Det är alltid så. Belackarna är många, högljudda och älskar att försöka ta ner dig på jorden eller ännu hellre förpassa dig ett par fot under densamma. De letar felen, svagheterna och hugger tag med sylvassa huggtänder så fort du öppnar upp för egna sårbarheter. De lever på just det där. Att förstöra, förnedra och förgöra.
Alla som gör något, vad som helst i någon slags publik form känner till dem och drabbas också av dem ständigt. Speciellt de som sysslar med någon form av kulturell aktivitet, de som kräver att man öppnar upp sin känslovärld, är utsatta och sårbara men också politiker och beslutsfattare är deras självklara offer. Vill man orka fortsätta leva får man lära sig att bortse från dem annars kommer de att ta all energi från dig och när de väl gjort det, slita dig i stycken, utan ett minsta uns av självförebråelse.
Vill man då göra det där man brinner för och älskar måste man helt enkelt fjärma sig från människorna. Det är antingen det eller också har man de där magiska omkring sig, de som lyfter upp en hela tiden när man faller och inte orkar längre, de som tar en framåt som om de var ens kryckor och proteser. Men det är få förunnat att hitta någon som orkar det? Speciellt om du inte kan ge tillbaks det som den andre förtjänar att få tillbaks. Du blir oftast ändå den som står själv kvar, utlämnad åt hyenornas nafsande och ingen, inte ens du kan vara stark nog att hålla dem helt borta från dig själv. Fast än du måste det för att överleva. Till slut vinner de alltid. Så är det skrivet.
