Month: February 2014

Så ingen slösande sol idag som gårdagens underverk till blå himmel. Man kan dra upp persiennerna igen för att om möjligt få in, i alla fall något av det där, ljuset som ändå finns där ute i gråheten. Snöfall i natt igen. Snö som borde skottas där ute men som fortfarande ligger kvar. Får ta hand om den sen. Jobb har sin tid och snöskottning sin. Så måste det vara.

Trött på morgonen idag. Förkylningen ligger fortfarande och lurar där i kroppen. Bara återhållen av vrångheten. Karin börjar tidigt torsdagar och Niklas läser hemma så det är ingen duschträngsel där vid uppstigningstid. Frasse en av våra katter är en stor tiger när jag vaknar, samtidigt som han ligger bredvid mig på täcket i samma storlek och färg som vanligt. I drömmarna blir det man är van till annat, märkvärdigt och fantastiskt. De utvidgade sinnets värld känner inte mänskliga sinnens begränsningar.

Upptäcker att pannan har stannat när jag skall duscha. Man piggar på sig av kallvattenduschar, det är ett som är säkert. Kan vända på det såklart. Starta pannan, vänta och duscha sen, men jag gillar inte det. Har det där behovet av en dusch innan jag går ner på kontoret. Rutinernas makt. Man är liksom inte vaken förrän man fått frukost, dusch och te, i den ordningen. Det är så jag vill ha det. Det borde finnas med en promenad i det där också. Skall försöka få med det så fort vägarna blir gångbara igen. Nu får man trängas på de stora vägarna med bilar och långtradare och andra åbäken. Det blir mer nedslående än upplyftande liksom. Promenader skall gå vid havet eller ut i skogen. I brist på hav är valet enkelt här.

Helg snart. Dagar som skall användas för välbehövlig vila. Dagar att göra annat på. Kanske sitta i studion? Eller kanske bara ligga där i soffan och läsa en bok. Göra något annat i alla fall. Jag jobbar nästan alltid annars. “Sitter hemma” heter de såklart i Los. Det är ju inte fel det heller. Också losborna har rätt. Hur man värderar det som andra gör handlar mest om hur nöjd man är med sig själv. Känner man sig misslyckad och värdelös så är oftast alla andra det också det och i högre grad, och tvärt om då såklart.

Nu tittar solen fram faktiskt. Ja jag ser den inte så det kan också vara han/hon/det/gud som visar sig där ute. Ljust blev det i alla fall. Tror jag käkar lite lunch på det. Osäkert vad man skall laga sig…

Att få den där koden att fungera, att få till den där texten man skriver på, att låten man spelar in blir klar, att satsen man matematiskt skall bevisa blir bevisad och går ut, att barnen en dag flyttar hemifrån och klarar sig själva…

De är många och små de där framstegen man gör i livet. Vi gör dem allesammans och mina är såklart inte ett skit värda i din värld. Dina framsteg är lite mer värda i min. Men bara därför att jag lever lite på andras prestationer också. Sätter för lite tilltro till mina egna för att bara klara mig med dem.

Ofta kämpar man hårt med de där stegen. Kör så att allt man har i sig kommer till användning och töms ur. Soppatrosk. Därför kommer lätt tomheten över en när man är framme. Det man längtar till är bara som vanligt, Inget nirvana, inget märkvärdigt, bara ett till av alla dessa målgångar i livet. Dit där andra också nått långt före en själv eller om man nu går först på den där vägen, så vet man att alla som följer efter, kommer att säga att dom alltid gått där. Så inte heller att vara först har någon mening, annat än i någon förteckning då eller en lista som bleknar över tiden och snabbt förlorar sitt bäst före datum.

Men samtidigt är de där små kamperna som man går vinnande ur själva livet. Man får ta tillvara dem och sätta upp dem som pokaler på en prishylla. Låt vara att inte TV eller ens lokal media ropar ut och berömmer bedriften. Den har ändå sitt värde. Det vet man. Man känner där långt in längst inuti en själv, att nu har man kommit till nästa spelnivå i spelet som handlar om själva livet. Ny utmaningar väntar. Svårare att knäcka. Men man är bredd och vet att man kommer att fixa dem.

USB fortsättning…

Man fyller på med kaffe under rapport. Halvsover. Masar sig ner för trapporna. Läser lite till. Ändrar, läser, ändrar, läser,.. försöker förstå, kompilerar, ändrar, felsöker, läser, ändrar och så tjofff går kompileringen igenom bara sådär.

0 errors, 0 warnings

Det betyder ju inte att det fungerar också. Inte alls. Har Mustasch, “Down in Black” på så högt det går. Energi. Stänger av för nu gäller det…

Laddar ned koden till testkortet. Går in i debugläge. Köra igång. Kör till main. Nu börjar det bli spännande. Trycker continue och väntar…

Truddeluttelutt på PC’n. Enumerering av USB enhet. Spänning, hittas min!?

JA!!!! JA!!!! JA!!!!

Drivaren laddas och livet blev helt plötsligt så mycket lättare. Ja en stund i alla fall. För det är massor kvar. Men nu finns det i alla fall en punkt att jobba vidare från.

Lycklig o-cool gubbe i alla fall nu under arton nanosekunder.

Dag två och en halv med USB och endpoints och deviceklasser och… ja gud vet vad. Det är mycket nu. Ögonen går i kors, men det ryker i alla fall inte om brädan, ännu. Det hade varit värre. Mycket värre. Men någonstans där långt inne i ett informationsöverladdat hjärnvirrvarr så inbillar jag mig att jag tycker detta är roligt. Jätteroligt… Men konstaterar nu bara att det är förbannat utmattande, just nu i alla fall. Puh! En Alvedon, lite mat, te, somna in under Rapportsändningen från aphuset och efter det på det igen Kanske sorterar den sekvensen några av dagens intryck till lösningar. Hoppas kan man alltid…