Month: February 2014

Börjar dan med att fylla diskmaskinen, göra te, gå ner till kontoret, tända ljuset och ta en Alvedon. Är det virusparty i ens kropp får man försöka hjälpa till med stämningen. Men nu har det hållit på en vecka utan grand finale eller för den skull ens utan en riktigt hög stämning så nu börjar jag bli trött på det här. För nog fasiken är det mycket bättre att däcka ner i soffan sjuk som ett spjut än att hamna i det orkeslösa halvsjuka tillstånd som jag har befunnit mig i under den här veckan. Man vill men orkar inte och inte ens själva sjukdomen verkar orkar bryta ut på riktigt.

Ute är det gråväder. Att permanent bo i en värld där det alltid var gråväder skulle vara allt för påfrestande för en o-cool gubbe som mig. Inte för att det egentligen finns något att klaga på eller kanske just för att det inte finns det. Det är liksom ingenting där ute, limbo. Hemskt. Hellre iskyla eller en sol som steker sönder världen. Sånt där man kan klaga på och lida i, och oja sig om med hela sitt sydländska temperament. Ja, det man skulle kunnat haft om man nu inte var Svensk med bönder i rakt nedstigande led hela vägen bort mot hedenhös. Lite norsk också såklart. Säkert finns det lite andra nationaliteter med där i blodet om man bara tittar efter noga. För inte ens de där Svenska bönderna i led efter led var särskilt Svenska när det kom till kritan. Vi blandar oss och hör ihop. Allihop. Kärlek och kamratskap vet inga gränser. Det gör bara hatet.

Min enorma “att göra lista” minskar såklart inte av en sådan här värdelös vecka. Knappt något har försvunnit från den när den planenligt och i egentlig mening skulle fått sig en riktig genomgång med punkt efter punkt avbockad. Nu blev det inte så. Räknar inte med att den här dagen heller skall gå till historien som den då storverk presterades i det stora gula huset på en kulle i Los. Därmed inte sagt att jag gett upp alla förhoppningar om dagen redan. Men det är bara till Alvdeon som inte har gått ut i blodet ännu som mitt hopp står. Om de där milligrammen kemikalier kan putta mig över “jag orkar inte” barriären och få gång både tankeverksamhet och annat. Där ligger dagens enda hopp.

Vid postlådan har dragspelaren och hans fru sandat en liten tunn sträng sand till sin egen låda. Den säger “skiter väl i alla andra” och det är kanske de rätta takterna i Los. Tänk på dig själv och skit i alla andra. Ja, lite överallt är det väl så det tänks. Eller kanske var det bara slut på sand i det här fallet. Sahara ligger långt bort från Los. Man får o-bry sig.

Jag hade en lycklig barndom, tror jag. Jag minns inte så mycket från den. Mina minnen klarnar faktiskt väldigt sent. Löjligt sent. Men lycklig var den nog ändå den där barndomen. Annars har jag nog kommit ihåg mer. För vad jag vet så finns det ingen traumatisk upplevelse där borta som har blockerat minnet. Det värsta som hände var när brorsan fick barn med en tjej i sina tidiga tonår. Det där satte sig, rädslan, jag vågade inte ligga med en tjej på riktigt under hela tonårstiden och en bit till efter det. Den händelsen tog en stor bit av ungdomen i sin käft och den läkande kopplingen gjorde jag först senare. Fast att läka tar ett helt liv.

Jag levde i min egen värld, i stort en drömvärld skild från den riktiga världen, en värld skapad av mig själv. Vi var en massa ungar som växte upp tillsammans där i Edsbyhem, alldeles när Voxnan, och vi gjorde väl sånt där som ungar gjorde. Någon nära kompis hade jag nog aldrig. Tommy var nog det närmaste jag kom en kompis, men det var en bit upp i skolklasserna vi började umgås. Han med Maranata, det religiösa i sin värld, som sökte skydd från mobbarna och fick det. För trotts att jag gick för mig själv var jag aldrig mobbad. Eller kanske vara jag det men märkte det bara inte där i min egna lilla värld.

