Month: December 2013

Jultomten bor helt vist i Järvsö och har redan varit här i år. Månne har jag varit snäll det här året då ändå. Stort tack Janne. Det strömmar kudos åt ditt håll och de som bor i din tomteboning där vid älven österut någonstans. Tack för trevligt besök och godricka. Spar den till julen för att avnjuta den framför en skön brasa eftersom jag nu ändå är en sådan karaktärsfast person.

Dieselångorna och dammet har hängt över vår kulle nu en längre tid. Diesel luktar inte gott. Dammet, ja det är som det skall vara. Det gamla ålderdomshemmet jämnas med marken. Just nu är det en stenhög och om en vecka eller två är inte ens den kvar och om tjugo år kommer det finnas en hel massa människor som inte ens visste att all de där byggnaderna stod där en gång i tiden. Att människor levde sina sista dar där och avslutade sina liv där. En del värdigt, andra inte.

Nu när den där stora röda byggnaden är borta här på kullen så är det vårt hus som får stoltsera med “störst-titeln”. En dag skall väl det också gå samma väg. Grävskoporna skall hugga in också i träet på det här huset och riva ner det så att det kan glömmas. Då när ingen minns oss som en gång bodde i det, lärarna som ibland var älskade, ibland hatade, ibland snälla, ibland sadistiska, kommer alla att vara glömda. Barnen som lekte här och vars skratt och gråt fortfarande kan höras här utanför om man lyssnar noga kommer att vara glömda. En o-cool gubbe och hans familj kommer inte ens vara en kort parentes i allt det där. Vi som också fanns här ett tag och hade både glada dagar och ledsna dagar i det stora gula huset på kullen.

Tidens gång. Det fungerar sådär för både hus, broar, vägar och människor. En dag är vår tid ute och det är andra som har att fatta tidens stafettpinne. Skönt på något vis. Man gör sitt. Gör så gott man kan både som hus och människa och sen får någon annan ta över medan man själv förbleknar. På kyrkogårdarna försöker en del att förlänga den där tiden. Lägga till trettio år eller mer med stora monument över sig själva. Men inte ens det räcker till slut. Man har sin tid hur än man försöker. Men det är klart de som blev symboler blir ihågkomna. Hitler som ondskan, Moder Theresa som den gode. Men det är bara symbolerna som människorna minns. Som människor förbleknar också dessa giganter precis som oss andra. Ingen minns dem som de de egentligen var bara som deras skapade rollfigur.

Tiden man har som en som någon minns är medan barn och barnbarn lever. Kortare om man inte har avkommor. Efter den tiden är det inte så många som vet att man ens fanns. När man tänker på det kan man alltså göra rätt mycket tokigheter i den här tiden utan att det spelar så stor roll. Framåt, alltid framåt, kamrater..