Month: February 2014

Min äldste son fyller 25 år på tisdag och är hemma med sin flickvän den här helgen, så vi har firat honom idag. Att han har nått halva vägen till femtio övergår allt mitt förstånd. Hur har alla dessa år redan hunnit gå sedan jag stod där bredvid en nervös sköterska med en liten syrgasmask framför hans ansikte medan hon sög segt slem ur hans hals. Det känns som igår. Jag var aldrig nervös. Jag visste att det skulle gå bra, att det måste gå bra och det gjorde det ju. Han andades snart och fick riktig färg istället för allt det där blåa. Låg i kuvös första natten med ekorren som skyddsdjur och bestämde sig för att leva.

Som förälder älskar man sina barn och han har alltid varit lätt att älska för en inte alltid närvarande far. Jag minns hur stolt min egen farsa såg ut när han höll honom som den förste när vi kom hem från BB. Vad han tänkte vet jag inte, men det syntes att det var ett viktigt ögonblick också för honom. Att det var en ära att få vara den förste. Generationer som går vidare. En månad senare drog ambulansen iväg i ilfart med hans mamma och jag stod ensam kvar med en storgråtande son. Men också det ordnade upp sig till slut.

Idag lever han sitt liv i Uppsala och har valt matematikerns väg. Det är hans väg. Jag eller någon annan har varken rätt eller någon önskan att påverka den. Det enda jag vill är att han känner lycka i sitt vägval, går vägen för sin egen skull, att han aldrig går den för att någon annan bestämmer att det är den vägen han skall gå. Att han gör så också i vilka riktningar nu vägen än tar honom också i framtiden. För ett är säkert, att den där vägen han skall vandra har kurvor, uppförsbackar och tillräckligt många djupa hål för att man skall känna rädsla för att gå den. Men bakom varje krök, efter varje tung uppförsbacke, finns också alltid fantastiska saker och människor som väntar och ibland till och med nedförsbackar där allt går så lätt, så lätt, så lätt. Det är dem jag skulle vilja ge honom fribiljetter till när han nu fyller ett kvartssekel istället för en löjlig bärbar dator. En bunt nerförsbackar att plocka fram och friåka i när allt känns för tungt på livets väg. Men det kan jag såklart inte. Han är vuxen och stor nu och måste klara allt det där alldeles själv med hjälp av de han har omkring sig, de som han själv väljer. Jag och hans mamma kan bara finnas där som ett av dessa skyddsnät som fångar om inget annat fångar.

Lycklig resa in i framtiden käre son.

Anna-Karin Palm’s i krönika i Hälsingetidningarnas bilaga idag. Hatten av för de orden.

Båda våra söner är hemma. Jonas med sin flickvän Rebecka. Det är “Die Hard” maraton, men en av fyra räcker för en gammal man som mig. Om sanningen skall fram så kunde jag ha klarat mig utan den också. Receptfilm. Ser för det sociala, om man nu kan kalla filmtittande en social aktivitet. Jag är inte helt säker på det.

Orkar inte med alla hjärtans Facebook idag, om jag nu någonsin kan sägas orka med Facebook någon annan dag. Tro inte det. Men utan har jag inte socialt liv alls utanför arbetet. Men kanske skulle just det vara bättre ändå. Ensam i verkligheten istället för tillsammans i förljugenheten. X-hundra vänner på fejjan har föga värde, det lär man sig.

Lampan för motorfel eller “knacksensorn” slocknade av sig själv idag. Det gillar vi. Antingen tyder det på självläkning eller det totala motorsammanbrottet. Med Franska bilar vet man aldrig så noga. Man får köra så länge det går. Förr eller senare får an veta.

Min granne dragspelaren fyller år om några timmar. Jag hoppas att han får en fin födelsedag. Det är han värd. Sjuttiofem år är en mogen ålder när de flesta lärt sig att ynnesten att få vara frisk är mer värd än alla pengar i världen. Men det är klart alla lyckas aldrig lära sig det där heller. De som är lite bakom.

Nu får det bli bra bok och sen sova. Antagligen i den ordningen. Har hittat en riktig kanonbok som jag läser med stort nöje. Lite annorlunda sådär.

Det är alltid så. Belackarna är många, högljudda och älskar att försöka ta ner dig på jorden eller ännu hellre förpassa dig ett par fot under densamma. De letar felen, svagheterna och hugger tag med sylvassa huggtänder så fort du öppnar upp för egna sårbarheter. De lever på just det där. Att förstöra, förnedra och förgöra.

Alla som gör något, vad som helst i någon slags publik form känner till dem och drabbas också av dem ständigt. Speciellt de som sysslar med någon form av kulturell aktivitet, de som kräver att man öppnar upp sin känslovärld, är utsatta och sårbara men också politiker och beslutsfattare är deras självklara offer. Vill man orka fortsätta leva får man lära sig att bortse från dem annars kommer de att ta all energi från dig och när de väl gjort det, slita dig i stycken, utan ett minsta uns av självförebråelse.

Vill man då göra det där man brinner för och älskar måste man helt enkelt fjärma sig från människorna. Det är antingen det eller också har man de där magiska omkring sig, de som lyfter upp en hela tiden när man faller och inte orkar längre, de som tar en framåt som om de var ens kryckor och proteser. Men det är få förunnat att hitta någon som orkar det? Speciellt om du inte kan ge tillbaks det som den andre förtjänar att få tillbaks. Du blir oftast ändå den som står själv kvar, utlämnad åt hyenornas nafsande och ingen, inte ens du kan vara stark nog att hålla dem helt borta från dig själv. Fast än du måste det för att överleva. Till slut vinner de alltid. Så är det skrivet.