Month: January 2014

Kyla på väg in och jag välkomnar den tametusan. Såhär kan vi ju inte ha det. Blött. blött, blött och halka. Det hjälper inte att vi just nu befinner oss i årets avfallsmånader, skräpmånader – skitmånader utan värde. Det här är tid att ta sig igenom på snabbast möjliga sätt. Lämna dem bakom sig utan minsta eftertanke eller reflektioner. Lite kyla behövs alltså. Fast inte för mycket, för då börjar jag klaga på den. Garanterat. Man vill klaga som människa. Vi är de gnälligaste varelserna i universum vi människor. Faktum är att utan oss människor så skulle universum bli 97.6% mer positivt, och då skall man vara medveten om att jag räknar in samtliga civilisationer som nått högre än oss samt de som inte kommit upp till vår nybörjarnivå ännu och även de som finns i andra dimensioner och andra universum och liksom alla då som gör anspråk på att vara han/hon/det/gud. Det finns nämligen några stycken av de senare. Men inte ens de – som ändå kan ses som upphöjda – klagar och gnäller lika mycket som oss människor även om de kanske är de som kommer närmast.

Det är svartmornar när man kliver upp, lägg till det mentala dygnsklockor som är fullständigt osynkade. Man stapplar upp ur sängen i mörkret efter att klockan ringt frenetiskt en bra stund och man kan för sitt liv inte lura ut hur man stänger av den med tre procent påkopplad hjärna. Kläderna som hänger där på sänggaveln är omöjligt att få på. Var är den där förbannade lappen som visar vad som är bak? Man känner, trevar och känner igen där i mörkret, vänder ut och in ett par gånger på plagget innan man till slut får på sig den där tröjan bak och fram lik förbaskat såklart, men det märker man inte förrän man gör sin morgontoalett där inne i badrummet. Ögon som är som springor och verkligen inte tänker öppna sig till mer än springor ens när frukost plockas fram. Glödlampor som sprider det som kallas varmvitt ljus är alldeles för avskräckande för morgonkänsliga ögon. Sticker och skjuter kantiga fotoner som gör ont.

Men man får i sig frukost till slut. Bara för att finna att man är sist i duschkön. Det är en ju sju, åtta stycken före en fast än familjen just för tillfället bara består av tre personer, då en själv inräknad. Men in kommer man till slut, när alla andra har rusat iväg ut genom dörrar och ner för trappor och farit iväg till sitt. Man står där en stund och gör slut på det sista varmvattnet. Ögonen åker upp en liten bit till efter bara några minuter, men bara för att man får tvål i dem och det svider så förbannat. Efter avklarad tvagning skall te bryggas och sen trappen ned till kontoret beträdas. Då känns det plötsligt ok allt det här. Att få gå ner till kontoret och hålla på med det bästa man vet. Ute i skitjanuari har det inte ens ljusnat när man öppnar dörren och slår på lyset i sina älsklingslokaler. Men just där, precis där på tröskeln kan man inte låta bli att le lite för sig själv. Grodans Paradis. Japp. Så är det.

Det behövs bara en kommentar på en artikel med DISQUS och så är man aktiv facebookare igen. Man vet inte om det ens och det är inte vad jag vill men när viljan vill en sak och fingrarna en annan och jag helt plötsligt befinner mig på fejjan så upptäcker också jag att jag åter är aktiv där. Muskelminnet vinner i längden, hur än sorgligt det än är. Men visst har jag saknat detta struntpratsforum med beroendetendenser eller kanske har jag inte det. Kan inte bestämma mig. Precis som att sluta röka blir man inte icke facebookanvändare av att lägg in eller läsa ett inlägg då och då man måste sluta helt för ta sig bort och man får inte belöningen sådär direkt, måste hålla sig borta ett tag. Försöka, fast tjänster som Spotify, Disqus och andra gör allt för att locka eller snarare lura en tillbaks igen.

Jul och nyår och hela baletten är över för den här gången. Sitter här med en tekopp och försöker få in den där vardagskänslan igen. Jodå, jag har jobbat ganska många dagar redan men det blir liksom inte samma sak som att komma in i den här vanliga “måste” lunken. Andra dagar har man kunnat avbryta och gått upp och lagt sig i soffan vid behov med en nybryggd kopp kaffe och en burk överblivna julkakor bredvid sig. Men det kan inte hjälpas att det ändå är lite skönt att sitta här på kontorsstolen igen. Känner mig lite sugen sådär att ta tag i verkligheten. Men 100% ligger man liksom inte på ännu. Det kommer att ta ett tag att komma dit.

Jag är inte religiös i den bemärkelsen att jag är med i kyrkan eller firar jul för att det är Jesus födelsedag och… ja ni fattar. Men det har funnits en tid när jag tyckt att juletiden har varit magisk. Det har liksom funnits en unik känsla under den där tiden på året som krönts i och med en nattlig julaftonsnattspromenad i en värld som tystnat och där några snöflingor singlar ner och är det enda som rör sig utom en själv och en hare på födosök. En promenad där man aldrig möter någon annan utom kanske en överförfriskad glad tomte på väg hem till de sina. Men hela den där magiska känslan försvann för några år sedan. Julen är som vilken helg som helst numera. Jag förväntar mig inte längre att möte julens vålnader när jag vandrar ner i källarens mörker för att fylla pellets. Det som nästan köndes som en självklarhet förr. Inget magiskt eller märkvärdigt alls fyller mitt sinne numera faktiskt. Vuxna barn tindrar inte längre med ögonen inför förväntade julklappar, man dricker julmust ur plastflaska, ett helgerån, och äter alldeles för mycket. Men orkar inte ens längre med den där tallriken med julmat som man pockade fram två gånger förr i tiden efter att julbordet var uppätet. Visst det är skönt. vilsamt och härligt. Men ingen magi finns där. Den är borttrollad, och det skrämmer mig så att jag nästan darrar om det nu är mitt eget jag som har förlorat fantasin och förmågan att se det magiska. Tänk om det är så? Om fantasin och dagdrömmarna och allt det sköna jag sett och känt och kunnat skapa i mitt sinne är på väg bort och att julmagins farväl bara är början. Allt det där som är och har varit min bästa vän och som gör att en ensamvarg som jag kan överleva. Tänk om det är så. Det finns ingen tanke som kan skrämma mig mer. Den får mig att stilla be till han/hon/det/gud – som jag alltså inte ens egentligen tror på – att det inte skall vara så. Det klarar jag inte. Där finns min gräns.

Med tekoppen urdrucken finns det ingen anledning att sitta och skriva text för ingen endaste en. Listor behöver bearbetas, pengar förflyttas, liv levas, magi återerövras. Jag tar mig an den uppgiften med största allvar. Som en don Quijote utan vapendragare ungefär som i full stridsutrustning drar iväg ut i världen för sitt sista slag.