Month: February 2014

Det skall bli varmt idag, en fem, sex grader här uppe på kullen med det stora gula huset. Varm luft transporteras nerifrån Afrika och sniffar man riktigt noga kan man säkert känna doften av elefanter, giraffer och en och annan noshörning idag. Segsnön kommer att åka av taken – jag är säker – och halkan kastar sig över oss med full kraft. Sjukhusens akutmottagningar lever upp på alla armbrott och brutna lårbenshalsar. Man firar med tårta till kaffet där idag. Som vanligt den här tiden på året alltså.

Nästa söndag är det Vasaloppsöndag och man har klarat av en svårtid till. Bara man håller i ytterligare en vecka. Efter Vasaloppsöndagen blir allt lättare. Hoppet bosätter sig liksom i en och trotts bakslag, på bakslag, på bakslag, när kung Bore kastar in det sista han har i striderna om våren, så närmar sig sommaren obevekligt som den förutspådde segraren. Ljuv bris i lönnens blad, glittrande havsvikar med segelbåtar i fjärran, allt det där som finns inuti en som en ständig längtan under svårtiderna, börjar plötsligt gå att tänka på som något som faktiskt kommer att bli verklighet. Det lättar sinnet. I alla fall hos ocoola gubbar i Los.

Till och med suget efter semlor börjar ge med sig. Var sak har sin tid och det gäller också semlor. En del av deras storhet är att inte finnas tillgängliga året runt. Längtan är en del av det goda Det vet varje älskande par tydligt och vibrerande i varje del av sig själva. Medan de för länge sedan sammanväxta glömt det där sen länge och ersatt längtan med vanan att allt ser ut som igår. Men semlor och julmust klarar sig alltså från det där. Man överger dem och återvänder till dem igen i ljuv omfamning när längtan tar tag i en som mest. Det är en ständig kärlek men en som inte kräver ständig tillgänglighet. Det blir alltid bäst så.

På något underligt sätt har jag nått fram till någon slags inre frid de senaste åren. Det är den största anledningen till att jag vågar slänga ut en text jag gjort eller ett musikstycke för den delen. Folk tycker som dom tycker och jag vet vad jag tycker och sen är det bra med det. Det brukar ändra sig det där med åren. Det som var dåligt förr blir till bra sen och tvärt om. Oftast befinner man sig själv i de där skeendena och får ta del av båda två. Det är så många som strövar på.

Det jag skriver, och musiken, har kanske aldrig varit så allvarliga i mitt vuxna liv. Jodå det är på riktigt, det finns ingen tvekan om det, men jag vill varken bli utgiven eller en uppburen författare eller musiker. Det är liksom nog att få göra det där man gör och vill jag bli utgiven så ger jag ut. Svårare än så är det inte. Det finns tillräckligt med människor, både i min omgivning och annorstädes, som redan är stora författare (bara oupptäckta) och musikaliska världsstjärnor (missförstådda då såklart) för att jag skall sälla mig till den skaran. Någon har sagt att lyckas man aldrig få betalt för det man skriver så skulle man ha blivit skogshuggare i stället. Betalt har jag fått…

När det gäller VSCP har det där lugnet suttit längre inne. Jodå jag vet och tycker fortfarande att det är en (bra) lösning på en mängd saker som borde lösas. En rad andra “lösningar” som varit “så mycket bättre” har fötts och dött igen under VSCP’s historia. De flesta har jag slagits mot eller försökt få samarbeten med. Men antingen har de som sagt dött eller också har de varit såna fina lösningar att de inte riktigt kan sänka sig ner till VSCP’s nivå och sen dött i alla fall. Irritationen har kokat i mig ibland och blodtrycket har skjutit i höjden.

Men inte så de senaste åren alltså. Jag vet. Det räcker liksom med det. Resten kommer också veta en dag. Det vet jag också. Så jag kan bara lugnt traska på min väg. Säja “nähä” utan suck när någon dissar det jag gjort. För det finns liksom inget annat sätt att göra det på om man vill att enheter skall kunna prata med varandra på ett uniformt sätt. Visst det finns varianter på det hela. Men skillnaderna är små, så små, så små att de egentligen inte är skillnader. Abstraktionerna måste utgå från de enheter som har minst resurser annars kommer ingen någonsin kunna tjäna pengar på dessa system. Högnivåputtarna som regerar IoT världen är snart glömda, men VSCP lever. Jag är lugn i det.

Förutom att äta rulltårta och chips så har jag inte gjort annat än att burra runt med en snöslunga en timme idag. Frusen och blöt kom jag in och ställde mig och duschade hett, hett, hett och sen slängde jag mig på soffan med en rätt dålig bok. Jag har lyckats somna två gånger på den gröna soffan från Ikea. Läst lite tills ögonen känts tunga och låtit hela systemet ge efter och ta mig bort längre bort i friheten än vad böckerna kan.

Lika trött fortfarande, men har väl inte tänkt mig större ansträngningar under kvällen än att äta lite mat och lyfta whiskyglaset ett par gånger. Det blev inte mer alltså av en dag som var vikt åt studion. Man får hoppas på imorgon istället. Om det nu blir någon, det kan ingen vara säker på. Himlen kan falla ner på våran huvuden när man minst anar det.