Month: December 2013

Sakta ljusnar det där ute. Klockan är strax före åtta. Jag sitter här inne med tekoppen. Mitt i bubblan liksom. Filosoferar lite på morgonkvisten innan jag fotsätter med mitt uppdrag. Behöver det där funderandet för att överleva. Jag har aldrig varit en bra soldat eller ens lagspelare för den delen. Aldrig ens en förvaltare. Trivs inte i de rollerna. Men visst jag gillar att vara i ett team också, där kraften av att vara flera som drar åt samma håll finns. Multiplicerandet, det exponentiella i teamkänslan. Ensam är inte stark. Det vet jag, men ensam är fri och friheten är viktig för mig. Jag är en sådan som dör inombords bit för bit när instruktionerna är för övertydliga och det inte finns utrymme för egna tankar. Andra kan tycka att just det är skönt, att slippa tänka, för mig är det ett fängelse. Jag börjar gnaga på en arm eller ett ben för att komma loss ur fällan så fort det går när jag hamnar där.

Jodå, jag har stått och jobbat på fabrik. Där finns inget utrymme för egna initiativ. Man står där och gör det man skall för att få komma hem och få göra det man egentligen vill göra. Det är bara pengarna som får en att stå kvar där. Man säljer sin kropp som vilken hora som helst. Men inte tankarna. De är ens egna. När debatten var som värst om pigavdraget så hade jag förbaskat svårt att se skillnaden i att städa någons hem och stå i någons fabrik eller sitta på någons kontor. Varför det skulle vara sämre på något vis att städa någons hem. Är sophämtarens jobb ännu “sämre” eller är det “slaktarens” jobb dom är värst? Den som har pengar betalar de som inte har pengar som i sin tur betalar med utfört arbete. De med pengar förräntar sina pengar genom att använda människor. Det är bara så det är i ett kapitalistiskt samhälle och just den delen tycker jag fungerar förbaskat bra i Sverige. Gillar den medelväg som vi en gång gick. Att lägga stor vikt vid socialt ansvar samtidigt som man är effektiva och låter folk få möjligheten att tjäna pengar. Människor behöver belöningar. Så är det bara. Jag önskar av mitt hjärta att det bara räckte med glädjen i arbete men tyvärr tror jag inte människorna är mogna för det ännu. Det räcker att bara några få inte är med för att hela systemet skall falla. Men en dag kanske. När robotarna gör jobben. Då fungerar det kanske.

Men medan ljuset sakta ökar utanför fönstret stillar jag mig och inriktar mig på min dag. Också jag säljer mig. Men är i alla fall lycklig för att jag har en viss tankefrihet och gör något som jag faktiskt älskar.

Just nu när jag skriver det här så har det blivit 485 sidor text av det lite längre texter jag skrivit sedan första Januari 2013. Någon frågade “Hur har du tid?” och jag berättade om tekoppen och kaffekoppen och hur det blev texter då istället för att sitta och prata med någon vid ett fikabord. Jobbar man ensam får man liksom prata med sig själv eller till “de där ute” som jag skriver till. Visst jag tittar väldigt lite på tv också, tar bara en halvtimmes lunch och sitter oftast på kontoret till framåt tolv. “Hur har du tid?” som om man inte han annat. Det gör man. OM man vill hinner man en jävla massa. Vill man inte hinner man ingenting. Svårare än så är det inte.

Lets face it. Facebook tar inte så mycket tid. Man behöver liksom inte använda speciellt mycket kapacitet i hjärnan för att ta del av innehållet, klicka en gilla eller gratta någon på födelsedagen. Mindre än att prata med en levande människa. Definitivt. Då krävs mer uppmärksamhet och närvaro. Inte på fejjan. Det räcker att halvtänka eller kvartstänka liksom och precis som att skumma aftonbladet hinner man det mellan två kompileringar vanligtvis. Det finns helt enkelt inte innehåll för att kunna snurra runt där någon längre tid utan att börja kräkas.

En gång var jag med och skrev en turistbroschyr här i Los. Vi var femton man som skulle väga varje mening på guldvåg. Det tog sisådär fyra, fem månader att få fram en halv A4-sida. Jag har aldrig satt min fot i byapolitiken sedan dess och tänker aldrig göra det igen. Då blev man både frustrerad och han inget annat. Numera handlar det mest om att få ur sig det som hänt under dagen eller det som finns där inom mig. Om du käre läsare tycker det är intressant bryr jag mig faktiskt inte ett skit om. Ja, så är det. Jag skulle kunna be om ursäkt för det. Men jag skriver bara för mig och inte för någon annan. Vill du läsa så får du det. Vill du inte göra det så går det precis lika bra. Känner du dig basjnödig så gå på toaletten och klara av det innan du yttrar dig.

