Day: 14 November 2013

Solen har gått ner i Los också. Ljuset är tänt på skrivbordet. Skift 2 är igångkört. Jag har ägnat större delen av dan till att skriva

#if wxCHECK_VERSION(3,0,0)
…
#else
…
#endif

där “…” i alla fall har varierat. Ibland är det färdsträckor i det här jobbet också. Man lägger en tegelsten på en tegelsten på en tegelsten på en tegelsten men ser inte tegelstenarna för sin inre syn utan istället det färdiga bygget. Det är det som är knepet. Visionerna är viktiga. Vi måste alltid se visionerna. Är man chef så har man som jobb att tydliggöra de där visionerna för sina anställda. Kan man inte det skall man sluta som chef. Själv har jag ingen chef och är den ende anställde och behöver därför inte heller sluta. Ibland har man tur.

Har drabbats av hälsporre. Då är det tur att man inte är dansare. Det gör ont det där och tar tid att läka. All vandring i Portugal tror jag som orsakat det hela. Men det kunde såklart varit värre. Man kunde ju rent utav varit död. Då hade det funnits ännu mindre att skratta åt. En ond häl, en ond prostata, en ond axel är väl ungefär vad en femtiosjuåring i sina bästa dar får dras med och tåla. Är det inte värre liksom får man vara glad. I alla fall är det inget att gnälla för. Men man kan konstatera läget  och fortsätta halta fram ändå. Det får man. Förövrigt är det väl riktig gubbvarning att “prata” om sina sjukdomar. Tar år mig där och lovar bättring.

Min vän dragspelaren och jag träffas aldrig numera. Mest är det den elektroniska tidningens fel. Jag går ju aldrig ut till postlådan på morgonen helt enkelt. Det saknar jag. Man liksom kände in den kommande dagen då och hade andra dagar tur att krocka tidsmässigt med dragspelaren och få sig en pratstund. Posthämtandet är ju kvar men vår snälle lantbrevbärare levererar nästan alltid till dörren numera. Det är alltid nått att skriva på och som skall levereras. Övriga gånger missar vi varandra. Men det kommer väl nya tider och nya turnéhistorier över ett glas malt i framtiden. Det är jag säker på.

Men nu jobba några timmar till. Det som skall göras måste göras och gör sig inte själv. Detta är en sanning som gäller alla. Tro det eller inte.

Traste (med jag tror det är Per Persson faktiskt) står där och sjunger

– i lägenheten ropen skalla, jag skall dö först av dom alla.

varje gång jag vaknar i natt. Ja jag vet att låten går

– i lägenheten ropen skalla jag skall dö sist av dom alla.

men han sjunger just det där lik förbannat den jävlen. Om och om igen, och jag känner att det är riktat till mig. På morgonen när jag vaknar samma slinga, samma sång. Vet inte om jag skall ta det här som ett dåligt tecken eller om det bara är en Mars och två kexchoklad som fått min hjärna på det där spåret. Det fastnar saker i huvudet ibland. För en som lägger sig varje kväll med ett frågetecken om det blir någon morgondag över huvudtaget så blir inte den där sången speciellt ångestframkallande. Jag har tack och lov ett sinne där ångest alltid lyser med sin frånvaro. Om man nu törs skriva “alltid”. Det brukar bita en. Det är precis som om han/hon/det/gud hör det där och passar på att jävlas med en för högmodet. Möjligen är det tomten. Han är i alla fall en “han” om han finns men det tror jag ju. Finns det en han/hon/det/gud så finns det en tomte. Så måste det helt enkelt vara. Troll och älvor också med för den delen. Det är bara att se sig omkring.

När jag kommer ner till kontoret fungerar inte internet. Dött. Byter router. Fungerar inte. Byter lite kablar. Fungera inte. Kollar med kollega i byn, det fungerar hos honom. Kollar leverantörens hemsida. Det skall fungera.  Byter lite kablar. Drar ur sonens kontakt. Viola, det fungerar. Borde jag tänkt på först såklart. Stortankning där antar jag. Plockar tillbaks allt igen. Nästan en och en halv timme har gått. Vad var det jag sa om ångest. En internetförbindelse som inte fungerar ger mer oro än tankar på döden. Det är ju inte klokt. Eller också är det det. Döden är väl naturligare på många sätt. Nått vi alla skall genomleva om ordet tillåts. Trasigt internet, mer ett avbrott i ett liv som har blivit så jävla beroende av just internet. Alla vänner runt om i världen är borta i ett nafs och man sitter där isolerad. Kan inte jobba. Kan inte ringa. Kan inte lyssna på radio. Kan ingenting liksom. Är en levande död. Värre alltså än att vara död på riktigt. Eller, vad vet jag förresten.  Men det ordnar sig alltså.

Dagen skall ägnas lite fix. Har en miljon trådar som skall på plats och egentligen borde vara på plats sedan länge. Varje företagare känner igen det där. Det är så företagande fungerar. Den som hinner med allt vinner och inte ens dom som gör det hinner med allt, men lyckas i alla fall träffa rätt och hinna med rätt saker. Ett ständigt dilemma i en rolig värld.

Om den där sångstumpen nu förebådar något illa, japp det sticker till lite ibland där i bröstet och min blodtrycksmedicin var slut så jag har inte tagit den på en vecka, så får det här bli den sista betraktelsen då. Ja ingen större förlust ens för mina fyra läsare såklart och jag får träffa han/hon/det/gud eller möta mörker och ingenting och inget av de alternativen känns speciellt skrämmande faktiskt. Jag har levt bra. Gått min egen väg och gör det fortfarande. Gör inte skillnad på kändisar och vanligt folk. Det är hur man beter sig mot andra som ger betyg i min bok. Men om det där vet man ju inte mycket och om sanningen skall fram så funderar jag inte nämnvärt på det heller. Nu jobbar vi på. Hur det än går…