Day: 2 November 2013

Tack alla för hurrarop och gratulationer idag. Det är som vanligt en kick när alla de gratulationerna där dråsar in under dagen. Tänk att så många orkar ta sig tid! Jag har försökt tacka alla. Har jag glömt någon så hatar jag dig… nejdå! 😉  då är det bara ett förbiseende. Tack här och nu i så fall istället.

På min begravning förväntar jag mig inte blommor från så många av er. Ja om sanningen skall fram ingen efter som jag inte vill ha någon begravning och blommor därför är överflödiga. Bara så att ni vet, liksom, utifall det skulle dyka upp en påminnelse om händelsen på fejjan.

I min ålder är en födelsedag inget större sak annars. Det är mest en dag som vilken annan dag som helst liksom och blev man inte påmind om den så skulle man inte ägna den många tankar. Jag har redan allt jag behöver i mitt liv. Jag gör redan det jag vill. Vad finns det mer att önska eller hoppas på?. Varken mer pengar eller en hit skulle göra mig lyckligare. Kanske till och med tvärt om om man funderar lite närmare över det. Jag är alltså rätt nöjd med mitt liv och min väg som det ser ut redan nu faktiskt. Som i morse när småfåglarna knackade på fönstret och ville ha ut mig och fylla mat. Att kunna göra det kan vara nog som belöning. Både Lasse Winnerbäck. Mick Jagger och Bill Gates har fattat det vid det här laget fast det för just dem tog sin tid. Jag med alltså.

Lite Plantation rom som vänner i Gävle gjort oss beroende av, en hamburgare eller två, lite tv och lite godis och sen är den här dagen till ända. Vi drog till Bollnäs och fikade tidigare idag. Elva mil. Ingen stor sak här. Tände ljus vid gravarna på vägen hem. Där var det nästan kö. Svårt att hitta eftertanken i de folksamlingarna. Den får man hitta hemma vid ett tänt ljus. Rabbla sin långa lista med namn efter namn efter namn. Goda människor. De flesta. Värda att minnas allihop.

Venus tittar in genom fönstret här. Bara det är något att vara tacksam för. Hundarna skäller i Losbyn. Kanske är det upp mot just Venus. Kanske är det bara mot minusgraderna och halkan eller hundars sätt att hålla värmen på. Vad vet jag. Skiter i det och går ner och fyller upp med pellets för freden och för samförståndet och för att ha ett varmt hus där den gröna IKEA soffan står som jag kan sträcka ut mig på och sakta falla till ro på om en liten, liten stund. Ha en god kväll alla!

Ett år till har gått i livet. Femtiosju bast har man blivit. Det finns något otroligt sorgligt i det om man nu skall fundera över vad det betyder. Jag minns när man var barn och tänkte på år tvåtusen. Man skulle vara fyrtiofyra. Så oändligt gammal. Spelade det verkligen någon roll om man levde då där i framtiden. Man var ju slut och passe’ och över som människa när man var så gammal. Trodde man… Härifrån andra hållet känns det som man var rätt ung då. Fast för att det där skall komma upp till ytan måste man ju fundera på det. Oftast ägnar man det inte en tanke.  Den mentala åldern är alltid tjugotvå. Till och med när man tittar sig i spegeln. Det är kamraterna från förr som blir gamla och gråhåriga. Träden större. Jag kommer alltid att vara tjugotvå där inne. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag var kanske en o-cool gubbe redan då.

Född i en helg som oftast är allhelgonahelg är jag. En helg när den första snön ofta kom. Det är inte konstigt att man blir en funderande, eftertänksam och (lite) tråkig  person med den närheten till döden och den förbannade snöstormen vinande utanför knuten när man är dagens alldeles speciella födelsedagsbarn. Man kan bara bli på två sätt av det. Som Jonas Gardell (som också är född idag). En duracellkanin alltså eller också en tråkig och o-cool en som jag som låtsas vara glad för att inte helt skrämma bort alla med allt det allvarliga som rullar runt i ett gammalt huvud.

Men jag är glad att jag är vuxen. Som barn kom silverskeden inslagen i paket varje födelsedag från släkten. Man skulle tacka och bocka fast man hellre ville ha en röd brandbil. Det där sitter i än idag. Jag hatar att öppna presenter bland folk. Är hellre utan. Alla som säger “å så fint” eller “precis vad jag önskade mig” i en social förljugenhet vrider om tarmarna i min kropp som det värsta tarmvred. Klara inte av det där. Vill fly långt, långt bort. Men här hemma skiter vi i det där firandet idag. Vi åker iväg och handlar och fikar men framförallt tänder ljus på gravarna. Där finns något verkligt. Namnen är så många så många som jag rabblar där på kyrkogården. Försöker minnas dem alla men missar numera nästan alltid någon. Inte och aldrig någonsin för att de är mindre värda personer utan för att listan blivit så lång. Efter mormor och morfar dog den förste kompisen. Skelettcancer. Han föll sönder när de lyfte honom. Sen dess har de varit så många –  så många.  Människor och djur man älskat och aldrig någonsin kommer att glömma och som är värde att tänkas på med värme en helg som denna. En dag – inte så långt fram i tiden – är man en av dem. Man existerar fortfarande så länge människor minns en. För de flesta tar det en eller två generationer. Sen är man borta och ingen vet vem man var. Det kan vara bra det också ibland. Glömska och förnyelse hör ihop.

Ute är det grått här. Ingen snö. Bra tycker jag. Därifrån tänker jag ta mig an ett nytt år. Det är oskrivet och man vet inte om man kommer finnas kvar hela året. Man känner det tydligare här närmare sextio fast det såklart funnits nära en i alla år. Men på något sätt kan jag acceptera också att födelsedagarna tar slut en gång numera. Det hade jag svårare för  förut. Det är så mycket kvar att göra men till slut kommer man till en punkt när man inser att det inte finns en chans att realisera allt det där hur än gammal man än blir. Man får tänka mer på om det varit värt det, om man gått rätt väg, och vet ni vad, där kan jag inte känna tillförsikt. Jag har gått min väg hela vägen. Det är bra! Just det tänker jag fira idag.