Month: November 2013

I evolutionens gryning var de dinosaurier, Tyranosarius Rex vill jag tro, domherrarna som sitter i björken utanför sovrumsfönster. Längst upp i toppen sitter de. Ett tjugotal. Väntar på sin tid vid fröautomaten. Det är Brontosurus eller Taloxarnas tid där nu och mattiderna för olika arter är hårt styrda. Nu precis som då.

Aggressiviteten finns kvar hos dem. Vrålen också om man bara lyssnar ordentligt. Det som först låter som ett vänt och trevligt “pip” blir till ett dinosaurievrål om man saktar ner det där i inspelningsstudion. Ett bevis på att tiden verkligen går snabbare idag, här tvåtusen år, efter den som kallade sig kristus, guds son.

Men jag vill tänka att vi är vänner, att vi inte har något ont mellan oss fåglarna och jag. Nykomlingen som är människa och som knappt har varit här på jorden en tid som är värd att notera ens i evolutionens historieböcker. Som kanske också försvinner just så. Kanske har vi varit här hundra, tvåhundra, trehundra gånger och sen försvunnit igen sedan domherrar vandrade runt som Tyranosauries rex iklädd sin rosa lite pimpande fjäderskrud. Några grisblinkskorta miljoner år i boken, som en pest som kom och försvann utan att lämna ett endaste långsiktigt spår efter sig.

För så är det ändå med allt vi håller högt vi människor. På tusen år finns det inte ett spår kvar av ens det högsta huset och den största bron. Dikterna och sångerna som vi älskade så högt har dämpats till tystnad. Böckerna och filmerna är grundämnen och också den mest avancerade datorn, den som kunde förutsäga orkanens väg, är grus. Vädersystemen har ruskat av sig oss på bara några decennier. Skogarna har  växt tio generationer på våra hyggen. Våra gifter har bäddats in av de goda och blivit gömda och inkapslade, nedbrutna för de som lever nu. Vi som såg oss som skapelsens krona är borta utan att lämna ett enda spår efter oss. Jo kanske där vid havskanten. Där man kan skönja en viss ökning i den radioaktiva strålningen. Men efter en miljon år finns inga spår av den heller.

Men dinosaurierna de lever alltså kvar. Miljarder år av utveckling ledde fram till dem som sitter där utanför mitt fönster. Jodå, den självupptagne håller sig själv högre såklart. Den självupptagne har alltid satt sig själv i centrum. Men den som bara tänker det endaste lilla inser också sin litenhet. Förstår sig vara bara en liten del av allt det andra som finns, existerar och lever som en själv. Bemöter detta andra levande med den respekt det förtjänar. Att mata fåglar på vintern kan vara starten för en djupare insikt. Om man vill. Om man bryr sig. Att äta köttet bara med tanken att det är gott, hur skall JAG klara mig utan det? är såklart bara en självisk handling. Man kan inte komma ifrån det. Men vegetarianen dödar för sina måltider också. Vad man är beredd att stå för är bara upp till var och en själv. Det finns bara jämvikt. Gott och ont är hittepå. Du kan aldrig bli god hur än mycket du försöker. Du kan bara göra handlingar som är bra för någon annan och sen är det inte mer med det. Till och med Hitler hade godheten inom sig. Svart och Vitt finns bara på film. Vi vill tro att det är så enkelt. Men det handlar bara om perspektiv. För fisken, grisen, tjurkalven är du som kötträtare en värre Hitler, det måste du inse. Ja, fast än du skickar andra till att göra det smutsiga jobbet åt dig. Man kan tycka att det nästan är värre. Respektera mördaren som gör sitt smutsiga hantverk men se ner på mördaren som beställer mordet utan att stå för det.  Skillnaden att dra upp moroten är obetydlig såklart. Det är samma sak. I grunden handlar det bara om vad man kan stå för och hur mycket egoist man är. Till sist också vad man ger tillbaks. Tar du tre morötter och stoppar in i din mun, tuggar på dem och njuter av deras smak och sen planterar tre kan det ge lindring för en själv som helst inte vill skada ett endaste ett.

Brontosauries äter upp det sista av sin ranson där ute nu. Tyranosaries Rex står på tur. Själv sväljer jag en klunk te för freden mellan arterna.

www.tomtensdagbok.se

Min tappra fru har stått nästan sexton timmar framför mikrofon den här helgen. Utan att klaga och utan att bli märkvärt hes, dessutom, märk väl. Gjort det med den äran.  Själv brukar jag klara två timmar sen är rösten hes och trasig. Min högerarm värker och skakar efter att ha legat på mixerbordet hela dagen och nu vill jag bara höra musik, ja, jaga bort musikabstinensen, efter två dagars koncentration framför ett mixerbord. Ja ni fattar vem som är den tuffe i det här huset. Inte är det jag.

