Day: 21 November 2013

Jag bor i ett förbaskat stort gult hus på en kulle i Los. Ett hus som har sett sina bästa dagar kanske, ett hus som i princip saknar ekonomiskt värde. Det står där i en trakt där det är lika många björnar som det är människor, en plats som sällan nämns i nyheterna varesig det handlar om det som är bra eller det som är dåligt. Livet rullar på här också. Människor föds, gifter sig, får barn och dör också här. För de flesta handlar det om bra dagar och ett liv som rullar på. Visst klagas det men mest på slentrian precis som på alla andra ställen runt om i landet.

På övervåningen i det där stora gula huset på kullen bor vi. Jag, en fru, ett gäng katter och en son tillfälligt hemma för komvuxstudier. Två kolonier fladdermöss bor på vinden, bosatta vid varsin skorstensstock med hopp om värme men för blyga för kärlek och närhet. Säkert finns här oräkneliga skogsmöss i vägarna som liksom vi använder det stora huset på kullen för att överleva kalla Svenska vintrar. Det finns utrymme så dom stör ingen. Flugor, getingar och andra insekter sover sig igenom den här tiden på året, men som oss andra  kallar också de också det här huset för sitt hem.

Jag känner inte så många här i Los där huset ligger. Vi har bara bott här i tjugosju år än så länge och är fortfarande de nyinflyttade Stockholmarna. Det spelar ingen roll att vi bara bodde fyra år där. Nyinflyttade och utbölingar kommer vi alltid vara här. Men ändå går jag varje dag ner ner för trappen med ett leende på läpparna. Öppnar dörren in till kontoret. Ett kontor som består av två gamla skolsalar som nästan alla medelålders och äldre i byn har suttit i. Vissa blev kvar här i väggarna också för evigt. Man känner den stränge skollärarens blick i ryggen när man lämnar kontoret på nattkröken. Då när de eviga kvarsittarnas lektioner tar vid och man som levandes är oönskad i lokalerna.

I den ena skolsalen har jag en musikstudio. Den ler jag bara jag tänker på. Det var många år efter att jag sålde gitarren och Marshallstacken, slutade spela och flyttade från Edsbyn för att plugga – en tid som jag inte ens höll i en gitarr – tills det äntligen fanns en studio på plats. Det var ju ljudtekniker jag hade tänkte bli när jag drog iväg. Men livet ville annat. Fysiker blev jag, en underbar lärare förändrade livet – lärarens makt över eleverna. Datorerna i källaren på fysikum i Uppsala fick allt att gå i ännu en ny riktning. Dit åt det håll där jag blev kvar, som ännu en programmerare i världen. Inte mer. Den andra gamla skolsalen är därför elektronik och programmering från golv till tak. När jag en gång är borta finns det kvar i väggarna. Det är jag säker på. Här har jag gett allt. Kanske lite till ibland.

Så där i de två före detta skolsalarna sitter jag av mitt liv. Grodans Paradis AB heter företaget.  Lycklig som en tjuren Ferdinand bland kretskort, program och en och annan nyskriven låt är jag. Luktar på lödröken istället för blommorna. Frustar över glesbygdspolitiken. Men är alltså lycklig. Mina vänner finns runt om i världen. Det fungerar ju så idag. Huset, det stora gula, bubblan jag lever i, skulle lika gärna kunna stå på en helt annan plats i världen. Det skulle inte förändra ett dugg. Jag skulle säkert längta ifrån den platsen också varje dag och längta dit tillbaks varje dag som jag är borta därifrån. Jag skulle le för mig själv när jag tänkte på studion där likaväl som nu och längta efter alla mina projekt och uppfinningar som jag delar med andra i världen. Visst, jag är bara en gammal o-cool gubbe som ingen kommer att komma ihåg när jag är borta. Ingen kommer att komma ihåg det jag gör och ingen kommer att komma ihåg min musik, men jag gick i alla fall en helt egen väg och var förbannat lycklig under större delen av den vägen. Ville bara berätta det. Det goda och sköna behöver inte alltid vara så märkvärdigt och stort. Ibland är det så förbaskat litet och alldagligt så att det nästan inte syns

.

