Day: 20 November 2013

Det absolut bästa med att bo i Los är att här är man ingenting. Bara en som sitter hemma hela dagarna. Gör inget. Har det bra. Skall man vara något här så måste nämligen ett åtminstone någon av nedanstående punkter vara uppfyllda.

1.) Man har nedlagt en älg och det är minst en tiotaggare.
2.) Man har fångat en gädda på mer än tio kilo (med händerna).
3.) Man har en förbannat häftig skoter.
4.) Man har en förbannat häftig fyrhjuling (eller möjligen motorcykel).
5.) Man har en förbannat häftig Amerikanare.
6.) Man halsar med lätthet vilken liter som helst av valfri sorts starksprit och står stadigt på benen efter det utan att rapa.

Som vegetarian så faller jag pladask redan på de två första. Tvåan till femman är också körda pga av ointresse och sexan lär inte uppfyllas av mitt ynkliga whiskysippande. Så jag är alltså ingen. Men det är som sagt skönt. Ett nobelpris är liksom blahablaha här ute i skogen. Man måste vara karl. Inte sitta ner och pinka helt enkelt. Strålen skall gå att rita en seriestrip med i snön vid 34 minus. Minst. Ja, ni fattar.

Men skönt alltså. Man är liksom bara den man är här. Det är ju naturligtvis en hel hög andra som inte uppfyller de där kriterierna liksom mig. Som aldrig kommer att bli en riktig sådan där skogstamefanker. Vi kan morsa på varandra vi ovärdiga och försöka klara oss som andra, tredje eller femte klassens skogsbor. Hackordningen är liksom klar och det är ingen ide att ens försöka protestera och förändra något. Man kryper in i sitt bo och håller tyst och fortsätter med sitt.

Men jag är ju van. Från Edsbyn. Där fanns det en likande ordning.

Antingen var man religiös. De hade sin egen hackordning. Svårt och otidsenligt. Var man inte religiös förstod man inte något av det där. Man var satt att gå den breda vägen och det skulle så att säga per automatik gå åt helvete och om inte förr så senare.

Ett andra alternativ var att vara stjärna inom idrotten. Helst bandy. Då var man ?ber-cool och omöjlig att ifrågasätta och fick jobb som man borde behövt utbildning till men som man som varandes idrottsstjärna inte behövde någon utbildning för. Evighetstilldelning var det såklart. Det fungerade resten av livet.

Sen var det gruppen “Vald till Lucia”, “populäraste grabben/tjejen i skolan”, “affärsinnehavarens son/dotter”, “chefens son/dotter” Fint folk helt enkelt. En position som sitter i ett helt liv om man är Edsbybo.

Ja och sen var det vi andra. Musiker, a-lagare och annat patrask. Ungefär som i Los alltså. Men såklart inget att vara ledsen för det heller. Dom var där uppe och vi var där nere. Aldrig möttes de tu. Men det var först när man stack därifrån som man såg det där. Fick lite distans till det hela. Man var liksom beredd redan från början när man bytte Täby mot Los.  Men det är klart ?ber-folk finns det överallt. Storstäderna har sin beskärda del av den varan dom också liksom resten av byarna och städerna. Fint folk som inte släpper upp vem som helst.

Men visst är det synd. Tänk vad roligt det kunde vara utan alla dessa lager. Se bara på musiklivet. Högst upp de internationella stärnorna, sen de nationella, de som är på radio och tv, sen de semi-nationella de som har en lanskapsbehörighet och plockas fram när det länet/landskapet skall representeras i officiella sammanhang, sen byhärskarna. De som lagt under sig hela musikinfrastrukturen i en by/stad och därför alltid själva förekommer på varenda spelning som sker och längst ner de som sitter hemma och spelar och inte får vara med. Gissa vilken grupp jag tillhör? Japp!  Men en gång var jag nog en sådan där byhärskare men det skäms jag för idag. Alltså jag menar om vi inte dragit och insett att vi aldrig skulle blivit rockstjärnor hur vi än försökt hur skulle det då gått för Traste Linden och Persson’s Pack och alla dom där. Dom har fått suttit hemma och världen hade gått miste om dom allihop. Hemska tanke. Så egentligen är det vår förtjänst att dom finns. Vi borde får gratisbiljetter och gratis skivor tröjor och andra gåvor i mängder vi som stack och lämnade fältet fritt för de där uppkomlingarna. Det är bara det att ingen fattat det där ännu. Traste kanske. Han sitter där på Gotland och har fattat. Det är ju så dags nu liksom. Skärpning.

