Det kan inte hjälpas, jag somnade såklart. Skitsamma. “På spåret” kan jag missa, “Tack för musiken” vaknar jag till men kan missa det också, det finns inte en millimeter ärlighet där, Woody fucking Allen som följer kan jag missa – hur många gånger har jag inte försökt se en film av Woody Allen. Alla eller nästan alla tror jag – men stängt av. För dum säkert för att förstå det genialiska, precis som Ingemar aldrig tog mitt hjärta. Japp så är det nog. Jag står för det. Har inget att bevisa. Gör det jag gör och står för det också. Men såklart vem fan bryr sig om det. Skönt nog ingen. Det är bara kasta bort liv sådana fredagskvällar handlar om. Man borde vara i studion och skiva musik för ingen, eller sitta och skriva text för ingen, eller låsa in sig i pannrummet och läsa ‘ändlösa kärleksmonologer tillägnade en nittiograders gjutjärnspanna tillverkad på tidigt sextiotal. Men man är ju för trött för allt det där. Gubbtrött. Vill sova. Drömma om Provence. Jordgubbar och champagne och öppna fält. Pernod på ett cafe som bara andra trötta gubbar känner. Liv.
Categories
