Month: January 2014

En text blir till en diagnos som särskiljer. Säger att det här är en annorlunda person. En som inte fungerar som alla andra. Men kvinnan vill bli som alla andra. Vill få medicin, en tablett som gör henne till samma, en fungerande, en vanlig. Jag har sett det förr. Han som är nöjd med sin diagnos. Har fått sina piller och nu vet sina begränsningar.

Jag blir bara ledsen här på avstånd. Jag som är en o-cool gubbe och inte är normal på en fläck. Visserligen har väl ingen satt någon diagnos på mig ännu, även om de försökte så gott de kunde där i grundskolan. M E N det är just det där att jag inte är helt normal som jag är mest stolt för. Att man inte är stöpt i en standardform. Är det inte precis just det som skulle lyftas fram och höjas till skyarna som det bästa hos oss. Är det egentligen inte bara det vi har gemensamt. Att vi alla är väldigt, väldigt olika.

Jag står där bredvid han/hon/det/gud. Han/hon/det/gud som aldrig någonsin har velat föra en dialog med mig tidigare. Jodå, nog i helvete har jag försökt få igång den där dialogen. Vi är såklart där och försöker finna tröst vi otrogna också bara livet blir tillräckligt jävligt. När kroppen värker utan gräns, trots morfinet, ropar också den otrogne efter hon/det/han/gud. Eller när världen lämnat en utanför och du är tillräckligt ensam, då när det inte finns någon annan kvar att föra en dialog med. I alla fall när du tröttnat på dig själv, och jag kan försäkra att det gör man fortare än man tror där i ensamheten.

Men nu stod jag alltså här och såg ut över världsalltet tillsammans med gud/hon/han/det och lyssnade för omväxlings skull. Tidigare har det ju trotts allt bara varit jag som pratat.

“Allt det här har jag skapat.” sa han/hon/det/gud och fortsatte “Fast det tog ju några miljarder år – er tideräknnig – såklart att få till allt. Programmeringen, speciellt den, var förbannat knivig. Självreproducerande algoritmer som dessutom skulle kunna utvecklas och förändras efter omgivning och förutsättningar. Men det var ändå jag som släppte iväg version 1.0 den där gången. Lite buggigt har det väl varit genom åren, det måste jag erkänna, men snart är det dags för en ny häftig uppdatering. “The latest greatest” liksom i skinande kostym. Snyggare och roligare men kräver en ombootning av världsalltet, det lärde jag mig av Microsoft.”

japp, så sa det/gud/han/hon och fortsatte

“Men inte ens det får man credit för, alltså, att man skapat alla de där sköna algoritmerna, eller allt som finns om du vill det. Nu för tiden har folk fått för sig att allt bara kommit dit av en slump. Evolution och en massa andra konstiga idéer.”

“Inte för att de gamla tankarna om att det var en sjudagarsvecka med vilodag på söndag som fick världen att bli till var ens ett uns bättre. Det och Adam och Eva. Herregud, ja om du tillåter uttrycket, här har man jobbat i miljoner år, nästan dygnet runt, och så får man inte credit för vad man gjort. Det är ett helvete att vara hon/han/det /gud skall du veta.”

Jag svarade inte, för vad skall man säga. Så gud/han/hon/det fortsatte, inne i sitt funderande nu

“Men nu jäklar skall alla få se på attans. I version 2.0 blir det en jävla fart på saker och ting och jag lovar att fler än en kommer att fatta att det är jag som fixat allt det där du ser och hör och känner och tänker. Det har varit så mycket skit och jag tänkte ändra på det. I version 2.0 så kommer alla att dela med sig och älska varandra förbehållsfritt. Festa, Njuta och leva gott helt enkelt. Inte fundera så mycket över saker och ting. Bara leva. Alla blir lite gladare och nöjdare liksom. ”

Eftersom jag är en sådan där som funderar över saker och ting så var jag tvungen att fråga hur det skulle bli med oss. Vad skulle vi göra. Vi som sitter där och funderar och gnäller.

“Jo du din gamle o-coole gubbe. Alla ni o-coola gubbar som gnäller och ojar er var ni går finns det inte längre plats för i den där fina världen. Ni får helt enkelt jobba i kontrollrummet efter att version 2.0 rullats ut. Där kan ni sitta och gnälla och tycka synd om varandra hur mycket ni vill.”

Nu blev jag glad. Det fanns alltså plats för oss o-coola gubbar också i den nya versionen. Tänk att få sitta med andra sura gubbar och gnälla och klaga ända in i evigheten. Vilken lycka. Vi kommer att kunna sitta och titta på när de unga levande, älskande och lyckliga medborgarna i världsalltet springer runt i slow motion på vita stränder vid turkosa hav med leende ansikten och vi kan sitta där och spy galla över dessa glada lyckliga jävlar. Himmelriket finns, snart, tydligen. Jag känner en ovan lyckokänsla.

