Month: February 2014

Möjligen kan man kalla det tillstånd jag vaknar upp i för att vara sjuk. Förkyld. Men jag brygger ändå mitt te, tassa ner för trappen och går in på kontoret, stryker säkerhetständstickan mot plånet och får fyr på mitt ljus. Lillkatten, Petite, slinker in också. Ibland tycker hon att jag behöver sällskap här nere i tomheten. Lägger sig snart på en stol där i blickfånget och sträcker på sig på katters vis. Glad att finnas till. Lär mig att just det är viktigt. Att också jag skall vara glad för det trotts en enkel förkylning.

Det har kommit mer snö under natten. Jag borde ge mig ut med snöslungan. Men kanske räcker det med att skotta en gång ut till vägen idag. Samla krafter först och starta den vrålande maskinen senare. Kanske till och med först imorgon. Det har hänt förr att man vaknat upp väldigt förkyld och sedan piggar på sig varefter dan går. Om man har viljan att göra det, pigga på sig alltså, ibland kan det vara skönt att stanna kvar under täcket också. Var en som det är synd om och förtjäna det.

Hur som helst känner jag mig hoppfull inför den här dagen. Hur man nu kan gör det som en man i övre medelåldern som har passerat sitt bäst före datum. Men det kan liksom inte hjälpas. Det känns ändå fortfarande som om det bästa ligger framför mig. Kan inte göra mig kvitt den känslan. Att känna och tänka så skadar väl ändå ingen, inte en själv heller. Det tror jag i alla fall inte. Någon slags överlevnadsinstinkt är det nog för att man skall orka hela vägen in i mål. Köra på till finalen.

Tre speglar står uppställda i hennes sovrum. Hon skall se sig själv i var och en av dem i tur och ordning. Det har bestämts. I den första ser hon en gammal gumma. Ja det är hon själv, men äldre. En sliten kvinna som har åldrats i förtid men som ändå är vacker med sitt fårade och uttorkade ansikte, det som talar om att hon levt ett fullt liv. En kvinna som fortfarande lever men som är trött när hon återvänder hem från det arbete som hon borde fått vila ifrån redan sedan många år tillbaks.

I den andra spegeln ser hon den mest undersköna kvinna – som ju är henne själv, det ser hon tydligt – titta tillbaks på sig. Helt perfekt. Inget, inte ens ett hårstrå ligger fel. Den haka som hon aldrig gillat är fixad, kindben tydliga och munnens amorbåge är oemotståndlig och pussvänlig och inbjudande. Hyn som en mjuk slät marmoryta utan minsta skavank. Men ögonen ler inte. De ser döda och uttråkade ut som om de inte vill se mer av vad den här världen har att ge.

I den tredje spegeln ser hon ingen. Helt osynlig synes hon vara och möjligen kan hon skönja konturerna av sig själv, men också de bara som små krusningar från en skräddare på en annars spegelbland sjö. Egentligen ser hon bara rummet i den sista spegeln. Tomhet, utanförskap, ensamhet är det hon känner när hon försöker finna sig själv i spegelbilden utan att lyckas.

Hon vänder sig om. Kvinnan som nyss knackade på dörren och bjudits in som hedern kräver, sitter kvar på stolen som hon satte sig på efter att ha förklarat för henne att hon var tvungen att se i de tre speglarna – att hennes liv hängde på det – varefter hon placerat ut dem i rummet och med handen bjudit henne att se i dem alla.

Kvinnan ler och i leendet finns frågan. “Vad såg du?” och hon berättar vad hon såg och kvinna ler fortfarande och utan att säga ett ord reser hon sig och packar ihop speglarna i de trasiga bruna tyg hon hämtade dem ur.

“Alla spegelbilderna är du kära barn” säger kvinnan. “Men du måste själv välja vilken av dem du vill förstärka”. Sen går hon. Bra försvinner ut genom dörren och är borta. Kvar står hon som nyss tyckte livet var enkelt. Hon som ville följe det som alla sa var sanningen. Att vara vacker, åtråvärd var det som också gav egen
lycka. Så sa ju alla. Nu var hon inte lika säker på att det var sanningen.

Den nionde februari i ingenting. Vi somnar i varsin del av soffan frugan och jag på morgonen, nedsjunkna i soffans mottagliga famn med varsin bok i en hand som sakta sjunker ned mot täcket och sömnen. Katter gillar sånt, så snart ligger också hela katthögen där. Det blir varmt, och slött och söndag. Tekoppen står på bordet och kallnar.

I februari då alltså. En bit in. I natt drömmer jag om att vi kör en stor vit gungande amerikanare – äldre – mot rött ljus i Los Angeles, får svänga upp på trottoaren eftersom det kommer andra bilar som det gör på vägar, speciellt om man kör mot rött ljus. Möter såklart polisbilen. Blir förd till polisstationen där poliskaptenen gillar Sverige och bjuder på pepparkakor. Stora hjärtformade som han bakat själv. Gillar Sverige så mycket att han släpper oss utan påföljd. Resten av drömmen har förbleknat. Varför drömmer man det där? Känner att man vill minnas mer av denna surrealistiska värld som lever inom en varje natt.

Men det behöver fyllas pellets, kanske skottas snö, sättas upp saker på väggar och sen jobbas som om detta var vilken annan dag som helst. Söndag eller måndag spelar ingen roll där. Kod skall skrivas och drömmar i alla fall försöka realiseras. Det som ändå nästan alltid är njutning fast än de nästan aldrig ger mer än just denna njutning. Jodå, jag vet att banken inte bedömer dig positivt efter njutning eller efter hur många drömmar du realiserar, knappast grannen, de andra i byn eller du som läser det här heller. Men vilka är ni att bestämma vad jag sätter högst. Det är så man måste tänka för att inse att man ändå är en vinnare när man går ner på kontoret en söndag, nio dagar in i februari när gråvädret regerar där ute. Att frihet ändå är något som är eftersträvansvärt för de flesta. I alla fall de som har insett att de är fångna i vardagen och att det är ett livstidsstraff det handlar om. Ett där ingen bjuder på pepparkakor.

