Day: 19 March 2014

En dag till ända. För mig USB + CAN för en kund. Ett längre projekt som innehåller en hel del bitar som man får kämpa för att ta sig igenom. Men det är då det är som roligast. Det största problemet är nästan alltid mängden av information. I det här fallet handlar dokumentationen om kanske tre-fyra tusen sidor totalt. Nu behöver man ju inte läsa varje ord av den där mängden information men det gäller att välja ut vad som är viktigt och att inte missa något väsentligt.

Sen skall man uppskatta tid. Det jag jobbar med just nu trodde jag skulle ta fyra timmar men har jobbat sex timmar nu och behöver nog minst fyra till imorgon. Men programmerarjobbet är som svårast just där , alltså när det gäller att sätta tid på saker.

Men så länge det är tekniskt utmanande så fungerar konsultjobb. Det är ju alltid konsultens fel och man hör sällan att man gör bra saker. Man har betalt också för att vara klagomur och skräphink. Man kan koncentrera sig på antingen pengarna eller den tekniska utmaningen. För mig är det alltid det senare som får mig att ticka. Det är bara så. Pengarna gör ju att man kan realisera andra saker så de hjälper såklart de också.

Bilden från http://www.atmosphereinrock.com

Brorsan fyller pension idag. Ännu en sådan där ofattbar födelsedag i ens omgivning. Hur i helvete har det gått till. Sextiofem år, han som går framför mig med sju år. Sju år som går snabbare än en grisblink så att man alltid snart själv är där, där han är nu. Därför retas jag bara lite lagom, självbevarelsedrift. Farsan dog som sjuttioåring. Det börjar bli bråttom, det är mycket att hinna med än. Och för den delen kan man dö imorgon oavsett hur många hjärtstartare det finns på byn.

Brorsan och jag har aldrig varit nära varandra. De sju åren har alltid stått emellan oss. Vi har varit för olika under alla skeden i livet. Han har nog skämts för mig ganska ofta, det vet jag. Han har haft mer att försvara och har högre hästar att sitta på men trotts allt det där så har vi kunnat komma överens när det verkligen har gällt. Man måste ju inte tycka om varandra och umgås ens om man är bröder. Men det är klart att jag velat att det hade varit så. Lite avundsjuk på dem som har syskon som de är nära varandra är jag allt.

En dag kommer en av oss att stå vid den andres kista. Åtminstone det gör vi för varandra. Vem det blir som ligger i den och vem som står bredvid har inget med åren mellan oss att gör. Döden tar oss när han/hon/det vill och då är det är bara att följa med. Efter det kan den som lever skriva sin egen sanning om släkten, den som blir den slutgiltiga.

Ja, grattissms skickat. Mer blir det inte. Det var ett halvår sedan vi sist pratade med varandra. Juridiska spörsmål i samband med morsans död. Det sista som skulle lösas. Nästa kontakt får väl bli om fem år när han fyller sjuttio, om vi nu inte råkar springa in i varandra på slump före det.