Categories
Month: March 2014
Categories
Tillkännagivandet:
Ljusstaken som stått här på bordet sedan i höstas när det mörknade har nu spelat ut sin roll för den här vintersäsongen. Visst, jag förväntar mig snöstormar och minusgrader ett tag till, men ljuset mina vänner, ljuset är här och det kan ingen ta ifrån oss nu, i alla fall inte tills det blir skön midsommar och man så smått börjar längta efter att plocka fram och tända det där ljuset igen.
Det är rokenrollspelare jag är. Spelar rock’n roll för dom som har råd att betala inträdet. Spelningarna ger mig lite “fuck off” pengar och gröt på bordet och en Ferrarri i garaget. Det är för stålarna och kicken jag lever det här livet. Kicken som är som hundratusen likes på fejjan för den där bilden man lagt upp på maten man lagade en kopia av från den där tidningen som ICA skickar på en. Kicken som efteråt lämnar ett tomrum tommare än universum i ens själ men som tur är har jag aldrig spelat nykter och sprit finns det alltid mer av att fylla tomma hjärtan och tomma själar med. Inget fyller tomrum som för många glas. Viktigt att det är FÖR många. Lagom ger ingen lindring för rockenrollspelare.
Vi är väl lite som vikingar vi rockmusikanter. Får vi inte ge oss ut på vägarna åtminstone en gång om året och härja fritt så vänder vi allt det där som bubblar och fräser inom oss mot oss själva eller gud förbjude mot de vi älskar. Hänger oss snart i närmaste ek. Trädet valt för effektens skull. Show in i det sista liksom.
Jag har legat med fler tjejer än kungen. Det hör till rockenrollspelarens liv. Till skillnad från hans värld så är det tjejerna som betalar här. De som står på kö för att glömma tråkiga inrutade svenssonliv en stund, eller för att samla troféer, eller för att sticka kniven i en redan sårad make. Men mer kärlekslöst kan det såklart inte bli de där akterna som är fortsättningen på föreställningen och egentligen inte är ens närheten bättre än en runk på egen hand hemma i duschen. Tomheten är bara större där efteråt när man lämnat en villig famn som helst skulle vilja ha mer, men inte har råd med priset, och man halsar det som finns kvar i glaset där på nattduksbordet och spottar ut fimpen som låg där i så att den efter en dramatisk flygtur, i en vid både över rummet, landar på rumsmattan. Sen går man. Behöver desperat berusningen. Klär på sig paltorna och ger sig ut i natten. Häller i sig lindring och hinner i bästa fall hem till hotellrummet innan man slocknar.
Allt det här får jag alltså betalt för att göra. Bara jag står ut med en galen manager och en trummis som är lika utflippad som bassisten. Unga män, ständigt pårökta, viljeslösa, som tror de är genier och klara där i dimmorna men bara blir trötta apor med taktkänsla. När de blir äldre kommer psykoserna och depressionerna ikapp dem. Men det finns piller för sånt såklart. Men precis som skogsarbetaren som ständigt fryser om ryggslutet och betalar med en rygg som inte orkar mer till slut, så betalar också dessa musikhjältar med hjärnor som är för trötta för att leva längre redan när de nått mitten av livet. Men alltså, man måste lära sig att man inget får utan att betala och att priset alltid är en bit av ens själ. Det finns inget pris som är högre än det. Det fattar man snart.
Intervjuer ställer jag inte upp på längre. Gjorde det förr. Vi behövde varandra då journalisterna och jag. Dom hjälpte till att skapa mig men nu skiter jag i dom. Nu är det bara dom som behöver mig. De har profiterat nog på mig för att jag skall ha dåligt samvete för det. Fotograferna smög här i buskarna kring gården förut. Men sen köpte jag en stor, jävla, farlig best till hund och nu syns dom inte till. Inte en enda på flera år. Men hundjävlen får jag såklart stå ut med ändå. Hatar hundar. Ju jävligare väder det är ute desto skitnödigare blir den förbannade hunden och inte fan kan den bestämma sig för vart den skall skita utan skall sniffa och lukta och sniffa och lukta tills man både, fryser är blöt och förbannad och tänker att fotografer i buskarna nog ändå är bättre än en livsfarlig stor jävla skitnödig hundjävel. Att man borde ta med den till grannen, han med bössan, och be honom sätta en kula i huvudet på djuret så man slapp det för evigt. Men man gör såklart aldrig det där. Vill liksom ro båten i land. Får leva med en drägglande hundfan i huset.
