Day: 19 November 2013

Men ögon som går i kors sitter jag här på kontoret på kvällskvisten. Har stirrat på dataskärmar alldeles för mycket idag och inser när jag tänker det att det har jag inte alls gjort, i alla fall inte mer idag än vilken annan dag som helst. Men har varit djupt koncentrerad större delen av dan. Det suger energi.

Visionen som så många haft om VM i Brasilien för Sveriges del sprack ikväll. Synd. Men att ha drömmar och visioner lyfter ändå människan. Nästa gång funkar det om man inte ger upp och VM i Brasilien kommer ändå bli en underbar fotbollstillställning. För mig har fotboll aldrig varit en höjdare. Jag vill se sammandragen annars blir det för långsamt. Men visst kan det vara vackert ibland. Ställer man sig på sidan om och studerar tjugotvå män som jagar en boll så är det såklart inte så hedervärt för någon utav dem men det gäller ju det mesta om man ställer sig på sidan om och studerar det. Mitt jobb med. Vi är ändå kuggar i det stora maskineriet. Det som inte skulle snurra som det skall utan en endaste en av oss. Man får minnas det och det är väl en bra tanke om något att avsluta en tisdag med.

Godnatt!

Kaffe upphällt i den största koppen jag hittade. En lattekopp såklart så man håller på att bränna av sig fingrarna innan man tar sig ner för alla trappstegen ner till kontoret. Varför är det så? Väl där så skall den väl gå att hantera. Hämta post först bara. Den vanliga skörden av reklam som åker direkt ner i soptunnan. Man borde spara all den där smörjan ett år och se hur mycket det är. Så förbannat mycket skit man får. På det positiva kontot så får skogsarbetare jobb pga av det där. Finns ju en del sådana här i Los. De största privata arbetsgivarna skulle jag tro som sällan får speciellt mycket uppmärksamhet men sannerligen borde vara värd det. Dom har dragit in många sköna skattekronor till kommunen utan att gnälla särskilt högt under alla år. Men de träd de producerar får gärna bli plankor istället för reklam i vår postlåda. Så är det med bestämdhet. Borde kanske sätta upp “ingen reklam” på lådan men då får man inte toalettläsningstidningarna heller. Och dom vill man ju ha. Hur skall man annars klara av tiden där inne!?

Snön smälter nu. Precis som den brukar göra i Stockholm. Det är den där snön som gör alla fötter blöta hur än impregnerade skorna är. Enda skillnaden är väl att här är den vit och ätbar medan den i Stockholm antar den där brunsvarta tonen rätt snabbt och är dödlig. Snö är bättre här. Ingen snö här heller utom dagarna kring jul är bäst. Men då skall man såklart leva med svartahåletmörket istället och då är nog ändå snö att föredra. Skitsamma, det får bli som det blir. Man överlever i vilket fall och det finns annat att ojja sig över.

Man borde söka ett stipendie, eller få ett ändå, hur det nu skall gå till. Sätta sig i en stuga utanför Skottland och skriva klart sin (stora) roman om kärleken. Bara för att göra det liksom. Ha ett whiskydestilleri en eller två kilometer bort så att man vid behov kan vandra dit och köpa sig en flaska. Ja, eftersom det är en ö så var man väl tvungen att ro iland först såklart. För någon färja det går det inte till den där ön. Det är bara den lilla fyrvaktarbostaden som man hyrt som ligger där högt på en klippa som Atlantens vågor försöker äta sten och sand och grus av. Eller försöker förresten. Äter av. Det är bara Atlanten som har mer tid än människorna. Har liksom ingen brådska. Varje våg gör sitt och den sjunde hämtar hem. Till slut är både stugan, klippan och ön borta om Atlanten får fortsätta med sitt. Men det är längre fram såklart. Min bok och till och med mitt liv borde jag hinna bli klar med innan dess. Helt säker kan man i och för sig inte vara, men jag är beredd att chansa. Om jag får mitt stipendie då såklart. Annars lär det väl bli svårt det där med den (stora) romanen om kärleken. Man behöver liksom ett stort tidsspann med lugn och ro för att klara av något sådant. Annars går det inte. I alla fall inbillar man sig det. Kanske är det bara undanflykter. Tror det. Vet det.

Näpp, nu börjar kaffet ta slut trotts en stor lattekopp. Slut på nöjen och dags för arbete.

Plötsligt står den där bara på bänken och det står på den att den är min. Pappa är jag ju fast ungarna säger farsan. Förfinat dietsabotage! Ingen märker väl om jag tar med mig tre stycke ner, eller…

Eldavbrott inatt. I krig kan det innebära slutet. Här i huset innebär det att vi inte kan duscha på morgonen och att frugan svär på mig. Nåja det sista var lögn. Hon höjer sällan rösten Karin på det sättet men inuti det där lilla vackra huvudet svär hon nog där i tidiga morgontimmar på väg in i duschen, den som inte ger en endaste liten varm vattendroppe ifrån sig utan istället levererar ishavsvatten utan hopp. Själv får jag tassa ner för trapporna i kalsongerna – och det är en jävla massa trappor ner till källaren i det här huset –  och starta om maskineriet. Duschandet är alltså senarelagt och jag har inte brytt mig om ens en raggardusch eftersom det är bara jag här på kontoret och jag faktiskt kan sitta här och stinka bäst jag vill.

Två saker förundras jag över.

Först varför pannan alltid stannar på natten om den nu stannar. Det beror ofta på att det är spån i pelletsen det där och då bildas det slag i bränsleskålen och till slut blir det så mycket så att den inte tänder. Men det är väl för tusan lika mycket spån på dan som på natten men ALLTID stannar den på natten. Varför!?

Sen är det här med duschande. Man vaknar liksom inte på riktigt en dag man inte får duscha på. Blir kvar i något halvvaket tillstånd tills man kan krypa in och skölja av sig. Varför!?

Livet är såklart fullt av mysterier. Det där är två till att addera till listan.

Ute snöar det. Världen är vit igen. Ljuset är tillbaks. Som jag ser det får snön gärna ligga kvar nu. Just det där att den skrämmer bort vålnadernas mörkr är så himla skönt. Sen dämpas världen som om den låg i en påse med bomull. Ljud når inte lika långt över snön. Hela världen här utanför blir som en dämpad inspelningstudio. Jag tror att snö egentligen är en miljard hungriga vita öron som äter upp och lever på ljud i alla dess former. Nu vet ni det. Prata lite med snön nästa gång ni ser den. Har den öron kan den ha mun – och istappshuggtänder inuti den. Usch ja!

Näpp. Mitt te är slut och jag skall ta en efterlängtad dusch för freden i världen och sen fortsätta med mitt projekt. Sen förväntar jag mig ännu en dag när jag kan grotta ner mig i en mikroprocessor och ett nytt fräscht kretskorts hemligheter och som mål försöka realisera visioner som en god och glad skåning har. En sån dag går verkligen inte av för hackor förstår du. O-cool gubbe på snöig kulle i Los är lycklig idag igen. Än så länge – om man nu skall vara lite gubbpessimistisk…