Vi plockade kantareller den femtonde november ett år när det var nollgradigt och trodde väl aldrig vi skull få uppleva elva grader den sextonde ett annat år. Eller störtregnet igår. Hitplockat av en god man från storstan måhända. Men som nordbo kan man inte klaga. Det är skönt det här även om mörkret hänger sig kvar i vår värld här i Loosiana. Rätt vad det är breder vinodlingarna ut sig över Hälsingebergen. Känns svårt att klaga på just det.
Staden igår alltså. Häsingestäder, så det var tryggt och ofarligt. Men ändå kaffe i pappmugg med lock och shopping i de stora köpladorna. Återvänder med bilen full av renoveringsattiraljer. Ett bibliotek skall ta form. Karin är redan igång. Sugen nu. Själv sitter jag nere på kontoret och svarar på några mejl från folket ute i världen. De som gör mig till världsmedborgare och inte Losbo. De som får mig att släppa taget lite om rötterna och lyfta.
Fick som vanligt skäll igår för att jag inte är en bra ambassadör för Edsbyn. Att jag kritiserar det som inte får kritiseras. Det tål tydligen inte det. Man skall använda andra ord för död såsom “blomstrande” och “med “framåtanda” när det i själva verket ändå handlar om död. Folket flyr landsbygden det är ett faktum. Nej, själv kan jag inte förstå varför i egentlig mening. Här kan man få mer frihet och slippa mycket av ekorrhjulen. Men folk gillar ekorrhjulen och bedöms efter hur de tar sig fram i dem. Inte efter hur lyckliga de är. Man får se igenom det där eller ta det. Men Edsbyn är förlorare liksom alla andra småbyar i allt det där. Landsbygden som helhet är det. Men det går såklart ändra på det. Men då måste man göra det och inte sätta sig på rumpan och vänta på att någon annan skall göra det åt en. Precis på det sätt som Edsbyn moderniserade sig från bondesamhälle till ett toppmodernt innovativt industrisamhälle. Vad är den andan idag? Borta. Hur många högteknologiska företag finns det i Edsbyn idag? För det var det de var de där industrierna som skapade uttrycket “Edsbyn vill och kan”. Näpp. Ett döende folk som sitter och väntar på Jesus bor där numera. En by som sakta dör därför att den har slutat utvecklas och istället avvecklas. Bara pizzeriorna blir fler.
När jag hade mitt postorderföretag så satt man ju alltid i telefonen och pratade med kunderna. Förutom beställningarna så pratade man ju om lite annat också. Våra ungefär sjuttontusen kunder fanns mestadels i Stockholmsregionen och i Göteborgsregionen. De flesta var män. Det som slog mig var hur många som drömde om att flytta ut på landet. Såhär i efterhand känns det som om det var var och annan. Men för alla fanns det hinder. Det största och vanligaste var en fru som inte ville flytta ut på landet. Det handlade om karriär, shopping etc. Hade mitt kundklientel varit kvinnor kanske det har sagt samma sak, jag vet inte. Men på det hela var det ganska sorgligt att höra.
Näpp. Dags att måla lite element. Tråkigare jobb finns inte men a man’s got to do what a man’s got to do. Annars blir han kallad Kronblom.