Memoarerna har jag såklart skrivit. Tre delar. Berättar allt. Anbuden från förlagen är många men jag har inte bestämt mig för vilket än. Förresten har jag så jävla svårt för lektörer så jag kanske skiter i det helt och hållet. Särskrivningsfascister. Jag har så jävla svårt att känna det minsta lilla uns respekt för en människa som blir upprörd för en särskrivning. De där idioterna får följa med till grannen, han med bössan, före hunden, tro mig. Folk som tror att de är genier för att de inte särskriver, för att de kan stava. Va fan! Helvetes maneter. De är ju förfan bara arbetare vid löpande bandet i ordfabrikerna. Inte annat än vilken arbetare som helst vid ett annat löpande band. Respekt för hantverket såklart, om det är bra utfört. Men i allt annat är avsaknaden av en särskrivning och en rättstavad text inget annat än en mutter dragen hela vägen där den sitter och håller ihop en flygplansvinge. Det är hur orden kombineras och vad det säger som är det viktiga. Verktygen är alltid bara verktyg liksom byggbitarna alltid är och förblir byggbitar att sammanfoga som man vill, efter eget huvud.
Men för helvetes, jävlar. Dags att stiga in i den inhyrda förlängda amerikanska vanen men de klibbiga skinnsätena. Ge sig ut i rockenrollarens värld på riktigt. Lämna hundjävel och allt vanligt liv hemma ett tag. Inte fan är det drömmen man lever. Men man låtsas göra det. Morjens!
Jodå, jag hörde klockorna ringa i morse. Jag är helt säker, hörde dom helt tydligt från andra sidan sjön. Dinggggg…, donggggg…, dinggggg…, donggggg… något sånär i takt, lite ostämda, kanske lite slackande, som om klockaren var nyvaken eller kanske full. Söndag är det ju inte så jag gissade på begravning. Förresten är det inte någon automatisk mekanism som ringer i klockorna nu för tiden? Är inte klockarsysslan avskriven, skickad bakåt in i historien för att bli bortglömd. I så fall är det kanske allt det där automatiska i sin låda som håller på att ge upp. Behöver en reparatör hitrest från Stockholm. Kanske siktar kyrkan på att lägga ned det där med klockringningar helt och hållet. Finns ju högtalarsystem, PA. Bra tid att göra det nu när metallpriserna är höga. En till skroten såld klocka borde kunna inbringa en del stålar till de där längst uppe i kyrkans hierarki som anser sig var mest gudsföreträdare och därmed vinnare i den tävligen. De som behöver guld, stora hus och pengar för att kunna vara det. Skiter i det annars och blir statsministrar eller i alla fall tävlar om vem som skall bli det.
Själv har jag ju mina tvivel på om han/hon/det/gud låter sig företrädas. Jag tror på jämvikten. Den är enkel att tro på. Fysik/kemi/matematik/poesi kan beskriva den. Han’s/hennes/det’s/gud’s språk om man så vill. Om man nu kan beskriva det som liksom är alltihop och inte behöver oss och som vi är en del av och alltså inte heller behöver. Man får lita på sig själv istället för en han/hon/det/gud. Det och den lilla smula solidaritet som finns kvar. Några små rester i hörnen går det fortfarande hitta i de giriga rummen. Dom resterna får man sopa ihop försiktigt och placera i genomskinliga askar att öppna när solidaritet är den enda lösningen. Inte för att de giriga någonsin förstår. De tillber bara Reinfeldt, Putin och dom andra egenutnämnda gudarna hela vägen in i evigheten.
Men också de som inte tror på han/hon/det/gud hittar egna som de behandlar som han/hon/det/gud. En cykel kan t.ex. duga eller ett bankkonto Ibland blir det till och med värre än allt det skit som de religiösa ställer till med. Bäst om vi alla är han/hon/det/gud hela bunten så finns det ingen att varesig se upp till eller ner på. Bäst av allt det behövs inga ställföreträdare som talar om vad som gäller och är sant. Kanske vi till och med kan skippa psykologer och psykiatriker då. Svårt att må dåligt och vara missnöjd med sig själv om man liksom redan är bäst och vet om det.
