Jag blev Losbo av en slump 1986. Ett hus var till salu när vi semestrade här och bara några månader senare bestämde vi oss för att lämna Stockholm. Visst jag pendlade första året, men alltså bara ett år senare brummade bilen upp från Stockholm över Dalarna i en triumffärd. Ja, det kändes så. Det var också därför jag åkte den längre vägen över Dalarna istället för att ta E4’an, jag ville njuta av färden en timme extra. Nu var jag fri och ett nytt liv började. Eget företag och det skulle bevisas om det gick att leva på drömmen.
Nu hör det till saken att vi inte ens bodde i Stockholm utan i Täby och att vi bara gjorde det i fyra år. Edsbybo kan man väl säga att mitt ursprung är som mest. Det känns så och i alla fall då var det sant för där hade jag i alla fall bott i tjugotvå år. Men Uppsalabo eller Katrineholmsbo skulle man väl lika väl kunna säga att både jag och min fru var eftersom vi bott där också.
Men i Los blev vi alltså ”Stockholmarna”. Tankbilens chaufför som skulle leverera bränsle stannade hos en granne och frågade efter vägen. Det tog en stund innan grannen fattade vart han skulle men sen sken han upp och sa ”jaha, det är de där nyinflyttade Stockholmarna som bor…” och vid det laget hade vi ändå bott här i tio år.
Tjugo år senare så var vi fortfarande de nyinflyttade ”Stockholmarna” och nu när vi nästan bott här i trettio år så har ingenting förändrats. Det tar tid att bli Losbo. Det räcker inte ens, som för våra två söner, att man är född här om man är barn till ”nyinflyttade Stockholmare”. Man blir inte Losbo då heller i brådrasket. ”Stockholmare” de med av bara farten.
Men allt det där vänjer man sig vid. För det finns inget ont uppsåt bakom liksom. Folket här håller bara fast vid det som en gång var sagt och så får det fortsätta att vara. Man får finna sig i att bli betraktad som lite eljest. En som håller på med datorer och elektronik. Sitter hemma hela dagarna och som inte ens är med på älgjakten, åker inte skoter, fiskar inte och äter inte kött och har inte ens fyrhjuling. En stackare. En ”Stockholmsstackare”.
Att vara ”Stockholmare” fast man inte är det kan jag leva med. I allt annat är människorna här de trofastaste och vänligaste, ärligaste och snällaste jag någonsin mött. Visst kan man få kommentarer om att man äntligen ser ut som folk nere på affären efter att man klippt håret eller att man minsann köpte godis igår också men det här till om man bor på en liten ort. Man får liksom stå för det man är och hur man handlar.
Då när vi flyttade hit drev myndigheterna en kampanj ”gräv där du står”, nu har alla grävt där de står ute på landsbygden så att inte en endaste en längre ser någon framtid. Men rätt vad det är hittar väl någon olja där i sin grop och då vänder det. Då blir väl alla här ”Stockholmare”.