Imorgon måndag som sagt. En bra dag att lida på om man nu gillar att lida eller också en dag att skita i allt det där som hela ens jag säger att man inte vill göra och ta in på en ny väg istället för den vanliga som går till det trista outvecklande jobbet. En där man ler när man låser upp dörren till sitt kontor också en grå och trist måndagsmorgon i februari. Men se upp. Du måste också betala priset för dessa leenden. Aldrig, aldrig kommer något helt gratis. Också det måste man lära sig innan man väljer väg.

Är inne i en fas av “tittar inte”. Vrång o-cool gubbe sådär. Melodifestivalen får vara. OS får vara. Men var lugn, ni har min respekt ni som tittar. Man har olika preferenser i livet och det ena eller det andra är inte bättre eller sämre. Man får njuta av sitt. I alla fall är det så jag ser på det. Deltagandet förtjänar mindre respekt i båda fallen. I alla fall i år. Men det är min personliga mening.

Men order “mello” får det alltid att att rysa till i mig i något slags obehag. Det blir liksom lika sötsliskigt sött och sirapsdrypande som att äta upp det sista i smågodispåsen när man borde ha gett sig redan efter den första näven. Den som grävde sig ungefär fem procent ner i påsen. Men man slutar aldrig där, tar en näve till och en näve till och en näve till och så kommer den där känslan som ordet “mello” då så bra också framkallar. Eller dåligt är väl ordet. Man vill ju inte ha den där känslan. Lite som vinterkräksjuka, andra dagen med huvudet ovanför toalettstolen.

Ja, så jag ser inte. Skriker högt “bla,bla,bla, bla…” och håller för öronen när någon säger att de skall se på “mello” och rusar därifrån så fort jag kan. Eller ännu hellre, håller mig borta från folksamlingar och folk över huvudtaget i dessa tider. Minimerar risken att någon skall säga ordet. Det förhatlige, det förgörande.

“Melodifestival” fungerar utmärkt. Jag har inga problem med det. Men “mello”, fyfan. Dubbelfyfan.

Det svåra med att skippa Melodifestivalen är att efter den går Sherlock Holmes, som är bra och som jag vill se. Skall man leta fram en film så skall den alltså helst sluta innan Sherlock Holmes börjar. Parabolens hundratusen kanaler gör sällan det, om de nu överhuvudtaget visar något som man vill se, vilket händer väldigt sällan.

Netflix kan ibland ha en film man vill se gömd där bland alla sina rullar och menyer någonstans. Problemet är att hitta den. Det tar minst en halvtimme att bläddra sig igenom och hitta något som man vill se och i åtminstone sju av tio fall så har man sett den där filmen man vill se. Hur det nu kan gå till eftersom man faktiskt inte tittar på speciellt mycket film. Så man brukar inte kunna titta på den där filmen heller eftersom tiden tas upp av att leta efter den och inte se den och man får titta på en dokumentär om Turkiska spritsmugglare istället som iof är rätt intressant men som också sträcker sig förbi starttiden på Sherlock Holmes så man ändå missar upplösningen nu också. TV är en hel vetenskap. Genierna sitter där på aphuset och gör oss andra dummare och mer och mer och mer och mer och mer och mer uttråkade. Egentligen skulle man väl slänga ut apparaten. Men då återstår bara sova på trötta fredagskvällar och så kan vi ju inte ha det.

Man borde alltså åka ut på turné. Det bästa med turné är inte att stå på scen. Det bästa är att man får sova i turnébussen mellan gigen. Sova hur mycket man vill och oftast finns det ingen jävla tv och ingen, I N G E N, säger “mello”, inte ens tyst för sig själv.

Trött som en Spillkråka släcker jag mitt ljus för kvällen. Det är tidigt. Återkommer under morgondagen, det är ett som är säkert. OS invigning går mig förbi. Det är sålt och köpt och ointressant och väldigt mycket som en aldrig glömd Berlin olympiad före kriget, så lika att jag måste stoppa undan tanken så fort den kommer upp eftersom den får mig att rysa hela vägen in i märgen.

Vi lever i stålarnas tid. Det är bara det allt handlar om. Sko dig själv och skit i andra. Glöm förlegade begrepp som empati och förståelse och låt människor torteras ihjäl, svälta ihjäl och dö av de enklaste sjukdomar medan du själv slåss med hjärtans lust i de för evigt kränktas pseudodebatter där små saker inte inte bara växer från fjäder till gås utan till hela universa och där alla som vågar ha en åsikt emot eller vill förstå är olyssningsbara och idioter, alltid utropat med de stora bokstävernas bläck av de som leder debatten och vet bättre än alla andra.

Men en fredagskväll som denna när man är trött efter en veckas jobb kan man väl bortse från det där. Inte titta på OS, det är för vulgärt och för mycket över gränsen, men man kan äta något gott, dricka något gott, leta upp en film och somna där i soffan. Precis som andra uttröttade fredagar. Låta de där giriga trötta ut sig i sina pseudodebatter som ständigt går ut på att “jag är minst rasist/homofob/miljöförstörare…” medan världen där ute är en skrämmande jävla sanning för de flesta förtryckta. Gör inget – prata, prata, prata och där någonstans somnar jag in i fredagströttheten. Imorgon kanske jag orkar säga emot igen…