Month: March 2014

Yngste sonen fyller 22 idag, 22!!! Helt otroligt!

Just den där kvällen ville jag faktiskt dö. Inte så att jag satt där med hagelgevärspipan i munnen och var beredd att trycka av, som Leif GW Person satt den där ödestigna natten i sin sommarstuga, utan jag låg där gråtande i en ensam säng och funderade på om livet verkligen var värt att leva. Flickan jag älskade ville inte ha mig. Själv var jag i tonåren och hade mer känslor på ytan än jag någonsin annars haft. Mina tankar gick emellan att ta sitt liv, få slut på allt, eller att kämpa vidare, leva livet, fast än det gjorde så ont så ont. Där just då fanns inget liv med glada goda framtidsutsikter som skulle gå att leva. Någonstans var jag inne på metoderna, beslutet var fattat. Hur skulle det gå till? Var skulle det göras? När?

Men någonstans i det där så bestämde jag mig för att trampa vidare trotts allt. Att ge upp väckte tanken att

“jag skall leva det här livet tills det tar slut, hur än det blir…”

En enkel tanke, men en betydelsefull tanke. Ett avtal mellan mig och han/hon/det/gud där en kväll, en natt, en morgon, när det bara var jag själv som kunde få mig att vilja leva vidare en dag till – eller inte. Jag har många gånger gått tillbaks till den där natten och pakten med hon/han/det/gud senare i livet och inte behövt fundera mer – jag håller min avtal – och har därmed kunnat trampa vidare. Sällan gladare till sinnes när jag vandrat på , men som sagt, jag håller mina avtal.

Så här många år senare skulle man kunna skratta åt den där tonåringen som låg där på sängen och grät över en flicka som inte ville ha honom. Vad visste han om livet. Alla idioter som vill en ont som fanns kvar att träffa, andra hjärtesorger, de som dör ifrån en, en efter en efterlämnade oändlig saknad, misslyckanden, alla dessa misslyckanden. Han visste inget alls om det där. Han var bara ensam och oälskad där i gråten på sängen. Bagateller kan det tyckas när man vandrat mer än hälften av livet och lärt sig att oälskad kan det vara bättre att vara än att bli för älskad. Jämvikten… alltid den.

Men det var något annat i det där beslutet. Det fanns något för mig att göra i världen, göra för världen, det kändes så starkt då. Jag har trott att det var att jag skulle bli den store fotografen, rockstjärnan, fysikern, företagaren, allt i olika omgångar av mitt liv. Men lärt mig ödmjukheten under vandringen. Men tror fortfarande på att mitt liv har betydelse. Men just bara som o-cool gubbe på en kulle i Lo(s)s. Det räcker så.

För man vet aldrig när ens liv har mest betydelse. Man är ju en kugge i det stora maskineriet. Kanske är det en mening som jag skriver som jag inte ens reflekterar om vikten hos som betyder allt för någon som blir nästa “Hitler”. Eller det jag gjorde som lärare, som inte betydde något alls i egentlig mening, som fick just den där eleven att börja läsa vidare, just de där kurserna på universitetet som ledde fram till LÖSNINGEN. Eller kanske fick den där stunden jag satt och lyssnade på hennes sorgliga berättelser den där natten, just henne att vilja leve vidare och föda en son som i sin tur fick en son och som i sin tur fick en son som fick en dotter som förändrade världen till ett paradis.

Japp, det är nog därför jag finns till. För att göra storverk för världen. Att förändra den i sina grundvalar. Född som en gigant är jag. Lika viktig som Newton, Marie Curie, Einstein, Bill Gates och alla de där andra. Ett litet rostigt, skevt, kugghjul i ett stort maskineri som snurrar på och snurrar på, låt vara med ett lätt gnisslande, men som gör det möjligt också för de där stora kuggjulen av guld att snurra och glänsa i alla sin prakt. Det var för att göra den uppgiften och med tilltron till att vi tillsammans skapar stort som jag den där natten bestämde mig för att låta mitt kugghjul snurra på. Hela vägen till slutet.

Dagens plus är snödropparna som tittat fram där de står mot väggen och tjuvar pelletsvärme vid det stora gula huset på kullen. Lite försiktigt står de där och gör det med en självklarhet och uppnosighet mot allt och alla som bara en blommande växt kan uppvisa. De vet sin plats och har betalt arrendet för att få stå just där som de första, alltid de första. Vintern är inte över fast än det ser så ut just nu. Vindarna behöver bara byta riktning så drar det kalla ner mot oss igen, och vi har åter ishavets andedräkt över oss, i oss, genom oss. Men det värsta är över ändå såhär i mars och snödropparna har faktiskt, verkligen, helt sant, tittat fram den sjunde mars, man kan nöja sig med det, leva på det, tills snön smält och sjunkit ner i jorden eller porlande och forsande förts ut till törstande hav.

Jag håller mig inne. Har gjort så sedan den första snön föll i oktober/november. Sitter här i min bubbla frånskild från världen och ger mig bara ut härifrån för att bunkra mat eller utföra andra ärenden. Längtan att få gå efter en av de kända skogsstigarna värker i mig och blundar jag så hör jag kluckandet av vatten mot den favoritsten vid sjön som jag så gärna slår mig ner på och lyssnar in tystnaden som markerna omkring mig ger som gåva till oss. Tystnaden är min broder, ensamheten min syster. Ensamhet som i “alone” och inte “lonesome”. Svenskan klarar inte av den där skillnaden särskilt bra. Fast den är så tydlig.