Om det nu är begravning klockorna ringer för… Undrar vem det är som är död? Jag har inte tidningen kvar längre så sånt vet jag aldrig. Den är ju så förbakat dyr. En gång fick jag reda på en väns dödsfall först när det var jul och nästan ett år hade gått. Han som dött var en person jag stod nära ändå. Jag skickade ju julchokladen som vanligt såklart och vi träffades när vi träffades. Men hinsides fungerar inte ens postens eftersändningar. Förbannat bra är dom på det där annars, får fram nästan allt till mottagaren. Räkningar missas aldrig. Så nu kan det såklart också vara någon som man känner som de där klockorna ringde för. Eller också var det jag själv. Vem fan vet hur det är att dö. Kanske står man där och lyssnar på klockorna vid någon vidsträckt sjö och undrar vem som dött när man i själva verket själv har “tagit examen”. Kanske inte fattar eftersom man levt så länge, vant sig vid det. Måste få lite tid i varm mull eller krematorieeldar för att vänja sig vi tanken och förstå. Ja, att bli uppeldad i en oljeeldad brännkammare borde få vem som helst att klarna tankarna. Att hissas ned i ett hål i jorden och bli överskottad med för den delen, när man tänker närmar på det. Jobbigt att fundera på.
Men, ja, när jag nyper mig i armen så känner det i alla fall som jag lever. Satsar på det. Nu såhär på eftermiddagen ringer såklart inga klockor längre och bergen här runt sjön har väl inte ens ett spår kvar av den där klangen som for runt här i timmar efteråt att höra för den som icke är lomhörd. Jag gick såklart in i stugan och satte på lite kaffe. Som varje morgon. Kokkaffe, kokat på en vedspis som eldaa med björkved. Det blir godast kaffet så. Dricker på fat med en sockerbit. Oo jag inte har lite klart hemma. Då tar jag hälften kaffe och hälften klart där i koppen och suger i mig och njuter av eftersmaken. Sydamerikansk djungel och potatisfält i Skåne blandat i mun, svalg och sen mage där allt brinner till när det slutgiltigt blandas. Men det har jag så sällan nu för tiden såklart. Pensionen räcker inte ens till det mest nödvändiga. En bit korv, en limpa, en öl då och då. Det får man unna sig, och så kaffe såklart.
Men nu måste jag gå bakom knuten och pissa ur mig. Det har blivit svårare och pissa de senare åren. Slangen har liksom blivit trängre. Trycker på gör det så förbannat fortfarande. Men inte gör det mig något. Jag står där i lugn och ro och lyssnar på ljuden från skogen och från sjön. Står där och droppar en stund. Försöker ge växterna lika mycket allihop av den gula gödningen som jag vet att dom gillar. Just där trivs blommorna, blir som störst och vackrast där bakom knuten. Piss och kärlek är hemligheten. Men till slut måste man ju ge sig såklart. Kan ju inte stå med doningen ute hur länge som helst. De sista dropparna hamnar i kalsongerna såklart. Varför vet jag inte. Kanske är det för att man skall lukta gubbe på riktigt. Det hör ju liksom till. Gammelsvett och några dagar gammal urinlukt. Så långt har det gått. Men katten bryr sig såklart inte. Hon älskar mig ändå. Gammelgubbelukt eller inte. Hon stryker sig kring benen eller lägger sig nära. Kurrar för katt och för fosterland. Är väl den enda som bryr sig om mig nu sen frugan dog. Fast hon var väl ganska trött på mig hon också på slutet. Älska mig hit och älska mig dit och mjuka smekningar var det längesedan man fick kännas vid redan då. Hon sken bara upp när Björnarpsgunnar kom på besök. Ja, jag vet att dom var kära och gick tillsammans när de var unga. Men Björnarpsgunnar gifte sig rikt och frugan tog mig. Jag fick bli ersättare och aldrig kunde jag väl leva upp till det hon helst velat ha. Det var och blev bara så. Man får klia ett myggbett då och då och nöja sig med det. Japp så är det och leva och bli gammal.