Någon ojade sig för att jag var för personlig för ett tag sedan. Pratade om att vara ledsen eller om att gråta. Tryckte verkligen på det skadliga i att skriva om sådant. Men käre nån. Är det inte snarare tvärt om de som med kvastskaft uppstoppade i rumpan hela vägen upp efter ryggraden, stelryggade går fram genom livet och lever andras liv och aldrig vågar yppa en endaste privat tanke eller åsikt som vi borde vara oroliga för. Är det inte alla de som inte har en egenhet i sin personlighet och kanske inte ens en bokstavskombination som vi borde vara oroliga för eftersom de har blivit så jävla gråa att de snart inte ens syns. För vad är “normal”. Jo att inte synas. Att var en i klumpen. Så vem fan i helvete vill vara “normal” eller ens lite “normal”. Vad är det för jävla feghet att ens försöka vara “normal” och när blev livet något vi inte ens törs prata om.

Om du är en människa som går omkring och är stoltast i hela världen för att du alltid stavar rätt, aldrig särskriver och allt det där som följer med det så G R A T T I S du är en maskin. Du behövs inte längre. Du besitter egenskaper som var bra att ha pre 1960. ADJÖ!

Fast nu skall jag inte säga hur någon annan skall vara eller hur någon annan skall göra. Jag sätter nämligen en ära i att inte göra det. Man får vara som man vill. Jag tänker inte döma. Det är nämligen förbannat svårt att döma en annan människa. Helst skall man vandra runt i den människans skor ett bra tag att för att kunna fatta rätt beslut. Så det enklaste är att inte göra det. Till och med de med kvastskaft uppkörda i rumpan hela vägen upp genom ryggraden har bra egenskaper. Man får bara leta lite hårdare efter dem, och till och med språkpoliserna har bra sidor. Man får bara se bortom deras iver att få visa världen att de har egenskaper och förmågor som är oerhörda. Häva ur sig några “Oj, vad imponerad jag blir” när de har full koll på att “knäpp skalle” faktiskt skall skrivas “knäppskalle” eftersom man annars kan fatta allting helt fel och bli så förvirrad, SÅ förvirrad att man blir arg och leden och nästan exploderar av alla dessa förvirrade känslor. Det värst som kan ske har hänt här på jorden liksom. Stavfel eller särskrivningar eller ett “dom” i en skriven text. H E R R E G U D…….

Men skit samma. Alla har bra sidor, bara man ser efter. Till och med jag. Fast det är svårt att tro…

Drog el hela dan igår, så idag kan jag skönja muskelgrupper som inte har varit tydliga tidigare. Speciellt är det fingrarna som tar stryk, man trycker och pillar och drar. Helt slut igår kväll var jag i alla fall, men efter att ha suttit i studion ett par timmar på kvällen så var jag helt återställd både till kropp och själ. Musikens kraft både som läkare och bensin till livet kan inte ifrågasättas. De som drar ner på kultur i skolan borde prova.

Vi börjar i alla fall bli klara med “biblioteket”. Det skall målas golv och tapetseras, sen upp med bokhyllor en mass och in med alla böckerna som nu ligger i en hög från golv till tak i äldste sonens gamla rum. Sen skall brasan tändas, jag sätta mig i en av de nya fåtöljerna och samma jag hälla upp en virre och bara sitta där och försöka se intelligent ut. Det sista må bli svårt men ser man på alla intervjuoffer som placeras framför bokhyllorna i olika tv program och inte heller dom lyckas förhöja intelligenslooken så är man ju i alla fall i en i ett större samling. Det är inte alla dagar man ens lyckas med det.

Stort hus innebär många rum att fixa. Så det är bara så att när det här är klart är det bara att börja med nästa. När starten av den fortsatta renoveringen sker är dock beroende av om det däremellan dyker upp andra kritiska projekt som suger åt sig alla pengar. Dvs att något som är förbannat dyrt går sönder som de gör ibland. Det är mycket som har gått sönder genom åren här i huset. Turligt nog brukar jag kunna fixa det mesta själv. Utom när det är något på taket. Då blir det för svårt. Förbannat högt det här huset. Går jag upp där får jag sitta och anpassa mig längre än jag kan jobba.

Radio Ljusdal spelar min jullåt 2013 nu här på förmiddagen. Också det är en del av det där om att få som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Jag förtjänar inte men är oändligt tacksam.