Jag kämpar inte ens. Sjunker ner med bestämdhet med huvudet mot armstödet. Det är inget fel på filmen. The flowers of war. Jag vill bara vila ögonen, en liten stund. Men jag reser till New York en timme. Julhandlar som en professionell NewYorkhandlande Östermalmstant. Presenter till barn och fru. Skickar hem med UPS. Vill inte släpa ut till JFK och flighten som gå hem över London på måndag som om jag var vilken som helst från Kungsholmen. Dom som också börjat åka hit. Jag äger den där stan samma natt. Den är min. Ingen annans, bara min. Gud är jag där i natten… Men vaknar där på kudden såklart innan jag kan utforska det där att äga New York som sitt eget en natt. Det mesta av filmen har varit. Upplösningen kvar. Krigets fasor på säkert avstånd tre meter från mig i soffan, bakom glas, håller sig nog där. Det gör ändå alltid ont i mig att se ondskan. Också på film. Jag vet att jag har den runt mig nu idag också. Dess utövar vilar bara på försäkringskassan, kronofogden, polisen och alla andra viloplatser för maktens människor tills de får släppa loss allt det uppdämda inom sig. Då när de inte behöver hålla igen utan har fria tyglar och kan rida onskans svarta hästar i full galopp.
Nu sitter jag här nere på kontoret. Har fyllt lite pellets så vi klarar en kall natt. Åtta minus. Vintern är där ute. Pellets och väggar håller den stången här inne. Hur oändligt tacksam är jag inte för det. Vi har frusit nog! Snälla han/gud/hon/det säg att vi har frusit nog! Att vi aldrig mer behöver handla en helg för en tia när kylskåp och skafferi gapar tomma. Jag lovar att vara nöjd över det som andra kallar lite om bara jag slipper frysa som vi alla har frusit här i ett stort gult hus på en kulle i Los. Jag orkar nästan allt men inte det igen.
Men nu med krigets bittra eftersmak i munnen, det som får mig att minnas ett eget krig som inte har nått fred ännu, kan jag ändå krypa ner i en varm säng. Läsa lite längre än jag brukar. Vänta in katter som positionerar sig för natten och sen släcka, somna i sinom tid efter att ha funderat över sakernas tillstånd lite lätt sådär och sen göra en ny resa ut i världen. Ett nytt ställe. Ett bra och varmt ställe hoppas jag. Men då är det inte jag som bestämmer. Drömmarnas reseledare för mig dit han/hon/det vill. Imorgon drar vi oss lite längre där i sängen frun, katterna och jag. Sträcker på oss under täckena för att det är skönt att sträcka på sig under varma täcken. Kanske kan man läsa lite då också innan man går upp för långfrukost. Helgpresenten och glädjen. Varje vecka nu för tiden. Bara vanligt för somliga. Kunglig lyx som aldrig kommer bli annat för mig. Jag glömde iof att köpa apelsinjuice men det mina vänner, det tar jag med ro.
