Month: March 2014

Morgon och uppstigning. Traktorerna brummar omkring nedanför kullen där byn förvånat vaknar upp. Det är en decimeter snö, den kom i lönndom under natten när alla sov, ramlade ner över världen när ingen var beredd, den som skall fraktas bort nu. Samlas ihop i de högar som för en vecka sedan nästan smält bort och nära nog blivit bortglömda men som nu växer igen och får kraft och vill besegra oss och göra det bara för att jävlas.

Säsongerna har alla sina ljud här ute i skogen. Just det här ljudet hör till vintern. Det och hundarna. Våren, om en månad eller så, är sågklingornas vinande ljuds säsong. Men nu alltså traktorerna och en och annan motorsåg som fäller det som skall bli bränne att värma hus med nästa vinter. Sommaren kommer att komma med ljudet av gräsklippare och röjsågar och dofterna av grillat. Hösten är ljudet av folkvagnsbussarna. De som de utländska bärplockarna far fram i kors och tvärs genom skogarna och gasar musten ur i jakt på sina stålar och sin lycka.

Jag kommer nog att sakna all de där ljuden när det är dags att dra härifrån. Det finns en trygghet i att höra dem i vardagen. Fast de bara är oväsen har de ändå ett slags värde. Men snön här ute på gården får däremot ligga en stund till. Tills traktorn farit förbi och gett oss plogkanten. Den som också skall bort och alltid är tungskottad. Men allt det där blir senare. Vi ligger sist där också här på kullen. Brantbacken kan folk försöka ta sig uppför bäst de vill resonerar den som läger schemat. Ett spratt kanske eller bara o-tänk. Det finns mycket o-tänk i världen.

Men konsultgärningen väntar. Horeri. Också jag behöver pengarna. Också här finns det drömmar att realisera. Horeri för att nå frihet. Tänk så lika vi alla tänker i slutänden. Tur att jag i alla fall gillar det jag gör. Det skall man vara tacksam för.

Jag går in på Facebook efter en vecka borta därifrån och ångrar mig nästan genast. Vad tusan har jag där att göra? Ingenting. Hör inte hemma där mer än annorstädes. Man kan få för sig att man har vänner där i det där virtuella, men man behöver bara var borta en vecka för att fatta att man lika gärna kunde ha dött och aldrig återvänt och att ingen skulle höja ett ögonbryn en extra millimeter för den sakens skull.

Man skulle kunna bli ledsen för det där. Eller också ser man det för vad det är. Högstadiet återväckt igen. Det man gick ut ifrån när man fick göra det i lagens mening och aldrig någonsin längtat tillbaks till. Förstå mig rätt, jag hade rätt bra år på högstadiet. Jag gick min egen väg då som nu. Levde gott efter den vägen. Men visst var folk förbannat barnsliga och omogna där. Eller hur? Visst skrattades det högst åt de snygga tjejernas skämt och de populära killarnas historier. Vänd på “snygg” och “populär” om du vill, det fungerar det också. Visst gjorde vissa allt för att få finnas i de där populäras närhet. Japp, så är det på fejjan också. Man skall som en av de vanliga – en sån som jag och du – söka de populäras “likes” och i brist på dem, massornas “likes”. Dessutom aldrig försitta en chans att klicka “like” på de populäras inlägg oavsett den brist på höjd och finess som de har. Spela med om du vill synas eller sitt där själv på en sten i skogen.

Jag väljer nog stenen. Definitivt!

Trettiofyra grader visare termometern på kontoret när jag kommer ner. Stora skolfönster skapar växthuseffekt här nere, men om sanningen skall fram så sitter termometern också i solen. Man kan bara göra en sak. Öppna fönstret och få in allt det där soliga utifrån in i sina lokaler. Eller gå ut. Jag gör båda.

Öppnar ett fönster så mycket det går. Fortsätter ner i källaren och fyller pellets. Det är länge sedan man behövt fylla storportioner nu. Hulken, som vår panna heter, är lite mättare och belåtnare såhär på vårkanten. Det är under kallvintern som han kräver ständiga påfyllningar för att stilla sig och motvilligt dela med sig av god värme, göra det i ett raseri som inte står aktiva vulkaner efter. Mildare till sinne nu alltså. Så jag kan fortsätta ut. Fylla fågelmat. Femton liter går det i matautomaten. Blir en tio kvar i säcken som jag tar med och häller ut på marken. Dom gillar det fåglarna. Det är mer naturligt än gröna stålkonstruktioner fyllda med frön.

Några talgoxar räds mig inte längre. Väntar i lönnen vars näsor från förra året har börjat gro. En av katterna kom in med en i veckan. Kanske hade den fastnat på henne. Jag satte den i en kruka på kontoret. Vattnade den med ljummet vatten. Kanske vill den bli en hel lönn. En som skall överleva oss alla här i huset och se sådant på den här kullen som ingen av oss här nu boende kommer att få se. Livets mysterium i den den där lilla grodden som så gärna vill bli ett stort vackert träd.

Blåsvädret har blåst upp dörren på uthuset. Det gör blåsten alltid. Det finns springor nog där ute för vindar att pusta upp dörrar med. De är lekfulla och busiga på det där viset vindarna. Vill gärna spela spratt och leka och pusta upp och bort saker. Mina stövlar gör avtryck i kritvit snö när jag vandrar över gårdsplanen. Det är tyst på kullen och också byn där nere verkar sova, göra det fast det nästan är mitt på dan. Jag känner att jag vill stanna här ute. Vill stå här och ta emot solstrålar som äntligen värmer. Men det finns jobb att göra. Söndagen är ingen vilodag för den som har eget företag. Har aldrig varit. De som säger sig företräda han/hon/det/gud förstår det lika lite som de förstår allt annat. Jag förlåter dem för det. Vem kan göra annat.