Egentligen skulle man åka på Embedded World i Nürnberg nästa vecka. Nürnberg är en trevlig stad i Tyska Bayern och alla skall dit. Ja, i alla fall alla i min värld. Här träffas man, dricker en och annan öl och ser och upptäcker det nya som kommer ut på marknaden. Men jag har inte råd, eller ja, det har jag väl egentligen, men tycker jag kan använda pengarna och tiden på annat sätt. I alla fall i år. Nästa år kanske… (har sagt de fler år än jag kan minns nu).
Jag har varit dit en gång. Inte under embedded mässan då, utan en vecka under de svåra åren. Veckan före jul faktiskt. Tidigt på lördagsmorgonen ringer en av mina kunder där nere. Han har problem. Installationen av hans programvara fungerar inte om den nya versionen av Internet Explorer finns installerad på datorn, och den börjar få spridning nu. Det är kris med andra ord. Kan jag komma ner? Idag?
Vi har dåligt med pengar, det är efter konkursen och allt den fört med sig. Sexhundra spänn är nog de samlade tillgångarna i hushållet såhär en vecka för jul. Det fungerar liksom inte. Jag försöker slingra mig. Man biljett ordnas. Jag kan ta taxi från Los till Arlanda. Han betalar. Iväg kommer jag. Det kan ge oss pengar att överleva för och kanske räcker det också till några julklappar. Femhundra på fickan har jag när jag åker. Hundra spänn blir kvar till frun och barnen att klara sig på tills jag kommer hem, om jag kommer hem. Jag vet inget om min kund. Han kan lika gärna vara en tysk yxmördare.
Men biljetterna finns att hämta på Arlanda och flyget tar mig över till Tyskland. Jag måste naturligtvis spara pengar och har inte råd att äta något. Mot kvällen ser jag förstsklasspassagerarna få mat och vin genom en glipa i det draperi som skiljer dem från oss andra som inte har de där biljetterna. Snålvattnet rinner, men jag vet min plats, och den kan inte kännas tydligare än just där. Blir upphämtad på flygplatsen, transporterad i en sportbil av det lyxigare slaget, bjuden på middag, installerad på hotell. Ett hotell jag inte kan betala om det nu är jag som skall göra det när jag åker härifrån?
Dagen efter blir jag installerad i ett rum bakom hans föräldrars manufakturaffär. Tre lådor godis, två lådor kakor, en kyl fylld med dricka, hans mamma som förser mig med kaffe och Bayerskt fyllda mattallrikar i ett ständigt flöde, och jag kodar och kodar och löser hans problem på en vecka. En ledig sista dag innan jag skall hem. Blir skjutsad av hand pappa till julmarknaden, men eftersom han inte kan Engelska får jag ingen direkt klarhet i hur jag skall hitta tillbaks. Adressen har jag inte med mig. Men ett bussnummer. Julmarknaden i Nürnberg är en upplevelse. Vacker och stämningsfull och på något sätt lyckas jag också ta mig tillbaks till hotellet. Men det är bara med tur det sker. Jag ser hotellet där i kvällen. Hade bussen gått efter andra gator hade jag varit borta.
Dan efter får jag betalt – mer än jag förväntat mig – julbonus. Hotellet står min kund för. Biljetter till Sverige likaså. Dan före julafton är jag hemma igen. Vi kan handla lite julmat och presenter till barnen och lyxar oss med inköpet av en videobandspelare också, allt under ett svårt år och under en tid när man ofta anar och tror på skyddsänglar som ordnar allt till det bästa när tillvaron ser mycket svart ut. Det blev jul det där året också.
Men som sagt i år ser det ut som om jag blir hemma i Los. På slottet på kullen i Nürnberg sägs de gamla nazisterna fortfarande ha sina sammankomster, så det är kanske lika bra att stanna hemma i alla fall.