Det hände såklart att man var hem till klasskamrater och andra ibland, eller tvärt om. Men för det mesta var jag nog ändå själv.

Ungdomsgården, Södran, tonår, förälskelser, olycklig kärlek, är den enda gången i mitt liv jag känt att jag ingått i ett sammanhang. Musiken såklart. Men det fanns en annan djupare kamratskap där i den där kåken också som gick djupare än musiken. Men också där var jag nog egentligen själv ganska mycket. Jag ville annat. Inte spela den där dansmusiken eller covers. Ville göra eget istället. Hårdrock i en tid när alla ville ha dansmusik. Jag satt ofta ensam i repan och spelade också och tänker jag efter så var det nog många andra tillfällen när jag befann mig i periferierna då också. Men alla hörde liksom till där ändå. Att höra till något som inte är ens familj är den bästa gåva man kan få i tonåren. De här människorna är nog de enda jag skulle vilja träffa i en återträff någon gång. Det fanns så mycket kärlek där mellan ett gäng ungdomar som trodde de visste allt om världen. Där alla var en del av samma sak men spelade olika roller. Var och en lika viktig.

Jag var den första som bröt upp och drog. I alla fall tror jag det. Fördelen med att vara en ensamvarg är att det är lättare att bryta upp och gå. Hade jag inte dragit hade jag nog varit en patetisk övervintrad hårdrockare som vandrade på Edsbyns gator och trodde han fortfarande var rockstjärna fast han egentligen aldrig var det från första början ens. Det eller också hade jag varit död. Drogerna flöt in i samma veva som jag stack. En del åkte dit. Det vet jag ju. Jag reste söderut – “just in time”.

Ändå är jag inte den som begråter en Södran som inte finns längre. Mitt liv började i mångt och mycket när jag flyttade. Flickorna som inte ens såg åt mig i Edsbyn byttes ut mot fler som ville ha mig och var beredda att jobba för det. Det kan vara bra att börja om sitt liv om man fastnat i de rigida samhällets tavelramar av vem man är och hur man borde bete sig. Faktiskt kunde jag ju nu också helt plötsligt göra allt det där som man sagt på Celsiusskolan att jag inte kunde. Matematiken, skriva, läsa, intagningsbeskedet till fysikerutbildningen i Uppsala, den lyckligaste dagen i mitt liv när brevet kom, och de fyra åren där och allt det som kom efter. Stockholm och Hälsingland igen. Helt plötsligt hade jag läst mer matte, dubbelt så mycket, tredubbelt så mycket, som den mattematiklärare som dömde ut mig. Skrivit och läst mer än en Svensklärare som nedlåtande klassat ner mig. Visat dom jävlarna!

Japp, det var tur att jag drog iväg. Annars hade jag inte träffat min fru där i Uppsala. Vi har varit tillsammans i trettiotre år imorgon. Ett liv liksom. Vad som än händer veckor, månader, år framåt så kommer vi alltid vara delar av varandra. Det är jag glad för. Man kan säga det har blivit mitt andra sammanhang att höra till. Den egna familjen, det man skapar själv. Oändlig kärlek till barn och till fru. Utan Karin hade jag suttit i ett labb på något universitet och sökt sanningar som aldrig går att finna. Samma sanningar som jag söker här ute, utanför laboratorierna idag.

För sökaren, det är den jag är och det är den jag alltid kommer att förbli. Det som alla såg som onödigt och drömmar i det gamla Edsbyn. Ja, ja, det blev såklart ingen skillnad här i Los heller. Jag hör definitivt inte hemma här i byn heller men vet numera att det inte är platsen som kan förändra det där. Här sitter jag i min egen bubbla i det stora gult hus på en kulle. Byn ligger där nedanför mig och aldrig mötas vi två. Men om känslan av att inte höra hemma i världen är mitt kors att bära så tänker jag ändå bära det korset ända tills han/hon/det/gud inte begär av mig att jag skall bära det längre. Tar det från mina axlar och säger att jag är fri. Då först skall jag äntligen våga bli en del av allt som finns.