Femton timmar skall nu bli fyra timmar ljudbok. Mitt jobb. Just ljudbok låter pretentiöst men det är väl ändå det, det är. Man kan inte komma ifrån den detaljen. Tänker man sig att den här ljudboken – som mitt övriga material – får sisådär fem lyssnare, så har vi alltså lagt några timmars jobb på varje lyssnare den här helgen. Det utan tanke på en enda krona i inkomster eller applåder, priser eller ovationer. För somliga är det ju inte på riktigt då men för mig är det precis tvärt om. Jag skiter i just det där. Det här kommer från mitt hjärta och numer också min frus hjärta och finns där fritt tillgängligt utan tanke åt något som helst spekulativt. Det borde vara den bästa formen av konst men världen är blind. Det får man leva med. Själv är jag nöjd med att vara en av de levandes som kan göra det där. Som fått den ynnesten.

Men arbetsveckan väntar. Skall bara backa upp det vi gjort nu i helgen och lunka upp för trapporna upp till en bok och en varm säng. Ute har vintern tagit det låsande greppet om hösten nu. Det finns ingen återvändo. Det är bara mer snö och mer kyla som väntar under en lång tid. Jag borde vara i Kalifornien eller Provence. Borde, men är inte. Ibland får drömmarna räcka. Jag har inga problem med det. Jag kan flytta bubblan jag lever i till valfri plats på jorden när jag vill. Att ha för mycket fantasi är en ynnest just där. Jag har fått verktygen för att orka överleva. Tacksam för det. Tacksam också för de goda människor jag känner. Utan dem hade jag gett upp hoppet för länge sedan.

Med den tanken kan jag gå till vila denna söndag.

Jag kämpar inte ens. Sjunker ner med bestämdhet med huvudet mot armstödet. Det är inget fel på filmen. The flowers of war. Jag vill bara vila ögonen, en liten stund. Men jag reser till New York en timme. Julhandlar som en professionell NewYorkhandlande Östermalmstant. Presenter till barn och fru. Skickar hem med UPS. Vill inte släpa ut till JFK och flighten som gå hem över London på måndag som om jag var vilken som helst från Kungsholmen. Dom som också börjat åka hit. Jag äger den där stan samma natt. Den är min. Ingen annans, bara min. Gud är jag där i natten… Men vaknar där på kudden såklart innan jag kan utforska det där att äga New York som sitt eget en natt.  Det mesta av filmen har varit. Upplösningen kvar. Krigets fasor på säkert avstånd tre meter från mig i soffan, bakom glas, håller sig nog där. Det gör ändå alltid ont i mig att se ondskan. Också på film. Jag vet att jag har den runt mig nu idag också. Dess utövar vilar bara på försäkringskassan, kronofogden, polisen och alla andra viloplatser för maktens människor tills de får släppa loss allt det uppdämda inom sig. Då när de inte behöver hålla igen utan har fria tyglar och kan rida onskans svarta hästar i full galopp.

Nu sitter jag här nere på kontoret. Har fyllt lite pellets så vi klarar en kall natt. Åtta minus. Vintern är där ute. Pellets och väggar håller den stången här inne. Hur oändligt tacksam är jag inte för det. Vi har frusit nog! Snälla han/gud/hon/det säg att vi har frusit nog! Att vi aldrig mer behöver handla en helg för en tia när kylskåp och skafferi gapar tomma. Jag lovar att vara nöjd över det som andra kallar lite om bara jag slipper frysa som vi alla har frusit här i ett stort gult hus på en kulle i Los. Jag orkar nästan allt men inte det igen.

Men nu med krigets bittra eftersmak i munnen, det som får mig att minnas ett eget krig som inte har nått fred ännu, kan jag ändå krypa ner i en varm säng. Läsa lite längre än jag brukar. Vänta in katter som positionerar sig för natten och sen släcka, somna i sinom tid efter att ha funderat över sakernas tillstånd lite lätt sådär och sen göra en ny resa ut i världen. Ett nytt ställe. Ett bra och varmt ställe hoppas jag. Men då är det inte jag som bestämmer. Drömmarnas reseledare för mig dit han/hon/det vill. Imorgon drar vi oss lite längre där i sängen frun, katterna och jag. Sträcker på oss under täckena för att det är skönt att sträcka på sig under varma täcken.  Kanske kan man läsa lite då också innan man går upp för långfrukost. Helgpresenten och glädjen. Varje vecka nu för tiden. Bara vanligt för somliga. Kunglig lyx som aldrig kommer bli annat för mig. Jag glömde iof att köpa apelsinjuice men det mina vänner, det tar jag med ro.