Varför hittar du inga annonser här på min blogg? Jag vet att du går och funderar på det och har svårt att somna om natten just av den anledningen. Men det är bara så att somliga är inte till salu. Svårare än så behöver det inte vara. Men någon betalar ändå priset. I det här fallet är alltså “någon” jag, märk väl inte du. Du må ta detta faktum för givet, men se dig omkring, det är inte alls en självklarhet. Definitivt inte och nästan aldrig någonsin.
Svårtiden är här. Januari fram till Vasaloppssöndagen, då när det äntligen vänder, är skräptid som ingen vill ha. Fram till nyår går det ju bra. Det första snöfallet kan till och med vara lite mysigt med stora singlande snöflingor som faller från skyn. Julen likaså och det skall såklart knarra lite under fötterna när man tar den där promenaden för att skaka ner lite av all den där maten och godiset och frukten och allt vad det är som man har fyllt upp med en bra bit upp i halsen. Det som inte ens Samarin biter på längre. Och nyåret fungerar väl bäst i kyla och vit snö också. Fyrverkerierna över Hälsingeberg gör sig ju så bra i allt det där. Men sen blir allt svårare och man borde dra iväg någonstans och sitta under ett blommande citronträd och fundera över livets mysterier och insupa den där söta goa doften som trädet så villigt och gratis sprider omkring sig.
Men inte åker man söderut. Man stannar i eländet. Det är mörkt redan tidigt på eftermiddagen, det är kallt, man skall skrapa rutorna så fort man skall iväg någonstans och innan det måste man klä på sig i lager efter lager efter lager och är det inte kallt så fryser man ändå för att det blåser och är det då lite mildare så snöar det i mängder, dag efter dag efter dag, så att man får vandra där efter snöslungan i oändliga timmer på gårdsplanen. Slutar det snöa så blir det antingen förbaskat kallt eller också börjar det blåsa så in i vassen så att man får ge sig ut med den där snöslungan igen och burra runt där varv efter varv igen och hela tiden fryser man, fryser så man håller på att ge upp allt det här med det nordiskt vackra och det är bara en dunjacka och en mössa och ett par gamla handskar som klarar en från att helt ge upp. Och sådär håller det alltså på fram till vasaloppssöndagen. Då när man försiktigt tassar upp tidigt – väldigt tidig för att vara Söndag – fixar lite frukost, hämtar täcket, tänder en brasa, slår på tv’n och sitter där i soffan under täcket och ser starten i Berga by, sjunker ner lite i soffan efter en stund och somnar lite lätt snarkande och vaknar strax före målgång och vips så har det blivit vår. Man har klarat årets svårmånader ännu en gång.
Härifrån finns det hopp igen. Talgoxar börjar sjunga. Himlen är så blå så det gör ont. Det är dagsmeja. Visst, bakslag också men nu känns det att allt går åt rätt håll. Snart är det midsommar och vackra flickor med bara ben och i tunna klänningar och med blommor i håret dyker upp lite här och där. Mängder av dem. Var är de under vintern?
Men nu är det alltså svårmånader. Det är egentligen bara en sak som förgyller den där svarta tiden. Som en större sorts antidepressiva piller fyller de sin funktion. Semlorna. Semlor är gott. Utan semlor hade jag nog inte klarat av den där tiden. Receptfria är de också. Tack gode han/hon/det/gud för semlor!
Ikväll är det Joanne Harris som ropar högt och gällt på mig där uppifrån sängkammaren. Fortsättningen på Chocolat. En favoritförfattare såklart, med ett annorlunda språk. I alla fall tycker jag det, och det är jag som bestämmer sådant i mitt liv. Bilderna är dock tydliga. Flodråttor, Nordafrikaner och Fransmän och doften av mogna persikor och så en del choklad såklart, tillagad efter de mottagande personernas färgspektra. Det blir inte bättre. Läser nog ut den ikväll om jag ramlar upp med de snaraste.
Men först fylla pellets i monstrets mage. Kampen för att hålla kylan borta. Den som i sin tur är beroende av de framväxande kodraderna här på min bildskärm och en bildfrökens kamp i den riktiga världen. Javisst, en gammal skola som läcker som ett såll. Men billigt bor vi lik förbaskat. Finns en frihet där. Vi har definitivt frusit nog dessutom. Aldrig mer det. Så jag blåser ut mitt ljus här på kontoret och önskar godnatt till en värld som jag inte ser men vet finns där ute. En värld som rymmer de ledsna och de glada. De som senare skall byta plats med varandra. Njut eller ha tillförsikt. Allt söker jämvikt. Godnatt!
Har varit till affären och handlat. Den lokala alltså. En lyxbutik såhär i glesbygd. Där finns det mesta och man får sig ofta också ett trevligt samtal med någon i butiken på köpet liksom, som det samtal jag fick med dragspelaren idag.
Dit kan man åka som man är, som jag idag, orakad och okammad, utan att någon bryr sig nämnvärt. Nån besk kommentar kan man ju såklart få, oftast till och med, men då oavsett om man nu aphussminkat sig och förberett affärsbesök eller inte gjort det. De där kommentarerna – som vid första anblicken kan upplevas som förolämpningar – betyder “jag älskar dig” på glesbygdsspråk. Det måste man dock lära sig.
