Just nu när jag skriver det här så har det blivit 485 sidor text av det lite längre texter jag skrivit sedan första Januari 2013. Någon frågade “Hur har du tid?” och jag berättade om tekoppen och kaffekoppen och hur det blev texter då istället för att sitta och prata med någon vid ett fikabord. Jobbar man ensam får man liksom prata med sig själv eller till “de där ute” som jag skriver till. Visst jag tittar väldigt lite på tv också, tar bara en halvtimmes lunch och sitter oftast på kontoret till framåt tolv. “Hur har du tid?” som om man inte han annat. Det gör man. OM man vill hinner man en jävla massa. Vill man inte hinner man ingenting. Svårare än så är det inte.
Lets face it. Facebook tar inte så mycket tid. Man behöver liksom inte använda speciellt mycket kapacitet i hjärnan för att ta del av innehållet, klicka en gilla eller gratta någon på födelsedagen. Mindre än att prata med en levande människa. Definitivt. Då krävs mer uppmärksamhet och närvaro. Inte på fejjan. Det räcker att halvtänka eller kvartstänka liksom och precis som att skumma aftonbladet hinner man det mellan två kompileringar vanligtvis. Det finns helt enkelt inte innehåll för att kunna snurra runt där någon längre tid utan att börja kräkas.
En gång var jag med och skrev en turistbroschyr här i Los. Vi var femton man som skulle väga varje mening på guldvåg. Det tog sisådär fyra, fem månader att få fram en halv A4-sida. Jag har aldrig satt min fot i byapolitiken sedan dess och tänker aldrig göra det igen. Då blev man både frustrerad och han inget annat. Numera handlar det mest om att få ur sig det som hänt under dagen eller det som finns där inom mig. Om du käre läsare tycker det är intressant bryr jag mig faktiskt inte ett skit om. Ja, så är det. Jag skulle kunna be om ursäkt för det. Men jag skriver bara för mig och inte för någon annan. Vill du läsa så får du det. Vill du inte göra det så går det precis lika bra. Känner du dig basjnödig så gå på toaletten och klara av det innan du yttrar dig.
Någon ojade sig för att jag var för personlig för ett tag sedan. Pratade om att vara ledsen eller om att gråta. Tryckte verkligen på det skadliga i att skriva om sådant. Men käre nån. Är det inte snarare tvärt om de som med kvastskaft uppstoppade i rumpan hela vägen upp efter ryggraden, stelryggade går fram genom livet och lever andras liv och aldrig vågar yppa en endaste privat tanke eller åsikt som vi borde vara oroliga för. Är det inte alla de som inte har en egenhet i sin personlighet och kanske inte ens en bokstavskombination som vi borde vara oroliga för eftersom de har blivit så jävla gråa att de snart inte ens syns. För vad är “normal”. Jo att inte synas. Att var en i klumpen. Så vem fan i helvete vill vara “normal” eller ens lite “normal”. Vad är det för jävla feghet att ens försöka vara “normal” och när blev livet något vi inte ens törs prata om.
Om du är en människa som går omkring och är stoltast i hela världen för att du alltid stavar rätt, aldrig särskriver och allt det där som följer med det så G R A T T I S du är en maskin. Du behövs inte längre. Du besitter egenskaper som var bra att ha pre 1960. ADJÖ!
Fast nu skall jag inte säga hur någon annan skall vara eller hur någon annan skall göra. Jag sätter nämligen en ära i att inte göra det. Man får vara som man vill. Jag tänker inte döma. Det är nämligen förbannat svårt att döma en annan människa. Helst skall man vandra runt i den människans skor ett bra tag att för att kunna fatta rätt beslut. Så det enklaste är att inte göra det. Till och med de med kvastskaft uppkörda i rumpan hela vägen upp genom ryggraden har bra egenskaper. Man får bara leta lite hårdare efter dem, och till och med språkpoliserna har bra sidor. Man får bara se bortom deras iver att få visa världen att de har egenskaper och förmågor som är oerhörda. Häva ur sig några “Oj, vad imponerad jag blir” när de har full koll på att “knäpp skalle” faktiskt skall skrivas “knäppskalle” eftersom man annars kan fatta allting helt fel och bli så förvirrad, SÅ förvirrad att man blir arg och leden och nästan exploderar av alla dessa förvirrade känslor. Det värst som kan ske har hänt här på jorden liksom. Stavfel eller särskrivningar eller ett “dom” i en skriven text. H E R R E G U D…….
Men skit samma. Alla har bra sidor, bara man ser efter. Till och med jag. Fast det är svårt att tro…
