Month: February 2014

Apropå uppenbarelser så såg jag en sådan i Gävle i helgen. Det var på City Gross. Strax där efter mjölkavdelning. Stod där öppet lockande och inbjudande. Man ville bara ta ett fast tag och slicka i sig. Förpackad i låda. En ljuvlig låda med tolv läckra semlor. Tänk er själv. Tolv stycken!!! Himmelriket. Hade jag varit själv hade jag köpt den och käkat upp den på vägen hem, men nu var fru och son med och vem vill dela…

Hur många gånger har man tittat på sig själv i spegeln genom åren, nu detta år, 2014? Det har blivit några gånger. Fanns det en tid när man tyckte om det man såg? När man trodde att någon annan gjorde det? Om det nu var så, så var det länge sedan. Nu är det en äldre man som ser tillbaks på en där i spegeln. En som inte behöver dra in magen när de söta tjejerna går förbi eller göra sig till på annat vis. Allt det där har passerat och det är väl egentligen ganska skönt. Men han ser ganska sliten ut tycker jag, det har hänt saker i det där livet. Bra och dåligt. Men ögonen är fortfarande rätt pigga. Det finns hopp i alla fall där. Något lever där innanför en yta som är på väg utför.

Fast egentligen har det väl aldrig varit mycket bevänt med det där yttre på det hela taget. Det var egentligen bara på ett lager i Leicester, England som flickorna flockades. Där man var uttalat “handsome” och bara tjugotre år. Har jag någonsin blommat så måste det ha varit då. Första dan stod de där bakom hyllorna, en femton, tjugo stycken och kollade på när jag packade trådrullarna. Log ända upp till öronen gjorde de när man mötte dem i korridorer och mellan hyllor. Men Engelska tjejer vet väl inte bättre och i allt annat märktes inte den där eventuella blomningen där i livet så jäkla mycket.

I banden jag spelade i fanns det alltid någon snygg kille. De där som log mot en tjej och sen hängde både de och deras kompisar om deras halsar. Ofta i klasar och ibland ovetande om varandra och att andra delade samma sängar. Det slog aldrig fel. Vi andra ratades för det mesta. Somliga av oss inte alltid. Men det var alltid det bästa som blev kvar, utan, de som ingen ville ha. Fattar det inte. Det är fortfarande så. De bland mina kompisar som borde vara de verkligt kapen, de snälla, de uppmärksamma, de sitter där ensamma och kvar. Ingen vill ha dem. En stor miss flickor!

De damer som varit har valt mig. Inte jag dem. Men det blev ju bra ändå till slut. Vi har varit tillsammans en massa år Karin och jag nu. Ångrar inte ett enda ett av dem. Hon kunde ha valt bättre den där gången på en korridorfest i Uppsala på åttiotalet. Det har hon nog insett vid det här laget. Men hon valde som hon gjorde och så svårövertalad var jag visst inte heller, om jag minns rätt. Tacksam är jag för det.

Men den där bilden i spegeln bättras inte på med åren alltså. Jag är iof inte gråhårig ännu, även om frun ser gråa hårstrån säger hon, men tunnas ut det gör kalufsen helt säkert. Tänkarpannan tilltar i samma takt som magen. Men det är väl som det är. Man bryts ner bit för bit så att man blir enklare att elda upp den dag det är dags. Har det inte slagit slint ännu så skall det väl inte tillföras tupé, guld om halsen, hårigt bröst och ung älskarinna nu heller. Man känner sig liksom nöjd ändå med vem man är, vem man ser i spegeln, och i hur det varit. Nog så, helt enkelt. För sent att ändra på nått.

Jag ser dem ibland, “tupparna”. Det är något konstigt med dessa varelser som alltid utan undantag är herrar. Åldern kan variera, möjligen finns det en övervikt mot medelålders män. Men de har alla exakt samma beteende.

