Month: April 2014

Det är influensavarning här i huset. Karin har legat i soffan och snörvlat hela dagen och jag har suttit här nere på kontoret och nyst och fryst och mest låtsas jobbat. Ja temperaturen i lokalerna är det inget fel på men kroppen som kämpar mot inkräktarna och tydligt talar om för min hjärna att mer värme behövs i den här fighten. Men feber kanske. Fast jag har väldigt sällan det. Ligger ofta lite under 37 normal. Det är väl en till defekt att lägga till alla andra. Olika är bra.

Skall strax ge mig för dagen just därför. Ovanligt tidigt alltså. Men sömn lär vara bra. Dessutom ligger Täppas senaste bok och väntar på nattduksbordet. Vilket jävla namn på ett bord förresten, “nattduksbord”, smaka på det. Hursomhelst och hur det nu är med bordhelvetet så förväntar jag mig underhållning av bäste Täppas. Han brukar vara bäste helt enkelt. Uppburen av Jacob Dahlin som han blev. Ja ni vet han med Jacobs Stege och kultprogrammet Galaxen på radion när det begav sig. Ett geni som dog ifrån oss alldeles för tidigt. Täppas är dock kvar tack och lov och det skall vi vara tacksamma för.

Men vafan ge sig alltså. Här kompileras det kärnor till en liten Linux enhet. Det tar sin tid. Inget jag behöver vänta på. Det får sköta sig själv under natten så får vi testa imorgon.

God natt!

…eller början på något stort som bara väntar om hörnet. Jag jublar i alla fall inombords när jag upptäcker dem.

Det stora gula huset på kullen. Det som har fångat mig. Håller mig fången i evig längtan härifrån. Men aldrig längtan från studion, fyra stora fönster nere till höger, eller från drömmakarverkstaden, fyra stora fönster till vänster, eller från lägenheten där uppe med en varsin öppen spis på var sida att sitta och sura vid om det blir för trångt för en man och en kvinna som växt samman men bara nästan gjort det. De två som lutar sig mot varandra och vandrar framåt sams ändå för det mesta. Rummet där längst uppe som ingen sover i längre. Minns skogsarbetaren, kommunfolk. Bredvid vindsutrymmen där det ena är OK och det andra ett vi inte går in i ensamma när det är mörkt. Här uppe bor fladdermuskolonin också. Finns i båda vindsutrymmena. Värmer sig vid skorstenar. Dom räds inte samma saker som vi människor och bor bra här. De har inga problem att röra sig och finnas här med de osynliga och de osaliga, som inte ens allt jävligt i livet räckte till för, och vi bor gärna med dem under samma tak,

Det jag hoppas är den sista pelletspallen håller jag på att bära in. Åttahundrafemtiokilo. En skitsak. Anar vad en miljon människor kan bygga med händer och svett. Pustar lite en stund och tar bilden. Känner att jag vill skriva det här till ingen men ur mig själv. Ser att huset behöver målas. Ett behovs som funnits i många år nu. Har inte råd i år heller.  Nästa kanske. Fixar i alla fall ett rum i taget inne. Biblioteket klart nu. Fler på gång.  Men också det tar år. Det är många rum för tunn plånbok. Men vad gör allt det där. Det är betalt och klart det här gamla huset och det ger frihet. Fast huset är inte värt ett dugg såklart. Bara på känslokontot klirrar det. Men det har aldrig varit rikingligan jag velat vinna. Friheten värdesätter jag mest. Den har jag. Snart vi.