Month: January 2014

Jag kan ändå inte låta bli att le lite när jag äntrar kontoret här på morgonen med tekoppen i handen. Förkyld så in i helskotta är jag, det är nästan soffa + täcke + bok + film läge och ute är det rena skånevintern, ni vet en sådan där med drivande snö och hårda vindar. Men här på kontoret är det varmt och skönt. Här väntar också nya spännande arbetsuppgifter. Lär mig ett nytt programmeringsframework just nu. Jobbigt som fasiken såklart. Från att kunna något flytande till att bli nybörjare igen finns eoner av frustration. Men vill man tillräckligt så skall det nog gå. Viljan är det inget fel på hos den gamle ocoole gubben.

Just det där att lära sig nytt har alltid varit grejen i mitt liv. Utan det, ingen Åke Hedman, då hade jag tröttnat och gett upp för länge sedan. Det blir inte svårare med åren, men man sätter sig gärna stilla i sina positioner som äldre. Vill inte ändra på sig. Sitter ju så bekvämt där i sin insuttna stol. Har ju så mycket att ta av där man sitter. Men sådan är jag nu inte. Jag älskar det nya och valbara bitar av det gamla. Framförallt känner jag inte tryggheten i det som ligger. I alla fall där är jag modig. Kanske bara där.

Men jag älskar inlärningsprocessen som sagt, mitt i all den frustration man känner när man vet att man har otillräckliga kunskaper. Lägga pusselbitarna av kunskapsfragment och få dem att till slut stämma med varandra och bilda en sammanhållen enhet. Hade jag kunnat hade jag nog stannat i den akademiska världen, blivit överliggare och funnits där i ett pyttelitet boköverbelamrat rum i Uppsala ännu idag och bara läst och läst och läst. Men livet kom emellan. Det skall man kanske vara glad för. Det har funnits mycket att hämta här ute i verkligheten. Men det är sådana här gånger då som man på riktigt får göra djupdykningar i det där igen, och jag älskar det alltså.

Så varför hålla tillbaks denna längtan. Det är en ny härlig dag, värd att flina lite åt. Vi kör!

Det här är mitt mest lästa och delade blogginlägg. Undrar varför?

Det blåser sådär snöstormsvintrigt utanför mina stora skolfönster här på kontoret. Stearinljuset tänt och alla element på fullt ös och en uppshuntad panna räddar mig – nästan. Det kan inte hjälpas. Den där vinden kryper in i märgen på en fast man sitter inomhus. Lite då naturligtvis beroende på att huset jag sitter i är en gammal skola och alltså byggd på billigast möjliga sätt med allmänna medel som det skulle hushållas med. Barn, lärare och kunskap var väl inte högprioriterade när de gamla byskolorna byggdes. Med andra ord drar vinden gärna rätt genom lokalerna här i huset när den känner för det. Som idag då. Man huttrar liksom också om man lyckas pressa upp temperaturerna ända upp till svindlande tjugotvå grader. Något man normalt bara upplever under våren när det är södersol och dagsmeja. På vintern är det sådana temperaturer förknippade med en panna som äter pellets som den värsta Amerikanska bil.

Det är sådana här dagar man skall ha badkar och sen ligga i det tills man är så skrynklig att man måste gå upp för att inte upplösas helt och riskera att bli till en förorening i närmaste vattendrag. Men, javisst, vi har ett badkar, men inget badrum. Stambyte har satt stopp för det. Man borde alltså göra något åt det där badrummet. Duschandet kan iof fungera som ett skapligt substitut men kommer egentligen inte ens nära “the real thing”. Däremot kan en säng med mig liggande i den, ett täcke över mig och en katt under täcket och en bredvid komma ganska nära. Tror jag skall satsa på det nu, alldeles snart. Men först blåsa ut ljuset. Viktigt såklart. Stänga av lödkolven. Släcka alla tusen lysrör. Fylla pellets. Rutiner innan sänggående här. Det man kunde önskat var att det funnits en semla som man kunde mola in i en öppen mun innan man la sig till rätta där uppe i sängen med god bok. Men, nej det gör det inte. Det är endast en lycka att drömma om.

Jag tänder ljuset här på skrivbordet efter att jag skjutsat ner frun till hennes bildlärarjobb på skolan. Det är förbannat iskall vinter utanför fönstret på mitt kontor. Ljuset värmer upp mig också inombords och får vara ställföreträdare för en sommarsol som hänger över blommande ängar där jag ligger och tuggar på ett grässtrå och ser upp mot en klarblå himmel med bara ett endaste litet bulligt moln glidande fram på. Den sommartid som känns så långt borta nu. Men snart är i alla fall Januari till ända. En svårmånad avklarad. Nu är det bara att ta tag Februari och Mars också, ja egentligen inte hela Mars heller. Efter Vasaloppssöndagen så vänder det. Det blir enklare månader som lovar och ger hopp om återfödsel. Alltså återfödsel, också det egna jaget.

Men jag gillar den här tiden också. Mest jobbmässigt. Från och med Oktober går det att arbeta fullt ut liksom. Det finns mindre som stör, bara julen som med alla sina måsten pockar på uppmärksamhet, resten är tid för projekt och koncentration. Där, där sådana som jag är hemma. Vi som jobbar för mycket. Sitter där och harvar varje dag, timme efter timme, med ett endaste mål, att förverkliga drömmar. Drömmar som så få av oss realiserar men som en och annan bland oss lär sig resans betydelse ifrån. Den som nästan alltid är viktigare än målet. Det man får banka in och upprepa som ett mantra för att aldrig glömma. Det är viktigt och det vet man vid min ålder.

Som vanligt drar staden i mig nu. Det är efter Stockholms, Londons, Berlins eller någon annan storstads gator man skall vandra efter under den här tiden på året. Sitta på caféerna, se filmerna, teaterföreställningarna, fotoutställningarna och uppleva människorna. Men även om jag försöker hitta en anledning att fara iväg så är den svår att hitta en som håller på riktigt. Jag kan liksom inte bara åka utan den. Dessutom har jag inget att åka till. Flykten från mig själv var det längesedan jag avslutade. Det hjälper inte ens att åka till närmaste galax för att komma bort från sitt eget jag. Det är en efterhängsen typ som man inte så lätt skakar av sig.

Men det finns jobb att göra. Kylan sprider sig här på kontoret. Sotning idag. Allt avstängt i väntan på den svarte. Det blir liksom så att annat står stilla också. Jag är så förbannat mycket ensakmänniska. Vill beta av en sak i taget. Det tar tid att nå koncentrationen där man jobbar som bäst. Det krävs en ansträngning att komma dit. Små saker drar en ut därifrån det där kreativa tillståndet. Som en sotare på taket då t.ex. Så man väntar ut honom. Ja, honom för det är alltid en han. Här i alla fall. Men det måste väl finnas kvinnliga sotare? Det är säkert bara jag som aldrig träffat någon.

Såja låt den här dagen flöda på som den första i en vecka att göra storverk på.