Det är i mataffärerna jag ser dem. De är där och handlar med sin fru eller om det nu möjligtvis är en sambo eller en älskarinna och just där är de ju precis som vi andra. Men om resten av mänskligheten går in i affären och hjälps åt – om man nu är mer än en person då såklart – att plocka i det som skall handlas i kundvagnen, så är “tupparna” bara ledsagare. Ja, alternativa förklaringar skulle kunna vara att de är de som har hand om plånboken eller att det är de som kör bilen till och från mataffären och att det tar all energi de har. De är absolut INTE de som plockar varor i kundvagnar. De går istället där bredvid eller cirklar runt sin partner och ser lite affärsägande ut under vistelsen i affären. En alternativ förklaring till beteendet skulle kunna vara att de inte är betrodde med att utföra den känsliga operationen att ta en ketchup flaska, företrädesvis av rätt sort, och placera den i kundvagnen. Att de är lite dumma i huvudet egentligen alltså.

De här männen, “tupparna”, intresserar mig. Deltar de i andra aktiviteter i hemmet. Dammsuger de? Plockar de in disk i diskmaskinen? Lagar de mat? Alla dessa operationer ter sig för mig som vida mycket svårare än den att ta den där ketchupflaskan – av rätt sort då – och lägga den i kundvagnen. Forskningspengar måste fram för att gå till botten med dessa mäns beteende helt enkelt och möjligen måste de få både diagnos och medicin. Nått fel eller i alla fall avvikande är det definitivt med dem. Kolla in dem själv nästa gång du handlar, de är fascinerande att följa, jag lovar!

IKEA med hälsporre. Ingen höjdare. Kanske inte utan heller, vad vet jag. Men ut kommer vi med en byrå, fyra lampor, hyllor och diverse småkrafs. Offer läggs till mammon i kassan och Ingvar ler där borta i Schweiz när hans liveuppdaterade stapel på väggen dra iväg några millimeter till, uppåt bara uppåt, det håll den alltid gått. De många föder få. Vi är inget undantag.

När allt är packat vill bilen nästan inte starta. Men gör det när jag svurit åt han/hon/det/gud/mammon sju gånger och åkallat även mörkare krafter och de offer vi faktiskt nyss gjort till hans/hons/dets/guds/mammons ära. Då startar den lila röda Franska bilen såklart i ren förskräckelse. Även små Franska bilar måste följa universums lagar och inte ta sig allt för stora friheter trotts allt.

Jag får Sushi som plåster på såren och ännu ondare i hälsporren efter mer vandring i stad och missar systemet – ingen billig whisky alltså – eftersom det stänger innan jag hinner in, men hinner i alla fall inhandla en ny kompressor på Jula. Den jag behöver för att en plastbit på min gamla för kanske en och femtio i ental, är trasig och reservdelar inte går att inhandla. Världen har blivit märklig och sannolikt är det fler staplar som växer på andra kontor, på andra väggar, i andra länder när jag gör detta nya köp.

Men vi klarar av allt. Tar oss hem. Köper ett gäng pizzor i Edsbyn. Bor man i Los är det så man får jobba. Det är en timme till kvar innan vi är hemma. Pizzorna är kalla när vi når fram så man får värma dem igen väl hemma. Sonen påstår att det är så pizzor smakar bäst. Lite som Mammas köttbullar. Man gillar det man är uppväxt med.

Melodifestival när man sjunker ner i den gröna soffan. Jag slår över till tvåan och kollar lite på en dokumentär om San Franciscos symfoniorkester. Det är vacker och intressant och stråkarna helar en själ som blivit lite sargad under dagen men som vanligt pretentiöst så det svider Ubermenchen i farten.. Så jag slår över till Melodifestivalen och hatar eländet en stund. Verkligen hatar skiten. Det är skönt att hata. Andra vill ha det här. Det är OK för mig, så länge jag får sitta där och klaga på skiten. Ni som älskar alltihop behöver inte bry er om det där alls. Ocoola gubbar låter bara sådär och klagar och gnäller mer än de borde. Det är all skit i livet man ramlar igenom som kommer ut bara, fels, som måste ut– Gamla rockstjärnedrömmar som det inte blev något av. Men Helena Paparizou är tjusig. Jag ger melodifestivalen det i alla fall. Vet inte om hon har något i det där vackra huvudet dock. Har aldrig träffat henne. Så det är skit i samma. Det är ändå det viktigaste. Kan inte hjälpas.

Med det får den här Lördagen anses avslutad. Pellets fyllt. Jag och familjen mätt. Katter mätta. Det kunde alltså varit sämre. Möjligen saknar jag whiskysmaken där i munnen. Men får väl trösta mig med en semla.