Month: March 2014

Ljuset är här definitivt. Redan före klockan sex är det full dag. Tranorna har nått Voxna. Omöjligt att inte gilla. Ja, kanske kan man ogilla allt det här som vårallergiker. Det börjar igen, ögon och näsor rinner. Jodå, jag känner också av det där. Men kan inte låta bli att älska våren. En vinter till är till större delen besegrad. Meteorologerna pratar om att den metrologiska våren kan vara över oss också här i mellansverige om en vecka eller två. En och en halv månad eller i alla fall en månad för tidigt. Sen puttrar just den här meteorologen på om klimatförändringar och att det är det här vi kan förvänta oss i framtidens alla år. Han har glömt förra året redan. Vill så gärna att klimatförrändringarna skall synas i månaderna och i rubrikerna. Vet att vi lystrar till undergångsförutsägelserna, kan förutsäga effekter och framtid med säkerhet där, men kan inte säga ett skit om hur vädret ser ut om en månad eller två eller i egentlig mening nästan vecka om vi skall vara ärliga.

Klimatförändringarna syns ju i rubrikerna. De är populära att ta upp precis som ozonhål var det för ett antal år sedan och annat före det. Alltid finns det ett undergångscenario som är hett nog att sälja lösnummer. Det är inte forskarnas fel att det ser ut som det gör på rubrikfronten. De flesta forskare pratar om “sannolikt” och “kanske” som sig bör. Det finns en annan grupp, pseudoforskare och journalister, som får “sannolikt” och “kanske” att bli “med säkerhet”. Nollorna!

Men i en värld där de flesta bara läser rubriker och de resterande nöjer sig med ingressen så är det naturligtvis enkelt att sprida vanföreställningar. Till och med om man inte vill. Rubriker skall locka till läsning, det är deras enda syfte. Texten skall ge hela den belysta sanningen. I alla fall sedd från skribentens synvinkel. Men eftersom människorna inte längre läser så är det rubrikerna som blir sanningen. Sanningen iklädd de utflippades uniform. Lägg till det melodifestival, körslag och etthundratvåtusen andra tävlingar i tv, så fattar man ju att folk inte precis blir tränade i att tänka. Det man vet om världen känner man från rubriker i tidningarna och från fikarumssamtalen. De flesta handlar om idolvinnare och sportprestationer som om världens existens hängde på det där. Nazister och mord säljer såklart. Lockar människor till demonstrationerna precis som de gjorde i Tyskland innan nazisvinen tog över helt och förbjöd demonstrationerna. Sorry, men det krävs mer än demonstrationer (eller “likes” för den delen) för att stopp de där idioterna. De som marscherar taktfast i bruna skjortor i Europa igen. Men kunskap kan förgöra deras led. Läs mina vänner, läs hela artiklar och tro inte på allt som skrivs. När tidningarnas rubriker sätter människor i stupstockar för allmänt bespottande så berättar de aldrig hela sanningen. Det finns alltid en mer nyanserad bild. Det är bra mobben som inte vill eller kan se den.

Som skrivande person är det naturligtvis sorgligt i dubbel bemärkelse att människorna inte läser. Man vet med bestämdhet att de flesta som verkligen läser den här texten, och de är från början inte speciellt många, inte orkar fram till det här stycket. De flesta orden förblir olästa. Nu är det enkelt att skylla på författaren i det här fallet. En o-cool gubbe, vad har han att komma med. För också här skall man helst vara idolvinnare och sen skall det inte vara så tråkigt. “Skriv om något roligt så kanske vi läser.” Som Täppas (som vi alla iof älskar) eller någon av de andra som syns på tv, hörs på radio eller står på scener, eller som i alla fall är snygg och ung… eller rik. För det är inte vad som sägs som är det väsentliga det är vem som säger det, eller hur? Sen är det ju så skönt att de där andra inte pratar om obehagliga sanningar utan hellre berättar om sin nyinköpta specialbeställda soffa för nittotusen spänn. OK. sant, jag ger mig men kan tyvärr inte sluta skriva…