Så jag tackade han/hon/det/gud och hon/han/det/gud sa “väl bekommet” och försvann med en puff och blev till en brinnande buske och jag gick och satte mig på ett café med fikande mammor och upprördes som vanligt över deras väsnande och skrikiga barn som sprang mellan borden, medan jag själv, irriterad, försökte läsa kultursidorna i DN, men jag höll igen. Snart fans det tid att klaga och gnälla i evinnerliga tider tillsammans med mina likar. Då jävlar skall allt ut!

Det slår mig när jag sitter där och tittar på högarna med böcker som skall in i bokhyllorna. Vi är bland de sista som gör det här. Vi bygger ett bibliotek hemma. Något som är på väg ut ur tiden inser jag där i en av fåtöljerna. Jovisst, det tar alltid längre tid än man tror. Pappersförbrukningen trodde jag skulle få sig en ordentlig törn redan i början av 90-talet, men där är det först nu det händer. Men även om det tar några decennier till så kommer alla dessa bokhyllor med böcker att gå ett bistert öde till mötes vad det lider. Allt det där i hyllorna som väger tusentals kilo innehåller bara information som får plats i en liten minneskrets på en kvadratcentimeter. Man kan ha alla de där hyllmetrarna med sig i fickan. Sökbart, lättillgängligt och alltid med.

Jag älskar böcker. Gillar lukten av gammalt papper och framförallt går jag igång på innehållet i böckerna. Hatar det, älskar det eller blir berörd eller oberörd av det. Men jag är inte dummare än att jag inser att boken bara är en förpackning, om än en behändig sådan. Jag är inte som vinylfjantarna som prylfixerat vänder tillbaks till gammal teknik där förpackningen är viktigare än innehållet. Jag förstår inte alls det där. Har aldrig gillat knastret och känsligheten och där gör de nya sätten att paketera musik det lättare att ta den till sig. Återtar dessutom musiken till folket med enklare distributionsformer. Det är bättre på alla sätt. Det är bara så.

Här i huset vill vi vara med i vår tid så vi köpte en läsplatta, en Letto således. Eller snarare var det så att frugan köpte en Letto. Hon läser mer än jag och kastade sig över den. Gillade den. Efter en tid var det min tur att prova. Att läsa på den där skärmen var helt OK. Inga problem där. Tidigare försök har inneburit en fru med blålila ansikte liggandes läsande där bredvid en om kvällen. En föga tilltalande bild. Kallt bakgrundsljus som tröttar ögon men väcker hjärnor som egentligen skall koppla ner där på nattkröken. Läsplattorna har en mycket stabilare och behagligare skärm med “papperskänsla”. Man kan dessutom söka, lägga bokmärken och enkelt ta reda på vad ett ord man inte känner till betyder. Klara förbättringar. Man kan till och med surfa, om än hjälpligt. Ett perfekt komplement till läsande om man nu råkar vilja veta mer i ett ämne som en bok behandlar. Något som numera händer titt som tätt framför TV apparaten här i huset. Paddan har blivit oumbärlig.

Men det finns en sak hatar jag på den där läsmackapären. Jag finner mig hoppandes framåt och bakåt bland sidorna på ett okontrollerat sätt till och från. Det är något med de där knapparna som är helt åt helvete. Överlevnadsbart men ändå irriterande. Förbaskat irriterande. Så pass irriterande att jag till slut helst väljer den vanliga boken. Var utvecklingsteamet mitt så skulle jag sätta dem på att lösa det där nu på direkten, skicka dem på alla ergonomi kurser som finns, studera alla typer av bokslukande människor och fixa den perfekta lösningen. Det är nämligen det sista hindret. Japp och det är apparaten som skall anpassa sig till mig och inte tvärt om. Löses bara det där så kan Jag lugnt leva utan glädjen att hålla i en ny goluktande bok, en som har tyngd i handen, en man snabbt bläddra igenom för att få en överblick av, känner glädjen i att äga och förväntan på dess innehåll och alla andra sjukdomar som alla är av det materiella slaget och alltså hör till förpackningen snarare än till det viktiga, innehållet. För visst är det väl om berättelsen, kunskapen, alltså innehållet, orden, bokstäverna, förpackningen boken har som syfte att förmedla.

Men de där blädderknapparna kommer såklart att förbättras över tiden, eller också får jag anpassa mig (dock tveksamt). Förr eller senare blir vi vänner och då står det där biblioteket där till ingen nytta. Det finns ställen där det redan gör det. Där man försöker hitta alternativa användningar av böcker. Som inredningsdetaljer sorterade efter bokryggars färg, som ben till ett bord och alla andra försök att bevara det som håller på att gå ur tiden. Innehållet, orden, är dock här för att stanna.