Jodå, katten och jag ramlade ner för trappor för en stund sedan. Ljuset är inte tänt. Brist på tändstickor. Tredje dan nu. Minnet räcker liksom inte till för att ta sig upp för alla trapporna och att där uppe komma ihåg att ta med sig en ask tändstickor på vägen ner. Men det är som det är. Man får ha det släckt.

Karin och Niklas har gett sig iväg ut i arbetsliv respektive skola. Tyst i huset och det enda som egentligen hörs är bruset i elementen av govarmvatten som flödar där, uppvärmt av dyra pelletsbitar. Ute är det nämligen sju grader kallt. Iskallt som man säger. Liksom lite skönt att inte behöva sticka ut nosen ut i det där tycker både katten och jag och nöjer oss bara med att sätta respektive lägga oss tillrätta på ett uppvärmt kontor.

Katten gör morgontoalett. Hon har farit runt ett tag där uppe på morgonen och behöver bli snygg helt enkelt där hon ligger rakt framför mig på en hurts där jag lagt en matta för att hon skall välja den platsen istället för mitt tangentbord. Att vara snygg är en viktig del i katters agenda, och dom lyckas ju med det där. Själv skulle man behöva slicka päls bra länge för att åstadkomma någon märkbar effekt. Det är den dystra sanningen.

Men glad är jag. Optimistisk. Jag har svårt att tro att det går åt helvete. På sjuttiotalet sa klimatexperterna att vi gick mot istid. Nu säger dom att vi går mot global uppvärmning. Då som nu härleds allt som händer till det där. Sant var det nog båda gångerna. Som ozonhålet, eller den stigande fattigdomen i världen. Eländets ökande. Det som inte alls är sant. Vi får det bättre. Alla får det. Visst, det går skitsakta för vissa. Men vi får det bättre. Vi är mindre fattiga i världen nu är för tio år sedan. Det man måste förstå i allt det här är att en hjälparbetare också har en egen agenda, liksom en klimatforskare, klimatpolitiker och en tidning. Man kan vara rädd om miljön utan undergångsscenariot, dela med sig utan det svart målande, skita att läsa tidningar med lösnummersäljökande rubriker. Sanningen ligger inte bara där prydligt uppslagen på disken för att köpa och suga i sig. Den är oftast inte alls så där enkel och svartvit som vissa försöker få den att verka.

Apropå glad och optimistisk förresten. Minns ni den vetenskapliga undersökningen som kom fram till att optimistisk och glad är lika med sjuk eller snarare att man hade en skada. Tror det var en tre fyra år sedan.  Alltså ungefär som ADHD, ADDB, USHCL, KPPPU, KFLMR och allehanda alla diagnoser. Line’sjukan. Allt skall katalogiseras och sättas etikett på. Jag säger det här bara en gång men säger det tydligt och sakta.

MAN ÄR INTE SJUK FÖR ATT MAN INTE UPPFYLLER NORMEN AV HUR MAN SKALL VARA

Ingen uppfyller de där normerna. ALLA ÄR ANNORLUNDA. Verenda kotte. Det är bara att se sig omkring Känner du en enda normal människa!? Näpp tänkte väl det! Det är vara du själv som är normal, eller hur? Resten är bra konstiga. Sen att skola och arbetslivet sätter upp någon slags profil av hur vi ser ut fast vi nu inte gör det är ju deras problem. Bara korkat. Eftersom ingen av oss ser ut som den där profilen men där några är bättre på att låtsas göra det en stund tills de blir ensamma och sitter där och gråter i mörkret över ett misslyckat liv.

Så var som du är du. Ordblind, optimist, ADHD-person, psykopat, desperat-depressiv. Men var framförallt snäll för säkerhets skull och glad för att du ändå är lite annorlunda. Det är ett gott tecken.