Month: November 2013

Fyller pellets tidigt idag också. Det skall sotas. Månen kämpar sig precis upp bakom Örnberget. Eller kämpar… fel!, det verkar gå lätt som om den var en lysande heliumballong. Karlavagnen hänger strax ovanför den. Från och med nu skiljs de åt. Går åt varsitt håll på himlavarvet under natten. Fullmåne. En fullmåne som inatt lyser extra starkt för min fru som fyller år idag. Hon som kom till mig för trettiotvå år sedan och sen stannade hos någon som ingen borde kunnat stanna hos. Hur oändligt tacksam är jag inte för det och hur oändligt mycket älskar jag inte detta kvinna? Månen vet och därför är den klarare i dag den 17 november på hennes födelsedag än någonsin annars. Presenter från himlavalven får de som är värda dem.

Inatt är jag uppe klockan tre och tittar ut genom fönstret mot öster. En av fördelarna med att bo såhär är fullmånenätterna. De är magiska. Man måste vara död om man inte kan se det. Till skillnad från fullmånenätter när snön kommit är ljuset nu vitt. Det är som om en strålkastare på en gammal Amerikansk bil med mycket krom och ingenjörers konstruktionsglädje levande i sina former, som finns där och lyser någonstans i bakgrunden. Man häpnar. Står där och fattar inte att det är sant. Senare, när snön ligger,  kommer ljuset att bli blått. Oljus. Då smyger sig allehanda småknytt fram där bland skuggorna. Jag välkomnar allt det där när jag då också står mitt i natten och tittar ut genom ett fönster utan att skyla en gammal o-cool gubbes kropp. Det finns ingen som bryr sig där ändå om en gammal gubbe stående i funderingar över värdsaltet i ett fönster vänt mot skogen.

Det blåser inatt. Tio sekundmeter. Åtta gånger mindre än på Filipinerna. Ändå rister huset ibland. Det är gammalt och har sett värre vindar men gammal blir trött och orkar inte kämpa emot på samma sätt. Nu när jag är ute är det helt stilla. Inte en endaste lilla vindgnutta och ljudlöst sånär på en hund som välkomnar fullmånen på hundars vis.

Den tjugofemte december kommer Jesus. Inte som ett minne det här året. Då blir nämligen kometen Ison synlig från ett tillfälligt gömställe i solens närhet. Kanske bränner Ison sina krafter i sin kärlek till sin moder solen eller också kommer han/hon/det/gud stråla som inget tidigare har strålat. Det vet vi först då. Men kometer är också magi och jag unnar alla de som hyllar Jesus en egen komet på himlavalvet även om den för mig “bara” kommer att vara hon/han/det/gud som allt annat som finns där uppe, här nere och inom oss.

Han du inte se ut en stjärna till din älskade igår har du en chans till inatt. Välj en som strålar klart och som omges av vänner där på himlavalvet. Gör det tillsammans eller ensam. Väl gjort kan ni vara åtskilda av tiden, rummet och till och med av döden. Men ändå när längtan blir för stor efter varandra se upp mot himlen och ha något som alltid kommer att vara gemensamt och genom vilket ni kan nå varandras själar var ni än befinner er i ett oändligt universum.

Fullmåne imorgon men inte idag. Men den är stark nog för att ge skarpa skuggor om man vågar gå ut i mörkret. Vill man uppleva dragningskraften så måste man det. Våga sig ut bland vargarna som ser dig men som du inte ser. Jag lovar dom är inte farliga. Dom är lika fascinerade av månen som dig och skuggorna som är fullständigt magiska. Men såklart bara för den som vill se magiskt. Man måste öppna sig för det där, njuta lite av att ha månen och Karlavagnen där på himlen. Tycka det är ett under. Så själv jag vandrar ut i skogen en bit från huset efter att ha fyllt pellets i det alltid hungriga monstrets mage och står där och njuter bara av att vara en till av alla levande varelse i universum. Utan att ha rökt på, jag lovar! Gå ut. Njut. Det är varmt, nästan fullmåne och en helt underbar öppen stjärnhimmel där ute. Ta med din älskade och ge honom/henne en stjärna eller om han/hon/det finns för långt borta ge honom/henne/det en i alla fall. Stå där och förundras över att finnas till som en del av allt detta. Vara en av alla kuggar i det här maskineriet utan vilken det inte skulle fungera. Gör det!

Vi plockade kantareller den femtonde november ett år när det var nollgradigt och trodde väl aldrig vi skull få uppleva elva grader den sextonde ett annat år. Eller störtregnet igår. Hitplockat av en god man från storstan måhända. Men som nordbo kan man inte klaga. Det är skönt det här även om mörkret hänger sig kvar i vår värld här i Loosiana. Rätt vad det är breder vinodlingarna ut sig över Hälsingebergen. Känns svårt att klaga på just det.

