Month: February 2014

En tekopp här på morgonen i kontoret helt enligt rutin. Låter en halstablett ackompanjera den för att ge lindring till förkyld o-cool gubbe. Behöver helst en liten stund på morgonen där jag kan ta in den nya dagen. Komma in i det som skall göras och ibland få klart för mig vad som skall göras eller behöver göras. Ljuset brinner såklart och lillkatten, Petite, ligger och sover på en stol framför mig. Ute snöar det lite lätt. En helt vanlig morgon alltså i ett stort gult hus på en kulle mitt ute i skogen.

Fick betalt för ett datasupportjobb igår. Alltså riktigt betalt. Det har aldrig hänt förut. Det vanliga har varit att någon sticker åt mig en hundring eller två efter fem timmars jobb en helgkväll. Själv säger jag numera, sedan många år, NEJ, NEJ NEJ!!! till alla sådana förfrågningar. Svårt när det är föräldrar till barnens kompisar som har problem eller andra som man bryr sig om. Men jag har varit ståndaktig genom åren. Nej! Respektera det! Jag har annat att göra. Men ibland slinker det då igenom en och annan. Heder och grannsämja gör att det inte går att säga nej. Som en kväll i förra veckan då. Men fick betalt alltså. Då fungerar det ju. För fast jag jobbar med datorer hatar jag det där lika mycket som alla andra. Man tycker inte per automatik att det är roligt att laga bilar för att man bygger dem. Precis samma sak är det med datorer alltså. Fatta det, eller betala. En tusenlapp för en timme är det som krävs för någon att överleva som egen. Enkel matematik och ekonomi.

Min längtan till sommaren värker i mig just nu. All denna grå vinter där utanför trycker ner en också mentalt. Det är säkert annorlunda om man åker skoter eller skidor men gör man inte det så blir bara att man sitter inne eller på sin höjd tar ett par varv på de uppskottade delarna av gården då och då. Ett begränsat livsutrymme. De fria ytorna är viktiga för mig. Jag måste känna att de finns där. Att flyktvägarna finns där. Vägar som man springande kan ta om tillvaron rämnar, de som man då måste ta för att överleva. Men nu på vintern är det bara närheten till en flygplats som ger den där känslan. Man får ha siktet inställt på dem. Utifall.

Men tekoppen är tom. Skall bara fylla en säck pellets eller två i därför avsedd behållare och sen jobba i mitt anletes svett. Det är ju därför man ändå sitter här. Ett ekorrhjul är ändå varje kontor och arbetsplats. Ett som skall snurra som en mekanisk docka, varv, efter varv, efter varv, efter varv….

Whiskyflaskorna fortsätter att komma. Semlorna likaså. Men idag whisky alltså. Min tacksamhet vet inga gränser. Möjligen är det en komplott för att få mig att trilla av pinn snabbare än vad jag själv planerat. Tack Gunnar!

Jag har aldrig träffat en duktig kvinnlig programmerare. Aldrig faktiskt. Då skall man ändå betänka att jag funnits i den här branschen sedan 1984. Det är några år. Om vi lämnar “duktig” därhän så kvarstår faktum. Jag har inte träffat en kvinnlig programmerare på alla år jag sysslat med det här yrket. Japp, det är säkert. Några wannabes det är sant, men de har alltid till slut blivit projektledare.

Vem som helst inser ju att det är något fel här eller att det i alla fall borde vara ett fel här. Det är också sant att jag finns i Los – en mycket liten ort där inte många bor, för er som inte känner till orten – men i träffat räknar jag in mailkontakter, telefonkontakter, chattkontakter, mässkontakter runt om i världen under de här åren. För det är nu ändå så att det är en hiskelig massa människor som man “pratar” med under ett år från olika delar av globen. Men ingen kvinnlig programmerare. Jodå, kvinnliga webdesigners har jag träffat mängder av, en del kallar det såklart programmering (inte jag), kvinnliga projektledare har jag träffat nästan lika många. Men ingen som ägnar dagarna åt att skriva kod och som gör det bra.

Situationen är väldigt snarlik hur den var när jag fotograferade en gång i ungdomen. Inga kvinnor där heller. Man hörde talas om att det fanns men aldrig såg man någon. Men titta på hur det ser ut idag. Det är snarare tvärtom. Det är kvinnorna som står där bakom kamerorna. Mängder av dem och duktiga som fan är de flesta. Det hände något där. För ingen trodde väl någonsin att män skulle vara bättre lämpade som fotografer ens på den tiden. “Inte ens på den tiden alltså.” Notera det! Det var inte där hindren fanns. Intresse snarare. Samma sak gäller programmering. Finns väl inte en kotte – i alla fall vid sina sinnes bruk – som inbillar sig att gubbar och grabbar i hög och minut skulle vara bättre programmerare än flickor och kvinnor i rött och i blått.

Vill vi har kvinnor till vårt yrkesskrå då? Ja, det är väl såklart. Jag har gjort lumpen och upplevt grabbmentalitet så man kräks och gjort det också senare på tekniska gymnasier, tekniska högskolor och tekniska arbetsplatser. Det är fasiken så mycket roligare om det är en blandning på människor. Olika kön, etnicitet, erfarenheter, eller vad det nu är, det som berikar och gör oss alla till bättre människor och gör att vi både har det roligare och i slutänden gör ett bättre jobb. Det går inte att komma ifrån. Enkelspårighet fördummar och sänker de som inte vill öppna upp som ett blysänke som drar dem ner i de dödas hav där man bara tror att man är bäst i de virtuella bästas värld.

Så i programmeringsvärlden har något gått riktigt, riktigt snett. Men precis som i fallet fotografering så måste kvinnorna själva upptäcka att det här är ett skojigt och kreativt jobb. Ett jobb där man faktiskt kan få användning för en del av de där hjärncellerna som annars ligger i träda. Att det förr eller senare sker, att vi översvämmas av duktiga kvinnliga programmerare som ammar och kodar på samma gång, det är jag helt säker på. På samma sätt som jag är helt säker på att styrelseplatser också kommer besättas av fler kvinnor i framtiden. Inte för att bolagen vill ha en jämlik styrelse utan för att man vill ha en bättre mer kompetent styrelse. Jämlikheten kommer liksom på köpet.

ps Ja man måste läsa hela texten för att förstå vad den handlar om. ds

Man kan säkert vara tröttare än vad jag är nu. Det är skillnad på kroppströtthet och huvudtrötthet, ett maratonlopp på det här så når man den ultimata jämvikten. Men influensakänningar och en helkoncentrerad dag sänker mig nästan. Samtidigt har jag haft ynnesten att få hålla på med det jag tycker är roligast av allt under en hel dag och få betalt för det. Sådant skall man vara tacksam för och han/hon/det/gud vet att jag är det. Oändligt tacksam. Ett som är säkert är att jag kommer att somna ovaggad ikväll, så känns det om jag ens orkar gå upp för trapporna till en säng, en bok och krypa ner under ett varmt täcke.

Det enda smolket i glädjebägaren just nu är att motorlampan lyser på bilen. Det kommer alltid vid fel tidpunkt de där felen på bilarna, men det är väl såklart dags nu för det var länge sedan sist. De som reparerar bilar skall tjäna pengar de med. Ovisst om de också känner glädje när de dyker ner i en gammal bils motorutrymme.

Men trött nu som sagt. Ögon tåras och orkar inte titta på alla bokstäver som ganska pigga fingrar knappar fram. Man får helt enkelt kalla det här en dag och gå “hem” en timme tidigare liksom.