Month: February 2014

Dags att kalla det här en dag och blåsa ut ljuset och ge sig och lägga sig och läsa en stund och sen somna och där först inga fler “och” eller “måste”. Man försöker låta bli att tänka på “klar” för det finns inget sådant. Saltgruvorna har bara nya lager av salt som hackan skall igenom, så länge den håller och så länge ryggar håller hos den som hackar. Lik förbannat ler man när man knappar in koden bredvid dörren och klicket hörs som öppnar dörren hit till Grodans Paradis imorgon. Med tekoppen i hand får man tassa in, lagom trött men tillräckligt pigg för att orka tända ljuset som symbol för en ny dag och hopp om porösa sandlager att hacka sig igenom just denna fredag i ett liv.

Inte slutet på veckan så klart. Egenföretagarens vecka sträcker sig bortom det där. Nästan alltid. Även för de som går hem. Livsstilsarbete. Alltid med.

Efter att ljuset är tänt, fejjan, noterar de tre, eller fyra slentrian “gilla” som den här texten fått. Nästan ingen läste mer än första meningen och de som läste längre visste att de kunde skriva varje ord så mycket bättre. Så varför skriva? Svaret är enkelt. Det finns inget val. Man gör det man måste och så gott man kan och det blir i alla fall bättre än allt de som de som aldrig gör nått kunde ha gjort. Däri får man vara nöjd. Godnatt!

Edit 2018: Numera tas det kontokort sedan några år tillbaks och aktuell info kan hittas här.

Edit 2022: Bagarboden är utritad på fel plats på den här karten dessutom. Japp Google did it back then. Tänker ni besöka boden prova på andra sidan vägen. Semelsugen gubbe befinner sig dock på samma plats fortfarande.

Konditoriet ligger inte mer än några hundra meter bort. Wilmars. Har man en gång varit dit återvänder man. De vet också de som snubblar över stället och nu åker långa omvägar för att fylla på sötsugs tomrum i kroppen och kolhydratstörstande muskler.

För en medelålders o-cool och tjock gubbe som mig är då kanske inte det här läget – som man bara kunnat drömma om i storstan – helt optimalt. Det förstår ni säkert. Speciellt under semeltider. Men fram till nu har man inte tagit kontokort. Kontanter använder jag sällan eftersom jag nu ändå är en ganska modern o-cool gubbe trott allt. Allt löst. Sugen. Inga kontanter. Man kan inte handla. En enkel ekvation.

Men så har man då börjat ta kontokort nyligen, så nyss var jag ner och handlade en påse semlor. Visserligen var anledningen ett kundbesök här på kontoret den här gången men vilka följder detta kommer att få för framtiden är det lätt att sia om. Inga torra bullar på lördagsmorgornarna längre. Gott färsk bröd med en semla efteråt. Jodå Hans Hermansson, Butterkaka när säsongen för de himmelska är över. Det är samma lika. Min akilleshäl, den som nyligen träffats av en pil och utvecklat hälsporre och därför skriker efter godsaker och vänliga ord som ersätts med det söta.

Kundbesök förresten. Kan man kalla Johan Bogg med sällskap för kund? Kul att träffa honom “som allt fäster på” igen skall det i alla fall bli. En semla skall han alltså få och lite Lo(o)skaffe. Fairtrade, ekologiskt såklart.

Det snöar. Julstämning liksom, sjätte februari, lite mysigt sådär. Man får gona in sig lite på kontoret och vrida upp elementen mycket. Det är enda sättet att ta en snövädersdag som denna i februari. Ja och programmera naturligtvis. Tända ljuset och dyka djupt in i koden där ingen hittar en, försöka hitta ut igen framemot midnatt någon gång. När man inte orkar koncentrera sig mer och ögonen gör ont. Då behöver man en bok som varligt för en över till drömvärlden.

Men visst ja, två möten idag. Hmmmm… Får väl koda sen.

Februarihelvete! Men januarihelvetet är i alla fall avklarat. Passerat, ivägspytt. Skitmånader som drar i en och vill trycka ner en i bottenlös dy. Mörker som i och för sig ljusnar dag för dag men som gör det för långsamt för att läka ett sinne som längtar efter ljus. Man skulle kunna tappa fotfästet i detta ingenting ,men man håller sig kvar, i en enda gren. Måtte den inte knäckas detta år 2014 heller.

Bilar, motorcyklar, V75 eller inte ens gitarrsamlingar fungera för mig. Visst, jag kan se det vackra, men också förbi, igenom och se vad allt det där döljer, hindrar en att se, är ställföreträdare för. Jag byter alla dessa saker och pengar mot en varm hand som kärleksfullt smeker min rygg i tio sekunder eller för en röst som säger “jag gillar dig” eller “jag älskar dig”. För det är ändå det det till slut handlar om, substituten, precis som sexton timmars arbetsdagar gör det. Älska mig som den jag är som de vackraste sydgotarna sjunger.

Men Mars är på väg. Jag såg tendens till dagsmeja häromdan. Några droppar som droppade ner från ett snöigt tak. Men Talgoxarna är tysta fortfarande. Deras längtan är som min. När ljuset kommer fylls de av kärleken och de sjunger om den med hela sitt hjärtas lust. Vem kan låta bli att ryckas med då? Det är då man skall påbörja sin livs resa ut i världen. Borde det. Åka ut och se allt det där man inte sett. Snart trettio år i Lo(o)s är för mycket om man är inflyttad. För lite för den infödde. De som bara ser det goda, blind för det onda, blind för det utanför, men mig drar det i. Havet mest. Sen staden. Så jag stannar. Det är min korsfästelse. Mitt kors att bära.