Staden igår alltså. Häsingestäder, så det var tryggt och ofarligt. Men ändå kaffe i pappmugg med lock och shopping i de stora köpladorna. Återvänder med bilen full av renoveringsattiraljer. Ett bibliotek skall ta form. Karin är redan igång. Sugen nu. Själv sitter jag nere på kontoret och svarar på några mejl från folket ute i världen. De som gör mig till världsmedborgare och inte Losbo. De som får mig att släppa taget lite om rötterna och lyfta.

Fick som vanligt skäll igår för att jag inte är en bra ambassadör för Edsbyn. Att jag kritiserar det som inte får kritiseras. Det tål tydligen inte det. Man skall använda andra ord för död såsom “blomstrande” och “med “framåtanda” när det i själva verket ändå handlar om död. Folket flyr landsbygden det är ett faktum. Nej, själv kan jag inte förstå varför i egentlig mening. Här kan man få mer frihet och slippa mycket av ekorrhjulen. Men folk gillar ekorrhjulen och bedöms efter hur de tar sig fram i dem. Inte efter hur lyckliga de är. Man får se igenom det där eller ta det. Men Edsbyn är förlorare liksom alla andra småbyar i allt det där. Landsbygden som helhet är det. Men det går såklart ändra på det. Men då måste man göra det och inte sätta sig på rumpan och vänta på att någon annan skall göra det åt en. Precis på det sätt som Edsbyn  moderniserade sig från bondesamhälle till ett toppmodernt innovativt industrisamhälle. Vad är den andan idag? Borta. Hur många högteknologiska företag finns det i Edsbyn idag? För det var det de var de där industrierna som skapade uttrycket “Edsbyn vill och kan”. Näpp. Ett döende folk som sitter och väntar på Jesus bor där numera. En by som sakta dör därför att den har slutat utvecklas och istället avvecklas. Bara pizzeriorna blir fler.

När jag hade mitt postorderföretag så satt man ju alltid i telefonen och pratade med kunderna. Förutom beställningarna så pratade man ju om lite annat också. Våra ungefär sjuttontusen kunder fanns mestadels i Stockholmsregionen och i Göteborgsregionen. De flesta var män. Det som slog mig var hur många som drömde om att flytta ut på landet. Såhär i efterhand känns det som om det var var och annan. Men för alla fanns det hinder. Det största och vanligaste var en fru som inte ville flytta ut på landet. Det handlade om karriär, shopping etc. Hade mitt kundklientel varit kvinnor kanske det har sagt samma sak, jag vet inte. Men på det hela var det ganska sorgligt att höra.

Näpp. Dags att måla lite element. Tråkigare jobb finns inte men a man’s got to do what a man’s got to do. Annars blir han kallad Kronblom.

Mer bränt ljus än såhär blir det inte idag. Österut mot Voxna, Edsbyn, Bollnäs och Söderhamn. Byn har blivit något man bara passerar numera. Har inget annat kvar där än minnen. Måste dock svänga in genom bygatan vid den nya rondellen. Uppleva det sakta döende. Blir alltid ledsen när jag ser det som sakta faller samman utan att någon ens reagerar som här. Ändå känner man ju kärlek till det här såklart. Här fanns några av de bästa människor jag någonsin känt. Alla har flytt nu, nej fel några finns kvar men lever i fortfarande i det som var då. Stannade där, kom aldrig loss. Är stora idag därför att de var stora då. En gång stjärna på Celsiusskolan alltid stjärna. Men det räckte såklart med att bli vald till Lucia också. Man kan leva ett liv på det.

Folkets hem. Jag skulle kunna sitta i en låda och bara minnas och återuppleva allt som hänt där. Rivas!? Ja det är nog rätt. Tiden rör sig framåt. Man måste vara modig och våga lämna gammalt. Det är nu det händer.

Med den tanken lämnar man Edsbyn. En gång Sveriges största by. Vi var stolt över det. Den oerhörda företagsandan. Folket som gjorde saker möjliga. Nu några få som vill framåt och massor som vill stanna kvar i det som var men som inte finns längre. Men när jag tänker det är jag redan i Ovanåker.

