Month: December 2013

Först kom bloggläsaren Jan på besök med en flaska whisky och med den en trevlig pratstund, sen ligger det ett presentkort från Jan-Åke på gott från Bagarboden i postlådan helt plötsligt, sen hör Ann av sig och erbjuder närhet till havet i Sommar. Något har hänt. Jag är inte förtjänt, men tar emot. Japp tar emot och förundras över goda människor som vill ge. De finns där ute och de finns där runt omkring mig. Jag kan inte vara mer tacksam för det än jag är, det lovar jag. Det har funnits så många som tagit, så i jämviktens namn har jag inget att skämmas för när det är jag som tar. Men jag har aldrig förtjänat. Inte ens de goda orden från han i storstaden som jag respektera mer än någon annan jag känner – symbolerna inräknade – kastar jag av mig. Tar emot istället och bevarar som små guldägg för sämre dar och känner stor tacksamhet för att någon som inte måste säga dom där orden säger dom. Men jag förtjänar dem inte.

En Fransman vill köra mitt system för automation. Jag kan lugnt skicka honom vidare till något annat nu för tiden. Ensam hinner jag inte göra det som många kan göra. Jag kan förlika mig med det numera utan att grämas. Jag förstår de som inte orkar gräva djupare och försöka förstå och avundas dem för att de kan det. Avundas dem så att jag kan gråta över det. Men det är såklart så att jag gråter inte längre. Jag grät kanske när den första pilen borrade sig in i min kropp, också när den andra for genom luften och slog mig till marken. Men nu, många år senare har det varit så många pilar. De får mig knappt att falla längre, än mindre gråta. Känner jag då fortfarande eller har jag bara blivit en maskin? Jag vet inte. Vad vet en maskin om sånt. Om det nu är det jag är.

Musiken, texterna, koderna, allt kan jag göra för dess egen skull nu. Jag kunde känna en enorm besvikelse förut när ingen lyssnade, läste eller körde mina program. Men inte nu längre. Konstigt nog, inte längre. En ny frihet har smugit sig in i mitt liv och lämnat ett lugn över vem jag är och vad jag gör. Jag behöver inga domare eller påhejare och jag gillar det jag gör även om ingen annan gör det. Just det där att ingen annan gillar det jag gör skulle fått klumpen att växa i brösten förut. Men inte längre alltså. Det är den största gåvan av dem alla och där känner jag frihet. Just nu. Så länge det varar. Jag hoppas för alltid.

Men visst, jag förväntar mig fler pilar riktade mot min kropp. Jag ser redan ut som en igelkott om jag tittar noga i spegeln. Precis som de flesta andra. Vi har alla fått de där pilarna i oss som försökt fälla oss och som dessvärre också fäller en och annan av oss. Jag tackar det/han/hon/gud för att jag fortfarande kan stå upp. Att jag fortfarande kan känna och älska men skulle så gärna vilja få gråten tillbaks. Skulle vilja ställa mig där vid havet och gråta som en flod. Samma till samma. Tårar som ju i allt är detsamma som havet. Men de är förlorade för mig. Borta, utbytta mot mitt nya pansar som skydd för vad världen har att säga om det jag gör. Ett bra byte? Kanske, kanske inte.

Nelson Mandela. Godheten själv – för det år så jag ser honom – har somnat in. Jag antar det är så alla ser honom. Utom kanske hans närmaste som sett alla sidor hos honom. Det finns ingen som är helt igenom god på samma sätt som det inte finns någon som är helt igenom ond. Allt det där är bara förenklingar, sådana som vi människor älskar att få till. Jag är helt säker på att en sådan som Hitler hade goda sidor. Att han hade sidor som var lika mycket värda att älska som de så självklart är hos Nelson Mandela. Jag känner människorna och jag känner lagen om jämvikt.

Det viktigaste är vad vi gör med det där budskapet som “symbolmänniskorna” förmedlar. Hitlers ondska blev till bara för att följeslagarna gjorde det dom gjorde. Själv kanske han till och med var för vek för att slå någon på käften, misshandla någon eller döda någon. Vem vet. Det är så lätt att låta någon annan göra det svåra åt en. Man blir liksom utan ansvar själv både som den som får någon att göra det och som den som gör det. Lite som köttindustrin fungerar. Man köper ett paket gott kött. Bryr sig inte om ursprung så mycket. Tänker inte så mycket på det. Det är andras ansvar. De som i sin tur slaktar djuren, fraktar djuren och och styckar dem i köttfabrikerna för att andra kräver att de skall göra det. Utan ansvar dom också, just därför. Som Hitler, som du.

Som följeslagare får man alltså också ta ansvar. Varesig det är Hitler eller Mandela man följer så måste man tänka själv också. Det slutliga ansvaret har man bara själv i slutänden. Det gäller också när man riskerar utanförskap, hån eller kanske också döden. Det är i det där man prövas som människa. Modig eller feg. Mobbare eller hjälpare. Symbolpersonerna får oss att göra saker. Berättigar det vi gör. Men de befriar oss aldrig från ansvaret för våra handlingar. Det får vi aldrig glömma, varesig vi ser oss som vara en del av de goda eller de onda.

Så vill vi hylla Nelson Mandela är det i våra handlingar vi måste göra det. Icke våld om det går. Kärlek. Enkelt. Självklart.