så kommer jag gilla det du skriver. Svårare än så är det ju inte.

Hela världen är full av skitnödiga som lyssna på “rätt” musik, har “rätt” konst på väggarna, helst i spekulationssyfte, läser “rätt” litteratur osv osv Världen vore faktiskt förbannat mycket bättre utan er hela gänget om jag fick tycka till om det. Men såklart det får jag inte det. Men vet ni vad? Det skiter jag i! För det är en av fördelarna med att vara en o-cool gubbe från Los. Friheten att vara precis så o-cool som man vill.