Day: 20 January 2014

Jag har smitit från mina arbetsuppgifter ikväll för att beskåda vinnarna, en lång räcka vinnare på Guldbaggegalan. Glittrande, glada, lyckade, vackra människor. En tillställning som får mig att tänka på Engelsk socite’ och säsong. Vi andra, de vanliga, får titta på. Hyllar dem för att vi får det. Vi som inte släpps in i de fina salongerna. För inte fan får Hanna något pris för att hon tvättar tvätten så jäkla bra där på tvätteriet, inte heller Nils som sköter om sina patienter på sjukhuset med värme och omtanke. Det finns liksom ingen stjärnglans kring en tvätterska och en manlig sjuksköterska. Ingen alls. Inga priser heller. Bara oftast en för låg lön.

Men det är ju det allt det här handlar om. Att dela upp oss. En liten klick där uppe med artister, skådespelare, rika och några kvarvarande kungar och drottningar. En stor massa av oss andra här nere som definitivt aldrig kommer att släppas in i samma lokaler som det coola folket. I alla fall inte utan att ha mössan stadigt i hand. När vi gjorde oss av med hertigarna och grevarna så ställde vi oss istället med böjda huvuden och blicken i marken för den nya herreklassen. Varför skapas alltid en sådan? Vilket behov hos oss skapar det här?

Jag har såklart inget svar. Jag vet inte ens varför jag tittar på tramset. Visst, filmerna ger mig ofta glädje. Jag beundrar hantverket, prestationerna. Precis som jag beundrar snickarens yrkesskicklighet när han lagar något här på huset. Jag är säker på att någon tänker “avundsjuk nu”. Men jag svarar bara TÄNK för i HELVETE. Bara en endaste gång. Du är smuts för de där människorna. Du är inte värd ett skit i deras ögon för de är så långt upp i himlen på en plats där du aldrig kommer att släppas in. Vem kan vara avundsjuk på det som är helt onåbart. Om man nu inte sitter där i aphuset och anställer släkten, eller har vännerna och/eller familjen i branschen och kan föra grevetitlarna, nej förlåt skådespelartraditionerna vidare. Då går det ju. Men du vanlige enkle människa. Ge upp de där fantasierna om att få vara med där. Det är inte värt besväret.

Katten och jag sitter, respektive ligger – den senare behagfullt utsträckt – på kontoret sedan en timme. Lars Winnerbäck sjunger för mig. Tänker inte be om ursäkt för det. Tekoppen är i det närmaste urdrucken. Ljuset brinner och lovar en bra dag för o-coola gubbar. Grått Januariväder utanför fönstret med en decimeter lätt pudrig nysnö på alla grenar. Vitt bara vitt så långt man kan se.

Kanske finns hoppet där ute, det som lovar en bättre värld och en ljus framtid. Jag får kolla senare under dagen, efter lunch, när posten är levererad. Eftersom det kommit nysnö under natten kanske man då också får sig en pratstund med dragspelaren. Han kör ofta snöraka eller traktor vid den tiden, val av redskap beroende på snömängd. Vi får ofta en pratstund där vid postlådorna innan räkningar, klagobrev och befrielselotteriernas överdrivna massutsändningar skall tas med hem och förpassas till pappersinsamlingen.

Skrev en grej om att skruva igår. En skitgrej, där man inte ens ansträngt sig att få till orden och flödet och dramaturgin. Men det är alltid de där som läses mest. Det ser jag på statistiken. Det är liksom ingen ide att anstränga sig för när man själv tycker att nu, nu jävlar har jag åstadkommit ett mästerverk, så är det på sin höjd en enda person som läser det man skrivit. Man måste rannsaka sig själv här i ensamheten och bestämma sig för vad som är bra. Om det är det man defacto själv tycker är bra eller om det är det som folk gillar att läsa, eller lyssna på för den delen, för det är samma sak med musiken eller allt annat man gör. Men det är väl i det där som integriteten sitter. Att inte låta sig påverkas utan fortfarande tycka att de där grejerna som ingen läser eller lyssnar på är de bästa man åstadkommer. Fortsätta efter den vägen. För mig är den självklar såklart. Var det som ung också när vi spelade. Mina drömmar är inte till salu.

Men alla ger ju ut böcker och musik nu för tiden. Det gillar jag. Det riktigt mullrar ute i folklagren och det är där det bästa finns just nu om man orkar leta. Mediaindustrin är såklart inte med. De kämpar vid murarna som trotts alla deras bemödanden rivs ner tegelsten för tegelsten. Det är lite som när jazzen trängde sig in i radio och senare följdes av pop och rock. Samma murar fanns där då med. Först till synes omöjliga att rasera men sen öppna som en öppen famn. Makten är, när den väl förlorat nästan alltid den första att välkomna det som besegrade den. De lever på icke integritet och kappvändarmentalitet eftersom de älskar makten mer än allt annat och SÅ gärna vill fortsätta att krama denn underbara makt.

Men alla verkar fortfarande ha som dröm att ges ut av de stora bokförlaget, eller det stora skivbolaget eller att bli filmstjärna i Hollywood. Pengarna och äran drar. Men är det för pengar och ära man skriver sina ord eller gör sina toner? De flesta svarar nej på den frågan men ljuger så att de blir blåa i ansiktet. Man vill bli någon, för att man är så vilsen, så vilsen som en vilsen kan bli, i en stor värld, och om det där nu händer, så att man blir utgiven, eller signad, så märker man snart att det där inte räcker. man sitter i samma jävla fälla som förut. Inget har förändrats.

Så skall man då skänka bort det man skrivit och producerat? Japp, älskar man det man gör så varför inte. Det är då man blir en av de stora.

Nej. Lödkolvar skall värmas och scheman skall studeras. Arbete ger frihet ljög redan nazisterna om.