Det är tystnaden som regerar idag. Starka vindar under helgen har låtit som starka vindar brukar låta. Hitlockade av solen och värmen. Men idag alltså gråväder och tystnad. Jag njuter av det där tysta. Har behov av att finnas i det. Det bryts bara av att en bil åker upp på gårdsplanen. En Lo(o)sbo som vill ha datasupport. Jag säger alltid nej nu för tiden. Vill INTE hålla på med det där. Har gjort det alldeles för många kvällar och nätter, oftast förutsatt att jag gör det för nöjes skull. När sanningen alltid har varit att jag hatat det där. Men nu har jag lärt mig säga nej, och det är ett skönt nej att säga. Folk må bli hur sura de vill. Jag bestämmer över mitt liv och vad jag vill göra med den tid jag har till förfogande.

Ser på långtidsprognosen att det är kyla på väg längre fram. Men bara någon dag. Den verkar hålla i sig den här fantastiska enkelvintern. Men det är först nästa vecka som det där kalla kommer. Prognoserna är såklart osäkra där bortåt, kanske når den oss inte ens. Det jag gillar minst med att bo här är de korta vårarna. Ofta hinner bara snön smälta bort och sen är det full sommar. Det är inte som det är i t.ex. Sörmland där det finns en lång skön mellantid mellan vinter och sommar där det är enkelt att ta sig ut i naturen. Nej, BANG, säger det här och sen växer det och grönskar så att man inte hinner med ens om man försöker springa ikapp alltihop. Det där är ännu värre såklart om man ger sig länge norrut. Men tydligen är det så att alla platser i Sverige är ikapp varandra runt midsommar. Då krävs det såklart lite spurt om våren kommer sent.

Som du märker har jag inte så mycket att säga idag. Eller det har jag väl aldrig om man skall rannsaka sig själv ordentligt, och det skall man väl. Skriver mest för övningens skull, för att hålla igång den emotionella kopplingen mellan hjärnan och fingrarna. Skulle behöva ett skrivarstipendium och ett år på en öde ö, mitt ute i Atlanten, där stormarna drar in som otyglade, för högt uppeldade, lokomotiv varje onsdag. Där skulle jag nog kunna skriva. Eller inte. Komma till insikt om att jag inte kan det. Skriva i åtta månader. Ha sjuhundra sidor klara, utskrivna, en bok, och hiva in dom allihop i spisen tillsamman med USB stickan med den enda backupen. Gjort sent på natten efter för många glas av den goda whiskyn såklart, när vemodet fångat en. Ångra sig dan efter men stå sitt kast. Åka hem igen från ön med första färjan tillbaks och sätta sig vid forsen och gråta för att bli fri. Kanske tur att stipendium inte ges till oss vanliga, så man slipper det där. Låta allt det där vara de märkvärdigas egendom och värld. De som kan och skriver och pratar så att sådana som jag inte förstår. Ja, jag vet det är meningen att det skall vara så också. De tror de blir bättre av det där. Men det är det enkla som är det svåra. Det lär man sig till slut.

Men här finns jobb att göra. Kod att skriva. Allt det där jag gör med glädje. Ändå är en del dagar mindre inspirerande än andra. Man måste hämta upp den där längtan att göra det där nerifrån stortårna från var och en av fötterna i tur och ordning. Sätta sig i det där tillståndet som behövs med ett slags tvång och sen nöta på, nöta på och nöta på tills allt fungerar som det skall och man förstår varför det fungerar som det skall. Allt för många glömmer det sista nuförtiden. Därför att det är billigast så. Ett stort misstag visar det sig nästan alltid senare. Man måste förstå också eller i alla fall försöka göra det. Annars är man bara en klåpare och världen har alldeles för många av dem springandes omkring redan.