Dagens plus är snödropparna som tittat fram där de står mot väggen och tjuvar pelletsvärme vid det stora gula huset på kullen. Lite försiktigt står de där och gör det med en självklarhet och uppnosighet mot allt och alla som bara en blommande växt kan uppvisa. De vet sin plats och har betalt arrendet för att få stå just där som de första, alltid de första. Vintern är inte över fast än det ser så ut just nu. Vindarna behöver bara byta riktning så drar det kalla ner mot oss igen, och vi har åter ishavets andedräkt över oss, i oss, genom oss. Men det värsta är över ändå såhär i mars och snödropparna har faktiskt, verkligen, helt sant, tittat fram den sjunde mars, man kan nöja sig med det, leva på det, tills snön smält och sjunkit ner i jorden eller porlande och forsande förts ut till törstande hav.
Jag håller mig inne. Har gjort så sedan den första snön föll i oktober/november. Sitter här i min bubbla frånskild från världen och ger mig bara ut härifrån för att bunkra mat eller utföra andra ärenden. Längtan att få gå efter en av de kända skogsstigarna värker i mig och blundar jag så hör jag kluckandet av vatten mot den favoritsten vid sjön som jag så gärna slår mig ner på och lyssnar in tystnaden som markerna omkring mig ger som gåva till oss. Tystnaden är min broder, ensamheten min syster. Ensamhet som i “alone” och inte “lonesome”. Svenskan klarar inte av den där skillnaden särskilt bra. Fast den är så tydlig.
En lång vinter tär och lockar fram den där längtan ut i det levande. Visst älskar jag att sitta här inne i bubblan med koder, lödkolv och elektronikkretsar. Det är mitt valda liv. Men det är det konstgjorda som finns här och skärskådar jag just detta som jag alltså lagt mitt liv på, så saknar det helt värde. För mig liksom för andra. I skogen, efter stigen eller med blicken ut över sjön ser jag den verkliga världen. Fortfarande lika ensam såklart, men nu liksom när jag befinner mig i bubblan i meningen “alone” inte “lonesome”. Jag är inte en del av byn eller samhället jag bor i. Så är det, och det är inte byns eller samhällets fel att det är så. Man föds med det där i huvudet. Det är som om man hade en syster som man växte upp tillsammans med i livmodern, eller före livmodern, som byggdes cell för cell liksom en själv, men att man blev ensam kvar när det var dags att leva ett helt långt liv. Ingen kom liksom sig för med att också plocka fram den där systern där inifrån den där varma sköna livsfabriken. Därför var man var tvungen att leva livet med en ständig längtan efter den där systern som efter hand som åren gått, synes vara längre och längre bort från mig som är hennes bror, men som inte känner mindre saknad för att vårt avstånd och dimmorna ökat.
Men det är fredag. Film är utsedd och soffa väntar här i bubblan. Mat också har det sagts mig före det där fredagsinsjunkandet. Jag somnar nog snart där i grön IKEA soffa. Den utslagnes sömn, den längtandes sömn. Om nu inte filmen är så bra att den inte går att somna ifrån. Det händer ibland. Men allt för sällan. Men jag tar det som det är. Jag är den jag är. Försöker inte pracka på mig som person på en endaste enda annan eller mina åsikter för den delen. Det som hatar hatar för de vill det. Så är det alltid. De har hatet i sig och blir jag måltavla där så må det så vara. Jag tänker inte hata tillbaks för jag saknar hatet. Det är ingen känsla för mig bara ett ord. Också en fredagskväll som denna när hela helgen ligger framför den som vill.
