Month: February 2014

Minns ni bokrean som den var en gång? En helt underbar tillställning. En lokal händelse där man verkligen kunde hitta fynd och där man nästan alltid gjorde det också. Visst man kom hem med en kassa böcker som till största delen förblev olästa, men bland dessa böcker fanns alltid en och annan diamant som man aldrig skulle ha läst annars, men som man nu såhär senare vet berikade ens liv och kanske förändrade det.

Idag när smarta marknadsförare tagit över och allt är tillrättalagt som en idoltävling eller en melodifestivalomgång så gäspar man mest åt utbudet. Tittar, javisst, utifall det finna en bok som man ändå skulle ha köpt, men för övrigt… Gäsp… Det är sällan något som får en att vilja köa tidigt på morgonen eller ens leta upp den lokala bokhandeln, än mindre logga in på AdLibris, Bokus eller någon av de andra internetbokhandlarna. Det är ett tråkigt strömlinjeformat utbud helt enkelt som passar alla och därför ingen.

Det var annat när bokreor var “bokreor”. Ett guldkorn som jag minns speciellt, som följde med mig hem i tonåren, var en udda del i Bertrand Russell‘s memoarer. Möjligen var det den andra boken, finns inte kvar längre i vår bokhylla, men den lämnade oförglömliga intryck efter sig hos mig när han beskriver första världskrigets utbrott och sin förundran över de jublande människorna efter Londons gator. Inhandlad för kanske en tia. Tankar och bilder som stannat en hel livstid i mitt huvud. Det är billiga intryck det. Reaintryck.

Men kanske är det bara så att var tid har sina saker. Bokreornas tid kanske bara har passerat – blivit en otidsenlig händelse – och man får finna sig i det. Böcker har ändå aldrig varit mer lättillgängliga än de är just nu. Det gäller i ännu större grad för skrivet material. Man måste sålla som en galning för att inte nå “information overload” och ändå befinner man sig nästan alltid där på gränsen.

Allt det där gör inte min längtan till bokreor, som de var förr, mindre. Något man får tillåta sig med en medelålders gubbes rätt. Jag önskar också, med samma rätt på min sida, att alla marknadsförare som får allt att bli strömlinjeformat och uppenbart, på ett “passar alla” sätt, kommer till ett eget helvete där eldarna brinner starkare. “Bra” kräver helt enkelt “dåligt”. Det finns inget annat sätt. Medelmåtta är ända bara medelmåtta och värre än dåligt, för då har nämligen ingen ens försökt att göra något som är bra. Så hittar du inga bottennapp på bokrean i år heller så vet du att du lika gärna kan vända och gå därifrån och lägga pengarna på en cappuccino istället.

Länge leve boken!

Jag hatar egentligen Facebook. Ändå är jag där. Anledningen är enkel. Förutom affärsbekanta så är det där jag har hela mitt kontaktnät. Stänger jag av fejjan så sitter jag här på kullen med det stora gula huset i en evig arbetsbubbla. Det blir liksom inget annat kvar än arbetet och i det blir jag en sämre människa. Så jag tragglar på med fejjan. Delar min skit och läser andras skit och lider över nivån som på alla sätt är tillbaks på grundskolans. Det är åttondeklassare som befinner sig där i statusuppdateringarnas eviga lista. jag blir också en sådan, faller in i den förväntade rollen.

Men så ibland säger det stopp. Jag klarar inte av det där. Måste ha en paus. Så jag inaktiverar mitt konto. Som idag. Isolerar mig här i det stora gula huset och gräver ner mig i kod, lödande och konstruerande och en längtan till en studio som bara stått där alldeles för länge nu. Det brukar hålla några dagar det där. En vecka eller kanske två, ibland en månad, sen är man där igen och lider. En dag skall jag avsluta det där kontot helt. Jag lyckades ju sluta röka så då borde jag kunna klara det också. Eller hur?