Month: December 2013

Nyår kan kännas speciellt. En dag att se framåt på och summera det år som varit. I mitt fall se tillbaks på ett år som varit mycket bra, eller som varit som vanligt kanske. Jag har varken blivit berömd eller rik eller ens en bättre människa. Men man kan vara nöjd ändå. Jag begär inget av det där av de bra åren så länge det inte hugger och biter i mig allt för mycket, och det kan jag inte säga att det här året har gjort. Några små bett och blessyrer bara, sådana som bättrar en som människa vill jag tro och som inte gör ont längre än att man klarar av det.

Det nya året då? Förhoppningarna om framgångar och berömmelse? Jag skall villigt erkänna att det har funnits nyårsaftnar när jag drömt om ett break för mitt protokoll för automation (VSCP). Eller att det skall gå bra för företaget. Men, kanske men ålderns rätt, är jag oerhört nöjd om livet bara fortsätter som det är just nu. Låter mig finnas, låter mig gå ner till kontoret med ett leende på läpparna varje morgon, jobba för mycket och se havet då och då. Lukta på tången och se ut över obruten horisont. Att få stå där på bergen och se Hälsinglands skogklädda mjuka berg rulla bort i fjärran. Det kan jag inte vara utan. Hälsingland. Smaka på det. Rulla runt ordet som ett gott vin i munnen. Visst finns det något vacker och välsmakande i det där landskapsnamnet. Något mjukt och omfamnande som namnet på en ungdoms förälskelse. Ja det är nog kärlek jag känner till det här landskapet och alla dess platser och dess folk. Voxnandalen, Hälsingegårdarna, den orörda vildmarken i Los, Ljusnan med pärlan Järvsö och dalgången ner mot Bollnäs. Kuststräckan från Söderhamns södra delar upp till Hölick. Fiolerna, dragspelen och människorna som står vid sina ord. Jag borde resa härifrån. Längtar ut i världen och det urbana varje dag. Men det här är ändå hemma och här vill jag en gång dö. Född som Hälsing och död som Hälsing, därför att det aldrig fanns några andra val. Det var tvunget att bli så trotts längtan som tog mig härifrån en gång och gjorde så med stor kraft och glädje. Men som en spänd gummisnodd drog Hälsingland mig tillbaks igen, för att aldrig lämna jorden och markerna som en gång födde mig. För svag för att lämna allt detta vackra och sköna ännu en gång.

Så min förhoppning är att 2014 blir som det här året. Nästan lika bra fungerar också. Kan jag stå och säga det nästa år vid den här tiden så kommer jag att vara fullständigt tillfreds med livet. Jag är ändå bara en o-cool gubbe som inte är mycket att bry sig om. Precis som det skall vara och alltså är.

Jag vill med dessa ord önska er som läser det här ett gott nytt år, var ni än befinner er. Ni är inte många, och det är ett under att ni orkar läsa mina ord. Jag är tacksam för att ni gör det. Det ger mig anledning att skriva dem. Om jag nu kan leka han/hon/det/gud en stund här där jag sitter i ett stort gult hus på en kulle i Los så hoppas jag att era drömmar slår in under det nya året, och att era sinnen är lugna och tillfreds när ni behöver det och att kärleken finns omkring er och omsluter er. Mer behövs väl inte egentligen. Bara kärleken är nog. Men kom ihåg att för att få den måste man ge den. Jämvikt! Gott Nytt År på er!

Vi var till Hudiksvall idag. Det skulle inhandlas brädor för nyårsmiddag hade frun bestämt. Tolv mil enkel resa är ju inget då om det dessutom skall helghandlas också. Så, så fick det bli. Man är härdad när det gäller avstånd här som skogsboende. I Sörmland skulle man anses galen om de visste och de har nog rätt.

Så på morgonen drog vi iväg. Man ville ju jobba lite också eftersom det är arbetsdag så tanken var att komma hem lite tidigare. Väl framme konstaterades att planksteksplankorna var slutsålda. Jaha, så var det med det. Fika istället kanske? Det är nämligen så att under de svåra åren så var möjligheten att ta en bakelse och en kopp kaffe ute på lokal starkt begränsad. Ja, en omöjlig lyx. Därför har det blivit så att vi numera med stor förtjusning unnar oss denna lyx så ofta vi kan nu för tiden, som en påminnelse liksom att vi har det jävligt mycket bättre nu. MEN, idag infann sig liksom inte lusten. Ingen av oss kände det där riktiga suget. Julmat påverkar en och händelsen var väl värt ett kors i taket, speciellt som Dackes konditori i Hudiksvall är en klar favorit.

