Day: 12 November 2013

Varför du skulle vilja ladda ner och läsa “Ett skithål och 99 andra korta historier” kan jag med uppbådandet av alla mina hjärncellers gemensamma kraft (nåja det där lät kraftfullare än vad det egentligen är) inte hitta argument för. Men här http://www.eurosource.se/skrivet/ finns den då likförbannat i pdf-format och ett antal populära e-boksformat.

Lena Andersson vinner SVD’s bokpris för romanen “Egenmäktigt förfarande”. Välförtjänt är jag helt säker på att det är men har inte läst boken så jag kan egentligen inte ha en åsikt om saken. Men jag imponeras av dessa vinnare och kan inte, trots att jag helt saknar litterära ambitioner det skall understrykas, placera mig själv som vinnare av det där fina priset. Ja, vi kan ta Augustpriset i samma veva eftersom Lena är nominerad där också.

Först är det vinnarartikeln. Man skall stå där och se sådär intelligent och seriös ut som Lena gör. Såhär såg jag ut senaste gången jag vann på Historiska Museet

Fail med andra ord.  Det är kört redan där. Kolla in Lena här så ser en riktig författare ut.

Sen skall man uttala sig om olika saker på ett insatt och intelligent sätt.  Lena är ju en sådan där avundsvärd person så hon säger bl.a

–Jag är intresserad av exaktheten i språket, det är skälet till att jag vill skriva, mer än att berätta historier. Jag är fascinerad av hur man får till exaktheten, vilket trots allt inte går. Språket är inte exakt, men det är det enda vi har. Jag är intresserad av att få ihop tanken, känslan och språket, säger hon och låter därmed som sin huvudperson.

Själv fattar jag inte vad hon säger/menar men bra låter det. Det gör det! Själv skulle jag då på sin höjd kunna åstadkomma

– Det är roligt att skriva på kafferasterna och jag har alltid tyckt om att berätta historierna.

och hur insatt och intelligent låter det?

Tänker man sig sedan att man som upphöjd författare  skall sitta på middagar och diskuterar språkets exakthet eller vad den och den författaren (som man naturligtvis inte har läst) menar med när han/hon använder sig av korta meningar och de tre punkterna på ett sådant banbrytande sätt. Jag skulle somna ganska snabbt eller bli väldigt kissnödig för att hastigt kunna komma därifrån. Eller få vinterkräksjuka och kasta en kaskadspya i knät på grannen i galauniform. Aj, det gör till och med ont att tänka på det.

Faktum är att när jag placerar mig i rollen som prisad författare så fattar jag att saker och ting är så bra som de kan vara redan nu och att det är så (och här ryser jag) så till den milda grad att jag skulle kunna betala åtskilligt för att slippa det där och bara skriva mina enkla ickeupphöjda historier bara för nöjes skull utan att egentligen förstå ett dugg av vad jag egentligen gör med alla ord kommatecken och punkter och allt vad det är. Alltså precis som jag håller på  i studion också. Har skojigt…

Såja. Tisdag. Det är en bra dag. Det finns nästan en full vecka kvar att göra saker på. Så har hela mitt liv varit. Det har alltid funnits för lite tid och för mycket att göra. Eller “att göra” kanske är fel, som jag “VILL göra” är nog mer korrekt. När det där tar slut, just den känslan, tar jag bilen och svänger höger ut över det där nittiometerstupet. Om jag bara kan uppbåda egoismen för det som kräver att man är mer egoist än något annat. Men det kommer jag naturligtvis inte att klara. Jag må kunna beskyllas för att jag är självupptagen – men egoist är jag inte.

Jag tänker ofta “nu skiter jag i det här” när det gäller skrivandet. För mig handlar det ju ändå bara om att man skriver ner tankar jag ändå har. Man öppnar upp och delar med sig av det man har inom sig och om sanningen skall fram så får jag mer skit för mina ord än jag får uppmuntran. Möjligen tjänar det hela som en slags egenterapi. Inte så att det tar tid från annat. Jag skriver aldrig så länge. Men det fyller ingen egentlig funktion det här för mig i egentlig mening heller, eftersom jag helt saknar litterära ambitioner. Så varför fortsätta alltså?

Men så varje gång jag tänker sådär så kommer någon med några upplyftande ord om mitt skrivande och så får allt det där en slags mening ändå. Kan det verkligen vara så att ett antal av mig hoprafsade rader faktiskt kan ha betydelse för någon annan? Det är svårt att tro men ibland verkar det alltså som om det är på det viset. Om man skall tro på vad folk säger/skriver – och det skall man ju. Men det är ändå svårt att ta till sig. Jävligt svårt. Men glad blir jag. Det är så förbannat sällan man hör bra saker, men så jäkligt ofta man får dåliga och negativa saker kastade som ruttnande täcken efter sig. Men ibland när de där uppmuntrande orden kommer så lägligt som de gör, det de göt så ofta faktiskt, så funderar jag ändå om inte det finns en han/hon/det/gud som sitter där och lägger in ett russin i kakan ibland, den som håller på att kväva en, så att den ändå till slut går att svälja och med det hålla en vid liv. De kommer liksom för bra tajmade de där orden ibland. Då blir man tacksam. Först mot den som har orken att säga något snällt till en annan människa. Den som tar sig tiden för det. De flesta har inte tid med sådant längre. Det är så mycket med livet. Sen blir man glad för att genom de där orden som man får så får man kraft att ge andra uppmuntran och därmed är den läkande, byggande spiralen igång som är den egentliga kraften bakom världen och livets uppbyggnad och fortgång. Ett positivt uttalat ord vid rätt tillfälle kan rädda en människas liv. Så varför, VARFÖR, hålla inne med dem!?