Month: January 2014

Egentligen skulle man ha blivit författare. Sitta i en stuga vid ett hus vid havet och skriva den stora romanen om kärleken. Problemet är bara att man måste kunna skriva. Ja egentligen är det väl bara ett av problemen. Man måste överleva under den där tiden det tar att skriva den där boken också. Möjligen räcker det med att kunna skiva för det också. Är det konstaterat att man kan skriva och rätt personer är övertygade om förmågan så kan man få förskott sägs det. Men det faller alltså på det där med att kunna skriva.

Ja nu skriver jag ju ändå. Blogg och lite annat. Självterapi. Men det behöver man inte i egentlig mening kunna skriva för såklart. Det är liksom en helt annan sak. Man sätter ihop ord och en punkt och ett komma här och där och så får man hoppas att någon vill läsa den där smörjan. Men det är en helt annan sak att kunna skriva en bok. Fast, en del tror inte det. Men de har inte riktigt fattat. En del skriver den ändå. Oftast är det därifrån de bästa litterära verken kommer till slut ändå.

Men jag gillar ju att skriva lik förbaskat såklart. Det kan inte hjälpas. Tycker om att forma de där orden och få till rytmerna. Ibland till och med lyckas få fram en åsikt eller en känsla med de där orden. De få gånger någon säger att de gillar vad jag skriver blir jag såklart glad. De flesta säger det hur som helst mest för att vara snälla, det är inte mer med det. Men ibland kan till och med en klåpare som jag få till det. Det skall villigt erkännas utan att bli för sorvulen. Men det handlar mest om tur. Man måste inse det.

I skolan brukade man få tillbaks illröda uppsatser. Ofta var det mer rött än uppsatstext. Att man gillade att berätta en historia gavs det inga poäng för. Jo, senare när jag läste på komvux. Då lästes uppsatserna upp för klassen. Alltid. Generande så att man vill rusa ut ur rummet. De återlämnade pappren var dock fortfarande lika röda och min siste svensklärare tyckte det var bättre att jag inte kommaterade alls än försökte på mitt sätt.

Så tyvärr blir det nog inget hus vid havet och den där stora romanen om kärleken för mig. Det får bli ett ord här och ett ord där istället, sånt som lever en dag eller två i en värd som egentligen består av alldeles för många ord. Man kan vara lycklig där också. Lycklig över att ibland får till en mening som inte står en riktig författare efter. Det får helt enkelt räcka för o-coola gubbar.

Jag höll min mammas slappa hand och klappade hennes hjässa när hon dog. Ett sista rosslande andetag, sen inte mer. Ljuset var borta från hennes ögon och jag blev föräldralös den kvällen. Det var inget överraskande, det hade varit på väg en tid och jag hade suttit där några dagar. Men jag grät inte.

Farsan dog många år tidigare en vacker söndagseftermiddag på ett mer dramatiskt sätt. Jag var ner och hälsade på på förmiddagen och försökte övertala till sjukhusbesök för en koll eftersom han hade ont i magtrakten, men till något sjukhus det ville han inte. Alltid lika vrång. Så jag åkte hem igen. En timme senare ringde morsan och skrek att “han dör ifrån mig” och jag körde dit i min bil snabbare än jag någonsin gjort i mitt liv. Men ambulansen och döden hade ändå nått före. Han låg där livlös på soffan när jag kom fram, en brusten kroppspulsåder hade tagit honom ifrån oss alldeles för tidigt. Jag grät floder redan när jag följde efter ambulansen som fraktade iväg honom där jag körde hans egen bil, omgiven av alla de dofter som var han.

Båda dog de på våren/försommaren. När naturen precis vaknat och hade börjat dela med sig av sitt överflöd. På morsans begravning grät jag inte alls. På farsans var jag otröstlig. Ändå kände jag samma kärlek för dem båda. Min mamma var en god människa. Hon ville ingen något ont och ville inte ligga till last för andra. Hennes hjälpsamhet och person förtjänade på alla sätt verkligen gråt i massor, men trotts att den aldrig kom så var sorgen lika stor inuti vid båda tillfällena.

Skillnaden handlade snarare om sista tiden. Farsan levde på den plats han älskade och fick dö där. Det fanns något värdigt i det. Morsan försvann sakta bort. Demensen tog henne. Till slut kunde hon inte längre vara hemma. Fick flytta in på hem. Hon som ogillade så mycket att vara ivägen och vara till besvär. Det tog på henne. Snart satt hon bara och sov i en stol framför tv’n i ett sällskapsrum när man kom på besök. Besök som naturligtvis var för sällsynta. Det kan inte bli annat, hur än många gånger man än är dit. Jular när hon inte längre kunde följa med upp till oss. Hon dog liksom där på vägen och det var en ovärdig död på alla sätt. De sista dagarnas dödskamp var bara en liten del av det där. En ständig sorg och ett dåligt samvete under den här tiden på hemmet var egentligen ett sorgearbete som redan var klart och över den där dan när hon till slut gick bort. Det var en dag av befrielse för henne och för mig. Det gick inte att känna på annat sätt.

Den död och förintelse som skulle fattas och förstås på bara timmar i min farsas fall hade gott om tid att virvla runt i hjärnans vindlingar när mamma dog. Man var beredd och redo. Saknaden är oerhörd såklart, men det är också livets gång. Man måste förstå det. Det är en seger för en förälder att dö före sina barn. Det är det rätta. det skall helst inte vara på något annat vis och man lär sig att sorgen tar olika vägar men är densamma ändå.

