Day: 28 January 2014

Jag blev Losbo av en slump 1986. Ett hus var till salu när vi semestrade här och bara några månader senare bestämde vi oss för att lämna Stockholm. Visst jag pendlade första året, men alltså bara ett år senare brummade bilen upp från Stockholm över Dalarna i en triumffärd. Ja, det kändes så. Det var också därför jag åkte den längre vägen över Dalarna istället för att ta E4’an, jag ville njuta av färden en timme extra. Nu var jag fri och ett nytt liv började. Eget företag och det skulle bevisas om det gick att leva på drömmen.

Nu hör det till saken att vi inte ens bodde i Stockholm utan i Täby och att vi bara gjorde det i fyra år. Edsbybo kan man väl säga att mitt ursprung är som mest. Det känns så och i alla fall då var det sant för där hade jag i alla fall bott i tjugotvå år. Men Uppsalabo eller Katrineholmsbo skulle man väl lika väl kunna säga att både jag och min fru var eftersom vi bott där också.

Men i Los blev vi alltså ”Stockholmarna”. Tankbilens chaufför som skulle leverera bränsle stannade hos en granne och frågade efter vägen. Det tog en stund innan grannen fattade vart han skulle men sen sken han upp och sa ”jaha, det är de där nyinflyttade Stockholmarna som bor…” och vid det laget hade vi ändå bott här i tio år.

Tjugo år senare så var vi fortfarande de nyinflyttade ”Stockholmarna” och nu när vi nästan bott här i trettio år så har ingenting förändrats. Det tar tid att bli Losbo. Det räcker inte ens, som för våra två söner, att man är född här om man är barn till ”nyinflyttade Stockholmare”. Man blir inte Losbo då heller i brådrasket. ”Stockholmare” de med av bara farten.

Men allt det där vänjer man sig vid. För det finns inget ont uppsåt bakom liksom. Folket här håller bara fast vid det som en gång var sagt och så får det fortsätta att vara. Man får finna sig i att bli betraktad som lite eljest. En som håller på med datorer och elektronik. Sitter hemma hela dagarna och som inte ens är med på älgjakten, åker inte skoter, fiskar inte och äter inte kött och har inte ens fyrhjuling. En stackare. En ”Stockholmsstackare”.

Att vara ”Stockholmare” fast man inte är det kan jag leva med. I allt annat är människorna här de trofastaste och vänligaste, ärligaste och snällaste jag någonsin mött. Visst kan man få kommentarer om att man äntligen ser ut som folk nere på affären efter att man klippt håret eller att man minsann köpte godis igår också men det här till om man bor på en liten ort. Man får liksom stå för det man är och hur man handlar.

Då när vi flyttade hit drev myndigheterna en kampanj ”gräv där du står”, nu har alla grävt där de står ute på landsbygden så att inte en endaste en längre ser någon framtid. Men rätt vad det är hittar väl någon olja där i sin grop och då vänder det. Då blir väl alla här ”Stockholmare”.

Jag kan ändå inte låta bli att le lite när jag äntrar kontoret här på morgonen med tekoppen i handen. Förkyld så in i helskotta är jag, det är nästan soffa + täcke + bok + film läge och ute är det rena skånevintern, ni vet en sådan där med drivande snö och hårda vindar. Men här på kontoret är det varmt och skönt. Här väntar också nya spännande arbetsuppgifter. Lär mig ett nytt programmeringsframework just nu. Jobbigt som fasiken såklart. Från att kunna något flytande till att bli nybörjare igen finns eoner av frustration. Men vill man tillräckligt så skall det nog gå. Viljan är det inget fel på hos den gamle ocoole gubben.

Just det där att lära sig nytt har alltid varit grejen i mitt liv. Utan det, ingen Åke Hedman, då hade jag tröttnat och gett upp för länge sedan. Det blir inte svårare med åren, men man sätter sig gärna stilla i sina positioner som äldre. Vill inte ändra på sig. Sitter ju så bekvämt där i sin insuttna stol. Har ju så mycket att ta av där man sitter. Men sådan är jag nu inte. Jag älskar det nya och valbara bitar av det gamla. Framförallt känner jag inte tryggheten i det som ligger. I alla fall där är jag modig. Kanske bara där.

Men jag älskar inlärningsprocessen som sagt, mitt i all den frustration man känner när man vet att man har otillräckliga kunskaper. Lägga pusselbitarna av kunskapsfragment och få dem att till slut stämma med varandra och bilda en sammanhållen enhet. Hade jag kunnat hade jag nog stannat i den akademiska världen, blivit överliggare och funnits där i ett pyttelitet boköverbelamrat rum i Uppsala ännu idag och bara läst och läst och läst. Men livet kom emellan. Det skall man kanske vara glad för. Det har funnits mycket att hämta här ute i verkligheten. Men det är sådana här gånger då som man på riktigt får göra djupdykningar i det där igen, och jag älskar det alltså.

Så varför hålla tillbaks denna längtan. Det är en ny härlig dag, värd att flina lite åt. Vi kör!