En lång vinter tär och lockar fram den där längtan ut i det levande. Visst älskar jag att sitta här inne i bubblan med koder, lödkolv och elektronikkretsar. Det är mitt valda liv. Men det är det konstgjorda som finns här och skärskådar jag just detta som jag alltså lagt mitt liv på, så saknar det helt värde. För mig liksom för andra. I skogen, efter stigen eller med blicken ut över sjön ser jag den verkliga världen. Fortfarande lika ensam såklart, men nu liksom när jag befinner mig i bubblan i meningen “alone” inte “lonesome”. Jag är inte en del av byn eller samhället jag bor i. Så är det, och det är inte byns eller samhällets fel att det är så. Man föds med det där i huvudet. Det är som om man hade en syster som man växte upp tillsammans med i livmodern, eller före livmodern, som byggdes cell för cell liksom en själv, men att man blev ensam kvar när det var dags att leva ett helt långt liv. Ingen kom liksom sig för med att också plocka fram den där systern där inifrån den där varma sköna livsfabriken. Därför var man var tvungen att leva livet med en ständig längtan efter den där systern som efter hand som åren gått, synes vara längre och längre bort från mig som är hennes bror, men som inte känner mindre saknad för att vårt avstånd och dimmorna ökat.

Men det är fredag. Film är utsedd och soffa väntar här i bubblan. Mat också har det sagts mig före det där fredagsinsjunkandet. Jag somnar nog snart där i grön IKEA soffa. Den utslagnes sömn, den längtandes sömn. Om nu inte filmen är så bra att den inte går att somna ifrån. Det händer ibland. Men allt för sällan. Men jag tar det som det är. Jag är den jag är. Försöker inte pracka på mig som person på en endaste enda annan eller mina åsikter för den delen. Det som hatar hatar för de vill det. Så är det alltid. De har hatet i sig och blir jag måltavla där så må det så vara. Jag tänker inte hata tillbaks för jag saknar hatet. Det är ingen känsla för mig bara ett ord. Också en fredagskväll som denna när hela helgen ligger framför den som vill.

Det är slut på mat i fågelmataren ser jag på väg från bilenefter affärsbesök och tilläggsbunkring. Så man får pulsa ut och fylla. Vi har noterat att hackspetten har börjat äta frön. Det har ingen förut sett här i huset. Han plockar snyggt ett frö i automaten, flyger iväg och pickar det öppet med det som verkar vara ett jätteverktyg för uppgiften och gör sen om samma procedur igen.

PÅ vägen ut till automaten ser jag snödropparna mot husväggen. De brukar alltid vara tidiga men Hallå!!! Det är 7 mars. Lugna ner er kära snödroppar. Ishavet, jag säger bara det, Ishavet. Det ligger där och bara väntar på att vindarna skall vända. Beware!

Wu Zhou Jiao skickar mig ett mail på morgonen. Av någon för mig outgrundig anledning undertecknar hon alla mail med “Janice”. Det är samma sak med alla kineser. De har ett västanpassat namn också. Synd tycker jag, Wu Zhou Jiao är vackrare. Men problemet är såklart att från namnet kan jag med all min okunnighet inte avgöra om det är en man eller en kvinna jag konverserar med och inte vet jag heller vilken del av det här namnet som är familjenamn och personnamn. Kollar upp det såklart. “Jiao” är förnamet. “Wu” är efternamet. “Zhou” är generationsnamnet. Vi förutsätts vara för slöa vi västerlänningar för att lära oss och komma ihåg kinesiska namn, men dom har lärt sig “our way”. Något att ta till sig som västerlänning om man vill hänga med. Den som är intresserad kan läsa mer t.ex. här http://sv.wikipedia.org/wiki/Kinesiska_namn

Under en meny här i ordbehandlaren tycker jag mig se ett kommando “särskrivning…”. Ett höjdarkommando liksom när man vill irritera särskrivningsfascisterna. “Markera valt avsnitt och klicka på knappen så skapas ett antal lämpliga särskrivningar per automatik med garanterad effekt”. Men öppnar jag mina trötta ögon så står det “skrivriktning…”. Det var alltså för bra för att vara sant som vanligt. Men skrivriktning låter spännande det också. Kan verkligen inte hålla mig från att testa alternativen “höger till vänster”/”vänster till höger”. Men blir besviken, de olika alternativen faller tillbaks till “väster till höger” hur jag än försöker. Kanske måste man först byta font till en höger vänster typ. Släpper det.

Ute blåser det “smältasnövindar”. Kanske är det för att alla där ute som vill bli författare och stjärnor och allt vad det är – större, “se på mig”, nära han/hon/det/gud – frustrerat suckar när världen inte förstår deras storhet och drömmar slås i kras och splitter och liv blir till helt vanliga “svenssonliv” utan annat hopp, i allt det där grå, än drömmen om en semesterresa till Thailand, precis som den grannen gjorde förra veckan. Japp, det suckas hårt i landet att döma av trädens rörelser. Det trotts det hopp som Fredagen ändå kan ge de misslyckade, de som ville bli de lyckade.

Min Marshalltopp fungerar tydligen som den skall meddelar reparatör. Låda slut då tydligen. Måste plocka upp och kolla elementen igen. Någon måste ha blåst dom till helvetet med hård rock från samma ställe. Men sist jag öppnade den såg allt OK ut. Hmmm… Får köpa en till låda så man får en stack igen. Bara för häftigheten i att ha en sån. Som förr. Fast nu måste jag temafan jobba för brödet på bordet.