Så vi gav upp på det där fikaförsöket. Inte ens shoppingsug kunde skönjas hos vanligtvis i alla fall affärstittarsugen fru. Men vi tittade in i en annan butik med lite hopp om att hitta plankor till plankstek och sedär, man hade en hel hög. Så uppdraget blev dessutom uppfyllt. Möjligen har vi alltså dessutom idag varit med om köpet av världens dyraste träbitar. Men andra än vi skall ha råd att fika också, så ock affärsinnehavare. Man får slå ut det på resten av livet så blir det rent av billigt.

Handling i av nyårshandlargalenskap angripen köplada strax utanför Hudiksvall. Man fick stålsätta sig och försöka hålla sig lite utanför allt det där. En omöjlig uppgift i vanliga fall. Man blir lätt smittad av människorna som drabbats av “spring över all andra och roffa åt sig varor i snabbast möjliga takt med blicken riktad rakt ner i golvet” sjukan. Inte idag alltså. Svävade lite ovanför och iakttog de stirriga blickarna och de framrusande människorna och njöt lite av det faktiskt. Slank elegant fram och snodde åt mig en vara eller två när en lucka uppstod. Lite som en elefant i rosa åtsittande dräkt, balettdansande fram där mellan hyllorna. Ja, det är lite så jag ser på mig själv. O-cool gubbe också såklart men den där balettdansande elefanten finns i mig också. En glad en med lite kjol och rosa balettskor.

Hem kom vi också till slut. Kaffesuget var oerhört men stillades rätt snabbt. Fick till och med till några timmars jobb. En skaplig dag som alldeles strax skall krönas med läsandet av min bok i minst en timme där i sängen. Livet är ganska gott ändå i all enkelhet. Men behöver liksom inte vara världsberömd, beundrad och rik för att tycka det.

Det fina med ledighet och att sitta i studion är att man får dricka whisky samtidigt som man “jobbar”. En god rökig Ardbeg sippas det på här till smaklökarnas glädje. Om det sedan blir bättre musik av detta har jag dock ingen aning om, men gott är det.

Slöa dagar fortsätter. Tar det lugnt. Dagen börjar med att grusbilen kör fast här utanför. Fördelen för de som kör dem är att de har räddningen med sig. Fördelen för oss att vi fick en grushög och lite extra grusat på gården. Man får helt enkelt ge sig ut och fördela högen till mer behövande delar av gården.

Sitter här med dagens kaffe just nu. Det är synd att bryta den goda traditionen. Sen fylla pellets och sen studio, gotid. Där mår jag som bäst, men de är en treenighet de där måbrazonerna. Musiken, skrivandet och vetenskapen. Eller musiken, orden och programmerandet. Alla är så mycket mer än vad de där orden beskriver. Programmerandet t.ex. handlar mer om att lösa de kluriga problemen än att skriva kod. Problem som oftast innefattar matematik, fysik och ett ganska stort mått av uppfinneri. I alla de där mår jag bra och där bland dem alla vill jag finnas och göra det hela tiden. Tack och lov så gör jag ju det också. Är lyckligt lottad och betalar priset.

Men idag är det studion som gäller alltså. Tidsmaskinen. Det finns ingenstans som tid flyr snabbare än när jag sätter mig där. En dag liksom bara flyr iväg i ren njutning och varande. Jag förundras också alltid över att det ALLTID kommer en ny låt när jag sätter mig där. Kanske handlar det om att inte ha några krav på sig. Jag släpper fram det som kommer sen får det bli vad det blir. Det det sen är och blir får man nöja sig med och stå för och jag har inga problem med det. Det finns så många som är storvulna och bra och jag behöver inte finnas bland dem. Inte en sekund.

Kaffet är urdrucket här. Dags att ta för sig av livets guldkorn.