Month: January 2014

Förkylningen tar mig i helgen. Alltid är det lungorna som tar stryk. Jag vaknar vid fyratiden på lördagsnatten, ont i hela vänstra sidan och ett tag är jag rädd att det är hjärtattacken som är här. Men jag är van just den här värken. Jag har stora lungor. Missfosterlungor. Vid lungröntgen får de ta två bilder för att få med dem. Men de har för vana att göra ont när förkylningen kommer de där monsterlungorna, det får man ta.

Lungorna fick jag för att jag skulle bli pärlmussledykare i turkost och varmt vatten på en atoll ute i stilla havet, men min själ for vilse och hamnade i Edsbyn istället. Hamnade i en kropp som inte alls kunde göra rättvisa åt den där lungkapaciteten. Alltid sist på alla löparrundor, till och med på sextio meter och allt annat med för den delen som har med idrott att göra och i någon form är atletiskt. Muskler som liksom inte fattar vad det är för mening med att tänja ut sig i onödan. Det är nog därför lungorna gör ont. De är upprörda över att befinna sig i en kropp som inte gör dem rättvisa.

Det kunde i och för sig vara användbara under den tid vi spelade. Då skulle man ju skrika av full kraft i mikrofonen samtidigt som man hoppade omkring där på scenen. Oftast gjorde man det där så intensivt att det svartnade för ögonen. Många gånger stod jag där och såg inte publiken för att allt var svart. Men lungorna gav ändå alltid mer luft att skrika och hoppa med. De var väl då de var i sitt esse liksom. Men nu är det ju slut på det där såklart. Man varken skriker eller använder lungorna till annat än att samla damm med numera. Det där dammsamlandet, främst från pellets, är väl en annan anledning att just de där lungorna gör ont.

Det där att tro att det är hjärtattacken som har kommit är ju en inte helt angenäm känsla. Men jag har lättare att hantera den där känslan numera. Det som kommer det får komma. Jag har gjort så mycket och gått min egen väg. Nöjd med det mesta ändå. Jag har massor kvar som jag vill göra och uppleva men det finns inte en chans att jag hinner med allt. Inte den ringaste. Men fick jag bestämma fick det gärna bli tjugo år till ungefär. Om jag får vara någorlunda frisk under de där åren. Får jag inte det kan det vara detsamma.

En gång satt jag på en akutmottagning med en krossad axel när ambulansen kom in med en medelåldersman på bår. Dödsångesten strålade från honom och ingen brydde sig om honom där han låg på sin bår. Jag var själv för illa däran i det läget för att ge tröst. Men det var synd om den mannen. Jag hoppas det gick bra för honom. Har tänkt på honom många gånger sedan dess, Rädslan är alltid värre än det man är rädd för. Det måste man lära sig och det måste man försöka leva med.

Men nu soffan – leta en film – och sen sova. Vila är den enda hjälp man kan ge de tappra krigarna man har där inne i kroppen.

Jag känner honom. Han som äger saltgruvorna. Han känner såklart ingen annan. Det är han för självupptagen för. Jag har många gånger försökt berätta min historia för honom, men det slutar alltid med att jag istället sitter och lyssnar på hans. För han mår sällan bra. Det är alltid synd om honom. Det svider i hans snåla hjärta när han betalar ut minimilönerna till sina anställda därför att det är hans pengar som han nådigt delar ut. Att han förräntar de där pengarna femtio gånger genom det där arbetet som de som jobbar i saltgruvornas kvalmiga värme utför, spelar ingen roll. Inte den minsta. Det är hans pengar. Andra skall inte ta hans pengar!

Men nu finns det såklart inte så många kvar som älskar honom. Det svider. Det vet jag. Hans fru har gett upp. Visst, går där tyst vid han sida. Spelar spelet som en god och trogen hustru. Men aldrig med i själen längre. Den är inte till salu ens hos en trogen hustru. Inte heller hon lyssnar på hans klagosånger längre. Finns inte där för honom och i allt väsentligt finns inte han heller i hennes liv längre.

Samma sak med hans barn. De som han piskar till att bli hans kopior. Nu hatar de honom. Kommer dra ifrån saltgruvedistriktet så fort de kan och glömma honom tills det är dags att hämta ut arvet. Då först återvänder de, och ger sig av igen. Glömmer honom innan de stängt sina bildörrar och startat bilarnas motorer. Graven med den fina stenen får växa igen. Ingen kommer någonsin tända ett ljus där en allhelgonahelg för det finns ingen som älskar eller ens tänker på honom längre. I alla fall inte tillräckligt mycket och tillräckligt väl för den ynkliga handlingen att stryka en tändsticka mot ett plån och tända ett gravljus. Han är helt enkelt inte värd ens en sådan liten ansträngningen.

Men jag sitter alltså och lyssnar på honom fortfarande. Försöker visa empati. Men också jag börjar trötta på hans eviga malande och hans självupptagna liv. Jag borde gå och låta honom sitta och muttra där i ett hörn. Muttra sig längre in i mörkret och döden för han förtjänar faktiskt inget bättre. Så är det. Men jag sitter alltså fortfarande kvar. Men bara en liten stund till. En sista stund stunds lyssnade på han som bara pratar om sitt. Sen skall jag också gå och lämna denne självupptagne man åt sitt öde. Jag måste för att bevara i alla fall en liten del av mig själv. När jag då går min väg, tar jag hans själ – i alla fall det där lilla ljuset som finns kvar i den – med mig för att aldrig återlämna det till en som aldrig förtjänade att ha ett ickemörker i sin själ. Som alltid tog av andra istället för att ge, men som själv ändå alltid såg sig som givaren.