Jag har smitit från mina arbetsuppgifter ikväll för att beskåda vinnarna, en lång räcka vinnare på Guldbaggegalan. Glittrande, glada, lyckade, vackra människor. En tillställning som får mig att tänka på Engelsk socite’ och säsong. Vi andra, de vanliga, får titta på. Hyllar dem för att vi får det. Vi som inte släpps in i de fina salongerna. För inte fan får Hanna något pris för att hon tvättar tvätten så jäkla bra där på tvätteriet, inte heller Nils som sköter om sina patienter på sjukhuset med värme och omtanke. Det finns liksom ingen stjärnglans kring en tvätterska och en manlig sjuksköterska. Ingen alls. Inga priser heller. Bara oftast en för låg lön.

Men det är ju det allt det här handlar om. Att dela upp oss. En liten klick där uppe med artister, skådespelare, rika och några kvarvarande kungar och drottningar. En stor massa av oss andra här nere som definitivt aldrig kommer att släppas in i samma lokaler som det coola folket. I alla fall inte utan att ha mössan stadigt i hand. När vi gjorde oss av med hertigarna och grevarna så ställde vi oss istället med böjda huvuden och blicken i marken för den nya herreklassen. Varför skapas alltid en sådan? Vilket behov hos oss skapar det här?

Jag har såklart inget svar. Jag vet inte ens varför jag tittar på tramset. Visst, filmerna ger mig ofta glädje. Jag beundrar hantverket, prestationerna. Precis som jag beundrar snickarens yrkesskicklighet när han lagar något här på huset. Jag är säker på att någon tänker “avundsjuk nu”. Men jag svarar bara TÄNK för i HELVETE. Bara en endaste gång. Du är smuts för de där människorna. Du är inte värd ett skit i deras ögon för de är så långt upp i himlen på en plats där du aldrig kommer att släppas in. Vem kan vara avundsjuk på det som är helt onåbart. Om man nu inte sitter där i aphuset och anställer släkten, eller har vännerna och/eller familjen i branschen och kan föra grevetitlarna, nej förlåt skådespelartraditionerna vidare. Då går det ju. Men du vanlige enkle människa. Ge upp de där fantasierna om att få vara med där. Det är inte värt besväret.

Katten och jag sitter, respektive ligger – den senare behagfullt utsträckt – på kontoret sedan en timme. Lars Winnerbäck sjunger för mig. Tänker inte be om ursäkt för det. Tekoppen är i det närmaste urdrucken. Ljuset brinner och lovar en bra dag för o-coola gubbar. Grått Januariväder utanför fönstret med en decimeter lätt pudrig nysnö på alla grenar. Vitt bara vitt så långt man kan se.

Kanske finns hoppet där ute, det som lovar en bättre värld och en ljus framtid. Jag får kolla senare under dagen, efter lunch, när posten är levererad. Eftersom det kommit nysnö under natten kanske man då också får sig en pratstund med dragspelaren. Han kör ofta snöraka eller traktor vid den tiden, val av redskap beroende på snömängd. Vi får ofta en pratstund där vid postlådorna innan räkningar, klagobrev och befrielselotteriernas överdrivna massutsändningar skall tas med hem och förpassas till pappersinsamlingen.

Skrev en grej om att skruva igår. En skitgrej, där man inte ens ansträngt sig att få till orden och flödet och dramaturgin. Men det är alltid de där som läses mest. Det ser jag på statistiken. Det är liksom ingen ide att anstränga sig för när man själv tycker att nu, nu jävlar har jag åstadkommit ett mästerverk, så är det på sin höjd en enda person som läser det man skrivit. Man måste rannsaka sig själv här i ensamheten och bestämma sig för vad som är bra. Om det är det man defacto själv tycker är bra eller om det är det som folk gillar att läsa, eller lyssna på för den delen, för det är samma sak med musiken eller allt annat man gör. Men det är väl i det där som integriteten sitter. Att inte låta sig påverkas utan fortfarande tycka att de där grejerna som ingen läser eller lyssnar på är de bästa man åstadkommer. Fortsätta efter den vägen. För mig är den självklar såklart. Var det som ung också när vi spelade. Mina drömmar är inte till salu.

Men alla ger ju ut böcker och musik nu för tiden. Det gillar jag. Det riktigt mullrar ute i folklagren och det är där det bästa finns just nu om man orkar leta. Mediaindustrin är såklart inte med. De kämpar vid murarna som trotts alla deras bemödanden rivs ner tegelsten för tegelsten. Det är lite som när jazzen trängde sig in i radio och senare följdes av pop och rock. Samma murar fanns där då med. Först till synes omöjliga att rasera men sen öppna som en öppen famn. Makten är, när den väl förlorat nästan alltid den första att välkomna det som besegrade den. De lever på icke integritet och kappvändarmentalitet eftersom de älskar makten mer än allt annat och SÅ gärna vill fortsätta att krama denn underbara makt.

Men alla verkar fortfarande ha som dröm att ges ut av de stora bokförlaget, eller det stora skivbolaget eller att bli filmstjärna i Hollywood. Pengarna och äran drar. Men är det för pengar och ära man skriver sina ord eller gör sina toner? De flesta svarar nej på den frågan men ljuger så att de blir blåa i ansiktet. Man vill bli någon, för att man är så vilsen, så vilsen som en vilsen kan bli, i en stor värld, och om det där nu händer, så att man blir utgiven, eller signad, så märker man snart att det där inte räcker. man sitter i samma jävla fälla som förut. Inget har förändrats.

Så skall man då skänka bort det man skrivit och producerat? Japp, älskar man det man gör så varför inte. Det är då man blir en av de stora.

Nej. Lödkolvar skall värmas och scheman skall studeras. Arbete ger frihet ljög redan nazisterna om.