Möjligen kan man kalla det tillstånd jag vaknar upp i för att vara sjuk. Förkyld. Men jag brygger ändå mitt te, tassa ner för trappen och går in på kontoret, stryker säkerhetständstickan mot plånet och får fyr på mitt ljus. Lillkatten, Petite, slinker in också. Ibland tycker hon att jag behöver sällskap här nere i tomheten. Lägger sig snart på en stol där i blickfånget och sträcker på sig på katters vis. Glad att finnas till. Lär mig att just det är viktigt. Att också jag skall vara glad för det trotts en enkel förkylning.
Det har kommit mer snö under natten. Jag borde ge mig ut med snöslungan. Men kanske räcker det med att skotta en gång ut till vägen idag. Samla krafter först och starta den vrålande maskinen senare. Kanske till och med först imorgon. Det har hänt förr att man vaknat upp väldigt förkyld och sedan piggar på sig varefter dan går. Om man har viljan att göra det, pigga på sig alltså, ibland kan det vara skönt att stanna kvar under täcket också. Var en som det är synd om och förtjäna det.
Hur som helst känner jag mig hoppfull inför den här dagen. Hur man nu kan gör det som en man i övre medelåldern som har passerat sitt bäst före datum. Men det kan liksom inte hjälpas. Det känns ändå fortfarande som om det bästa ligger framför mig. Kan inte göra mig kvitt den känslan. Att känna och tänka så skadar väl ändå ingen, inte en själv heller. Det tror jag i alla fall inte. Någon slags överlevnadsinstinkt är det nog för att man skall orka hela vägen in i mål. Köra på till finalen.
