Man kan tro på mycket. Kan bli hånad för det man tro på eller få efterföljare som vill tro på samma sak. Har man ingenting så är man ingenting heller. Jag har upplevt gudsförnekare som ropar på gud och ber om nåd när cancersmärtorna sätter in. Längre räcker oftast inte våra övertygelser. Vissa hävdar att de inte tror på något alls, speciellt inte på han/hon/det/gud och tomten. De gillar vetenskapliga fakta. Går det inte att bevisa och upprepa enligt vetenskaplig tradition så år det inget att ha.
Ändå hör man alltid de framgångsrika prata om den där känslan som ledde dem rätt. Intuitionen. De kan inte förklara det men de bara kände att det här var rätt väg att gå. Nobelpristagarna är överrepresenterade som troende på intuition. Andra försöker förklara den, för dem är den oanvändbar om den inte kan gruppera och kan placeras i rätt fack och få ett namn. De erkänner inget utan tillhörighet och namn.
För mig är såklart tron på han/hon/det/gud lika komplicerad som för andra. Det har aldrig varit en gubbe som sitter där på ett moln i himlen. Aldrig den personlige guden. Inte heller det stora ljuset som vi dödliga inte klarar av att se. Men kanske är det just han/det/hon/gud vi ser i de fysiska lagarna. Jag som fysiker gillar den tanken. Matematiken som guds språk och poesin som förlängningen av detta språk som gör det komplett. Att han/hon/det/gud bara är allt vi ser, allt vi känner och allt som kan finnas och allt det på samma gång. Det som är större än universum. För mig blir det något jag kan tro på då. Leva med.
Sen börjar alla rättrogna kasta straff och belöningar omkring sig såklart också med en sådan bild. Men tänk om det kosmiskt inte finns något sådant som gott och ont. Tänk om allt det där bara är. Tänk om du inte får någon belöning för att du är snäll och omtänksam. Tänk om kosmos skiter i det där. Att du blir behandlar på samma sätt som Hitler fast du är så förbannat mycket godare, För det är du väl, eller hur? Att du gör gott bara för att göra gott och utan förväntan om belöning som en av Pavlos hundar.
Den mest universella lag som finns är jämvikten. Allt söker jämvikt till slut. Det är bara en fråga om tid. Visst kan man se gott och ont också som jämviktslägen. Det vi alla har i oss. Kanske är det jämvikten vi skall söka och inte en personlig hon/det/han/gud. Inte för att bli en av han/gud/hon/det’s upphöjda utan för att vi skall må bra som de levande varelser vi är. Min institution säger mig att det är så. Jag följer den, kan inte annat för den är min ständige följeslagare i allt.