Men som sagt som o-cool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los så skall jag inte klaga. Jag trivs ganska bra med min position i hackordningen. Just det vet jag retar en och annan också och det mina vänner är min livsbensin.

Ett förlorat interrupt är funnet och därmed en naturlig vilopaus efter att några andra bitar är på plats. Det får mig att fundera över hur ett interrupt egentligen ser ut. Såhär kanske?

För er som inte håller på med programmering så är den engelska översättningen “avbrott” en god  start. Program körs i sekvens till de är klara. Ungefär som att handla varorna en efter en från en handlingslapp. Avbrotten kommer när det är något annat som måste fixas medan man gör det där. Jämför man med handlingen så kan det vara att telefonen ringer eller någon hejar på en och man går fram och pratar med den personen. Man avbryter det man höll på med och gör något annat en stund och går sedan tillbaks till det ursprungliga. I datorernas värld kan det vara en tangent som trycks ned eller något annat som pockar på uppmärksamhet. Man löser det där och sen fortsätter man med det man gjorde tidigare.

Har man ett flöde och ett avbrott så är ju allt väl. Har man flera så blir det struligare. Alltså man har gjort ett avbrott i sin handling och står och pratar med någon och så ringer telefonen och samtidigt blir man kissnödig och borde gå på toaletten samtidigt som brandlarmet i affären går… Ja ni fattar. Man måste liksom prioritera till slut samtidigt som man skall ta hand om alla händelser så att alla blir glada och nöjda. Är man i en bil och någon vill panikbromsa samtidigt som lampan för spolarvätska slut skall tändas så gäller det liksom att prioritera rätt.

Som inbäddad programmerare så sitter man alltså och försöker få till sådant där. Bäst jobb gör man om ingen märker att det man gjort finns. Ett inbäddat program skall liksom bara fungera. Som en bil t.ex., vem funderar nämnvärt över all programkod som körs i den när allt fungerar som det skall. Börjar bilen gasa full gas när man lägger i backen så blir det en annan sak såklart. Då märks koden eftersom den är trasig. Bra inbäddad kod syns och märks alltså inte.

Man skapar när man programmerar. Det är inte stor skillnad mot att göra musik, måla, tälja skedar eller skriva en text. Man vill att det man gör skall bli vackert och funktionellt och använder mycket tid just för att få det så smidigt som möjligt. Eftersom det finns många ställen man kan göra fel på och det är mycket information man skall hantera så blir det naturligtvis också en massa fel i det man gör. Man får alltså försöka leta de där felen också som en ganska stor del av sitt jobb.  Betänker man att en mikroprocessor idag har en manual som består av flera tusen sidor tätskriven text och lägger till alla annan information som hör till ett projekt så är det inte konstigt om det blir fel och missuppfattningar. All kod innehåller fel, eller “buggar” som man säger, men de skall såklar vara så få som möjligt och helst finnas på ställen där de gör minst skada. Ibland kan de bli allvarliga som marslandaren som tog miste på tum och milimeter och kraschade. Sånt får inte hända. Då har man missat att testa och kanske att dokumentera. Att dokumentera är nämligen en annan viktig del av arbetet.

Varför är det då roligt att programmera?  Ingen aning! Men det är det!