Month: February 2014

Stänger av snöslungan efter att ha burrat runt alldeles för länge här på morgonen och låtit den kastat ut tung blöt snö från helvetet. När jag stänger av den tittar solen fram och hade inte yoga blivit kidnappat av de coola folket så skulle jag plockat fram en gammal solhälsning i det där läget. Vänt mig mot solen och sträckt ut en vintertrött kropp i sin fulla längd mot den.

Minns inte ens när det sist var en blå himmel över den här ensamma kullen med det stora gula huset. Det är i det där ögonblicket av uppstannande som jag hör dem sjunga den för första gången i år. Talgoxarna, som slagit över till sin vårsång. Sången om att nytt liv är i sikte, och ja visst, den käre hackspetten slår en av sina virvlar, för att med styrka bekräfta det där. Så jag står där en stund. Njuter av det som egentligen bara är hannars råa kåthet, men som i en o-cool gubbes hjärna är något annat, vackrare, som hjälper sådana som mig att överleva en dag till.

Alla verkar känna sig lite bättre till mods på fejjan idag. En stafettseger i Sveriges namn eller tjugo sålda JAS gripen inkluderande 2000 splitterbomber, som följer med på köpet, muntrar upp en Svensk folksjäl sittande i vareviga stuga i detta avlånga land. Ställföreträdare som vinner åt oss och förgyller misslyckade liv så att man själv inte behöver kämpa, eller bry sig om orättvisor för den delen. Det är ju så praktiskt när någon annan gör allt det där vinnandet åt en. Misslyckas DOM så är de ju dessutom inte en av oss. Men nu vann VI. Storsvenskarna är tillbaks igen. Bättre än Norge och hela världen. Ja, ja. O-coola gubbar muttrar förstås. Missunnar såklart ingen den där glädjen, men förundras också över dess kraft och genomslag, för inte är en skidstafettseger så mycket mer och annat än att vinna i fia med knuff.

Från att ha en motorlampa tänd på instrumentpanelen till att färdas i 160 ner mot Bollnäs och ett tåg som inte väntar på ungdomar som vill med, skall med, måste med, är steget långt. Los till Voxna är modd och spårighet. Att trycka ned gaspedalen i det här väglaget är galenskap. Men vad gör man. Tiden är knapp. Knapp därför att jag först kör fast hemma på gården i samma modd. Får ta hjälp av en granne för att ta mig loss. Loss och ut på en galen biltur alltså.

Men ungdomar hinner med tåg och eftersom de gör det har vi tydligen överlevt. Tror till och med att en o-cool gubbes röda bil mår lite bra av den där uRblåsningen. Den är för det mesta bara gubbkörd och får sällan sätta av i fullt språng, något som också Franska bilar ibland känner behov av. Galoppen som alla hästarna där under huven vill dra iväg i. Fast helst skall det där såklart ske den där första dagen om våren när vägarna är bara, musiken bra och hård och kräver av en att trycka ner pedalen i botten så hårt det bara går så att de nyss påmonterade sommardäcken får flyga över framsmält svart asfalt.

Mobackes får bli oas för nedlugnande av tankar innan hemfärd. Sticklingar tilltalar både o-cool gubbe och fru. Men sticklingsborden är inte som förr. Inte bokrean heller, och vad är vårens sticklingar om inte plantskolornas motsvarighet till bokrean. Man plockar på sig tio, tjugo sticklingar. Tar hem dem, Planterar dem varsamt som de ömtåliga små varelser de är. Njuter av att se dem växa till sig. Somliga blir kvar med en resten av ens liv. Blir vänner och kanske blir de sista man ser innan de fortsätter in i en annan generations värld, eller, om de har otur, kastas i närmaste soptunna som en oönskad vegeterande organism som liksom sin forna livskamrat gjort sitt.

Hemfärden går i lugnare tempo. Vi tänder ljus på kyrkogården. Hör farsan säga “äh! vad skall det där vara bra för!” men känner att morsan gillar det. Vi hämtar upp varsin pizza i Edsbyn. De som vanligt och alltid är kalla och måste värmas när vi kommer hem. Där hemma väntar jobbet, det vanliga livet och katter som vill ha lugn och ro. Vi kör första och andra avsnittet av “Breaking Bad” när vi moffar i oss de uppvärmda pizzorna. Vi har inte sett serien ännu. Har sextiofem avsnitt att ta igen, och javisst, den fungerar, helt utmärkt till och med. Fredagskvällarna och melodifestivallördagar framöver har fått ny mening. Det gör inte så mycket om man somnar en stund heller. Det gör jag under andra avsnittet idag. Sover en o-cool gubbes stödsömn. Mätt och ganska nöjd för att befinna sig här, på det här stället, i livet, där jag också tror att jag vill finnas. I alla fall just nu.