Grått ute. Ljuset brinner stadigt på mitt bord. Den gamla skolan här uppe på kullen är inte tätare än att jag då vet att det i alla fall inte blåser ute. En grad varmt är det i alla fall där på utsidan i det jämngråa. Tjugotre här inne. Man kan inte klaga alltså. Jag har haft turen att födas i rätt del av världen om man vill ha lugn och ro. En del av världen där det jämngråa dominerar. Vill man ha mer “wow” får man också mer “hjälp mig”. Som i Filippinerna. Man betalar ett pris för allt det där vackra. Jämvikt. Alltid jämvikt. Det är viktigt att aldrig glömma den.

Jag försover mig idag. Det händer mycket sällan numera. Man har ju kommit i “vakna tidigt och sitt och vänta på att tidningen kommer” åldern. Men inte idag alltså. Vaknar först halv nio i ett tyst hus. Ligger där och lyssnar en stund men det hörs inte ett ljud. Undrar om man kanske är död. Oroas lite av tanken. Men katterna ligger och sover där bredvid mig som de brukar. Nu är ju inte de ett säkert tecken ändå. De har alltid ansetts kunna passera den där gränsen. Men för mig känns det övertygande att jag faktiskt ändå är levande när jag stryker en av dem över pälsen och får kurr tillbaks.

Men trotts försovande ingen ide’ att hasta upp och iväg. Det får bli som det blir denna fredag. Visst jag har massor att göra. Nytt spännande projekt på måndag och annat skall bli klart före det. Men rusar jag in i duschen och ner är hela dan förstörd så jag läser tidningen i lugn och ro till frukosten som vanligt. Duschar som vanligt. Kommer för sent ner till kontoret. Tänder mitt ljus som vanligt och startar en ny dag. Japp, jag mår gott i det här livet. Ändå har det inte alltid varit helt snällt mot mig heller. Också jag har kämpat. Men kanske är det just det som gör att jag kan njuta av en sån här helt vanlig morgon som egentligen börjar helt fel. Kan nöja mig med att finnas till och vara precis som den ofullkomlige människa jag är.

Om en timme är det österut efter Voxnan som gäller ner mot städerna. Vi behöver lite färg och grejer och måste fylla på i tomma kylskåp och frysar. Karin fyller år på söndag, så kanske blir det en fika också till hennes ära. Vi brukar sällan fira mer än så. Både hon och jag har slutat räkna åren. Dom tickar så bra på ändå utan vår hjälp. Som o-cool gubbe under större delen av livet har jag inga problem med det där. Jag är tjugotvå inne i huvudet vad än födelsedagsårsmätaren än säger. Jag tror det fungerar så för de flesta av oss. I alla fall för de som fortfarande lever. Just det här att kunna ta en fika på lokal är en otrolig lyx för oss båda fortfarande. Det fanns en tid när det var något helt onåbart som låg lång, så långt, så långt borta. Vi glömmer aldrig det såklart. Det negativa kan faktiskt bli till positiva saker senare. Man kan bli bitter och stanna kvar i det dåliga eller gå vidare och njuta fullt ut utav de nya vackra, goda, fina. Det som man bara nästan förtjänar men är oändligt tacksam för att man får. Vardagen med guldkanter på.

Just det där gäller (upplevda) oförätter också. Blir man dåligt behandlad eller lurad av av någon så är det lätt att stanna i det där. Svärta sitt sinne med hat och bitterhet. Låta den som utsatte en för det där vinna två gånger liksom. Alternativet är att förlåta eller i alla fall bortse från det som hänt och gå vidare. Då blir man en vinnare ändå till slut. Onåbar och superman liksom om man klarar det hela vägen. Mår gott istället för att hata och gräma sig. Ja visst det var för jävligt det som hände säkert. Men livet är för jävligt nästan hela tiden om man tittar på det med dom glasögonen.  Sätter man på sig rosafärgade glasögon så blir det rosa. Man har val själv också och skit är sällan skit om man bara studerar sörjan riktigt noga.

Fredag innebär såklart också grön IKEA soffa och letande efter en film ikväll. Den vi antagligen inte hittar och som innebär o-coola gubbesnarkningar i samma soffa. Inget ljus kommer att tändas här nere på kontoret enligt sann fredagstradition alltså. Efter det väntar helg. Renovering för oss, men ledigt. Det är gott. Livet är gott. Just nu i alla fall. Vad morgondagen har att komma med skiter jag i just nu faktiskt. Det är lätt att oroa sig och därmed få saker till att bli så mycket större än de blir sen om eller när de verkligen händer. Bättre att skjuta undan dem i ett hörn av hjärnan. Där kan de ligga och vila så att man är beredd när eller om det där händer. Ta tag i saker då. Nu, ja jag skrev NU, har vi det så gott vi kan. OM vi kan. Dumma vore vi väl annars. Trevlig helg på dig!