Month: November 2013

Elva och en halv grad minus. Man får ta det och börja vänja sig. Läser ett kåseri i Ljusdalsnytt av Charlie Granberg på morgonen. Ja han är lite smartare än undertecknad. Skriver 2500 tecken en gång i månaden och får 2500 spänn för det (gissar betalningen). Vi har alla ett värde liknande aktiekursen på det som kommer ur vår mun och ut genom våra fingrar. Ja ni fattar, det finns alltså skillnader mellan Carlie och mig. Den ene är cool och den andre o-cool. Jag skall inte ens gå in på ämnet talang. För er som inte känner till honom så är han Ljusdals stora rockstjärna, låtskrivare och frontfigur i Hellsingland underground, ja faktiskt lite som jag var något ditåt i mitt band på sjuttiotalet i Edsbyn. Tveksamt iof om jag var cool då heller. Gubbe var jag i alla fall inte.

Charlie skriver i sitt kåseri om datorer. Hur han ser alla på kontoret sitta och titta in i sina skärmar, koncentrerade, ansikten blåa av skärmens ljus, lite matrixkänslor sådär och han får det där uppvaknandet. Drar iväg från Stockholm hem till byn igen och sätter sig vid en skärm där istället. Man skulle kunna tro att Charlie och jag är oense på det där området. Att en sådan som jag, som varit med om större delen av datorevolutionen och byggt några själv, skulle försvara användandet och ett liv i maskinerna. Men så är det ju inte. Jag ser samma sak. Visserligen sätter jag mig emot hans beskrivning av att hantverkare gör något riktigt medan vi som skapar virtuella saker inte gör det. Allt som kan tänkas är på riktigt. Det vet både han och jag. Ett hus ritat på datorn finns också på riktigt liksom de virtuella personerna i ett spel. Nej, nej säger du. Men vad är riktigt? Det du kan ta på, lukta, tala med, känna? Snart kommer du kunna göra det med dina spelfigurer och virtuella kompisar på datorn också. Det är inte långt borta. Vad är verkligt alltså?

För mig hjälper skogen utanför fönstret att hålla mig kvar i den andra världen. Det skulle varit svårare om det varit bara betong där ute. Då skulle jag evigt förlora mig i den virtuella verkligheten. Nu håller jag mig hjälpligt kvar i det andra. Där jag hör hemma på riktigt, tror jag. Det är därför jag ibland måste blicka ut från branten på Örnberget och se ut över böljande Hälsingeskogar eller stå på en klippa ute vid Hölick och räkna vågorna. Där har datorerna ingen chans. Konkurrensen är dem övermäktiga. En urcool Charlie Granberg i Ljusdal och en o-cool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los är helt överens där. Det kan inte hjälpas.

Jag bor i ett förbaskat stort gult hus på en kulle i Los. Ett hus som har sett sina bästa dagar kanske, ett hus som i princip saknar ekonomiskt värde. Det står där i en trakt där det är lika många björnar som det är människor, en plats som sällan nämns i nyheterna varesig det handlar om det som är bra eller det som är dåligt. Livet rullar på här också. Människor föds, gifter sig, får barn och dör också här. För de flesta handlar det om bra dagar och ett liv som rullar på. Visst klagas det men mest på slentrian precis som på alla andra ställen runt om i landet.

På övervåningen i det där stora gula huset på kullen bor vi. Jag, en fru, ett gäng katter och en son tillfälligt hemma för komvuxstudier. Två kolonier fladdermöss bor på vinden, bosatta vid varsin skorstensstock med hopp om värme men för blyga för kärlek och närhet. Säkert finns här oräkneliga skogsmöss i vägarna som liksom vi använder det stora huset på kullen för att överleva kalla Svenska vintrar. Det finns utrymme så dom stör ingen. Flugor, getingar och andra insekter sover sig igenom den här tiden på året, men som oss andra  kallar också de också det här huset för sitt hem.

Jag känner inte så många här i Los där huset ligger. Vi har bara bott här i tjugosju år än så länge och är fortfarande de nyinflyttade Stockholmarna. Det spelar ingen roll att vi bara bodde fyra år där. Nyinflyttade och utbölingar kommer vi alltid vara här. Men ändå går jag varje dag ner ner för trappen med ett leende på läpparna. Öppnar dörren in till kontoret. Ett kontor som består av två gamla skolsalar som nästan alla medelålders och äldre i byn har suttit i. Vissa blev kvar här i väggarna också för evigt. Man känner den stränge skollärarens blick i ryggen när man lämnar kontoret på nattkröken. Då när de eviga kvarsittarnas lektioner tar vid och man som levandes är oönskad i lokalerna.

I den ena skolsalen har jag en musikstudio. Den ler jag bara jag tänker på. Det var många år efter att jag sålde gitarren och Marshallstacken, slutade spela och flyttade från Edsbyn för att plugga – en tid som jag inte ens höll i en gitarr – tills det äntligen fanns en studio på plats. Det var ju ljudtekniker jag hade tänkte bli när jag drog iväg. Men livet ville annat. Fysiker blev jag, en underbar lärare förändrade livet – lärarens makt över eleverna. Datorerna i källaren på fysikum i Uppsala fick allt att gå i ännu en ny riktning. Dit åt det håll där jag blev kvar, som ännu en programmerare i världen. Inte mer. Den andra gamla skolsalen är därför elektronik och programmering från golv till tak. När jag en gång är borta finns det kvar i väggarna. Det är jag säker på. Här har jag gett allt. Kanske lite till ibland.

Så där i de två före detta skolsalarna sitter jag av mitt liv. Grodans Paradis AB heter företaget.  Lycklig som en tjuren Ferdinand bland kretskort, program och en och annan nyskriven låt är jag. Luktar på lödröken istället för blommorna. Frustar över glesbygdspolitiken. Men är alltså lycklig. Mina vänner finns runt om i världen. Det fungerar ju så idag. Huset, det stora gula, bubblan jag lever i, skulle lika gärna kunna stå på en helt annan plats i världen. Det skulle inte förändra ett dugg. Jag skulle säkert längta ifrån den platsen också varje dag och längta dit tillbaks varje dag som jag är borta därifrån. Jag skulle le för mig själv när jag tänkte på studion där likaväl som nu och längta efter alla mina projekt och uppfinningar som jag delar med andra i världen. Visst, jag är bara en gammal o-cool gubbe som ingen kommer att komma ihåg när jag är borta. Ingen kommer att komma ihåg det jag gör och ingen kommer att komma ihåg min musik, men jag gick i alla fall en helt egen väg och var förbannat lycklig under större delen av den vägen. Ville bara berätta det. Det goda och sköna behöver inte alltid vara så märkvärdigt och stort. Ibland är det så förbaskat litet och alldagligt så att det nästan inte syns

.