Month: April 2014

Vacker dag, men jobb för mig och nu trött igen som en lerduva. Mörkt ute sen ett tag och jag skall snart avsluta min dag. Har letat buggar lite här och var och funnit några stycken, och åtminstone det glädjer ju alltid. Det är en sådan där dag när man undrar om det är värt det. Varför i helvete sitter man här och jobbar helger, vardagar, kvällar och mornar när man kunde ta det lugnt och vara som folk istället. Hur än mycket jag jobbar så hinner jag ändå bara en liten del och helgerna som är den tid då jag kan syssla ned mina egna projekt är så korta så förbannat ultrakorta. Imorgon är det kontraktsprogrammering igen. Den man gör för att överleva.

Det fåniga med allt det här är att farsan var likadan. Jobbade bara. Jämt. Men sen hände något strax innan han fyllde sextio. Han la av och började leva. Tog pension tidigt och gjorde roliga saker, det han ville. Han fick i alla fall tio år. Snart har jag själv bara två år kvar till sextio. Helvete om jag kan fatta det ens om jag försöker. Fyrtiotalisterna har ju försökt med att “femtio är det nya fyrtio” osv vidare, men sextio rår dom liksom inte på. Det är för nära pension. Officiell gammelstatus. Jo då är man liksom gammel på riktigt, är långt in på dödhalvan av livet. Nedräkningen är påslagen och tickar obönhörligen på antingen man vill det eller inte.

Fast inuti känns ju inget av det där. Min ocoola “gubbe” kommer från elevers syn på världen. För dom är alla över tjugosju gubbe, så det är lugnt. Men visst, man blir tröttare. Kör sällan dygnsprogrammeringspass längre. Men ändå finns det ju yngre som är tröttare än vad jag är. Åtminstone i det kan man glädja sig. Sen är det faktiskt fortfarande roligt för det mesta. Sådana här mer nedstämda dagar hör till undantagen ändå. Men det är det här med att aldrig breaka och vara medveten om att man aldrig kommer att göra det men ändå vandra framåt som är kampen. Men det är ju med det som med många andra saker. Man skulle kunna tänkt sig att vara Tom Cruise eller Mick Jagger också men det blir man ju aldrig. Man får liksom finna sig i en massa saker och när man väl funnit sig i dom så går det ju att leva ändå fast man inte är smartast i världen eller rikast eller att inte ens den som ens egen fru skulle välja om hon vetat hur det blev. Fruar får också stå ut med sitt, och alla andra med för den delen.

Men imorgon är en ny dag. Om man vaknar till den. Då skall det jobbas utan bara helvete. Så de så.

Det är en smal rand av ljus på himlen västerut nu när jag tittar ut och klockan snart är elva. En sådan där sommarrand som bara finns på sommaren, men som är där nu två månader för tidigt, fast den rimligen inte borde vara där. Jag är trött som en soptunna eftersom jag jobbat hela dan. Sådana här dagar är svårast inne på kontoret, när solen lyser utanför fönstret med den fulla kraften hos en jetmotor på tre meters avstånd blir det är svårt att bortse från den, svårt ens med uppbådandet av all viljekraft som finns inuti en, det går inte att bortse från hur skönt det verkligen är där ute. Men jag är ändå ganska bra på det där. Att jobba. Kanske för att dölja det onda precis som alla andra arbetsnarkomaner är det. Att slippa tänka efter för mycket, eller också är det för den där elden som brinner där inuti. Den som manar till att förverkliga det jag tror på. Vad är sanningen? Ja, jag vet inte. Men det känns bäste när jag ger efter för det där hur som helst. Rätt eller fel är ändå så fjolligt.

Det blir i alla fall en kaffe där ute. Kaffe i en baden baden stol som egentligen inte är en baden baden stol och definitivt inte får heta det i något officiellt sammanhang. Men det får vara som det vill med den saken. Lite kort för benen är den men förövrigt helt OK att sitta i, och det ekologiska fairtradekaffet smakar så gott som kaffe nu möjligen kan smaka ute i vårsolen.

Man blir så lurad av allt det här finvädret. Tror nästan att det är examenstider och barn sjungande sommarsånger i vita skjortor och kjolar inför stolta föräldrar och ännu stoltare mor och farföräldrar står där framme i alla kyrkor som fegt avkristats just för det där. Men nyper man sig i armen det allra minsta så kommer man snart på att det är långt dit ännu. Det är mer kallt kvar. Allt jämnar ut sig, kyla och värme också. Jag tror på jämvikten som om den var en av staten påbjuden religion.

Men jag skall jobba imorgon också. Det finns mer att göra, alltid finns det fler punkter på attgöralistan. Så det är dags för en synnerligen ocool gubbe i et stort gult hus på en kulle i Lo(o)s att göra kväller för idag. Drömma lite och låta sig flyta iväg till det som kanske är det verkligt verkliga. När jag var barn hade jag nära till mardrömmarna och det hemska. Varje natt reds jag av maran och vaknade svettig i mörkret, det som var så oerhört hemskt och som kanske men nästan säkert gömde alla dessa ohyggliga varelser som jag såg i mina drömmar. Nu som äldre har fantasin klingat av en aning. Kontakten med det verkliga har inte längre så vidöppna dörrar och jag ser varken det riktigt hemska eller det riktigt underbara när jag sluter ögonen. Som det var då när dörrarna stod på vid gavel och jag bara var tvungen att gå in genom dem. Jag kan sakna det där. Men aldrig mardrömmarna. De var vidriga. Som att se helvetet. Att äga fantasin har också ett pris som skall betalas till fullo med obrukade guldmynt för att fodringsägarna skall bli nöjda. Men man kan fördröja det där lösandet av växeln med spriten, drogerna eller genom att odla den rena galenskapen. Spriten och drogerna behöver jag inte så för mig återstår bara galenskapen. Men de är lika för lika så det går på ett ut.

Så dagen får sluta här. Den gamle skolläraren och hans elever behöver kontoret till de eviga kvarsittarnas lektioner. Själv vandrar jag trött upp för trapporna och kryper trött ner under täcket.

Det blir Julia & Julia ikväll. Maryl Streep billierar som hon så ofta gör. Få kan skapa trovärdighet till en karaktärer som hon kan. Det är nästan skrämmande hur hon kan gömma den riktiga Meryl som ju ändå måste finnas där inuti henne och bli någon annan eller kanske korrektare uttryckt maskera sig själv till oigenkännlighet för en yttre betraktare och se ut som hon verkligen var den där andre.

Alla andra skådisar i den här filmen är ju förbaskat duktiga skådespelare men förbleknar ändå i jämförelse med Meryls rollprestation. Det är bara så. App,låder och bravorop kommer härifrån en kulle i Lo(o)s.

Av den här historien som av de flesta andra historier lär man sig att inte ge upp. Kämpa på. Alla har en massa motgångar och för de flesta tar de aldrig ens slut. Men det kan vara förbannat roligt att vandra vägen fram ändå. Amerikanska filmer måste sluta med den Amerikanska drömmen, annars görs de inte. Det är bara så. Det görs inga filmer om förlorare som mig och kanske dig. Det gör inte våra liv mindre värdefulla dock. Vi är alla kuggar i det där maskineriet som har ett gäng guldkugghjul i sig i sig, representanter för de hyllade och upphöja, men de flesta av oss är bara stora eller små kugghjul, sneda och skeva, som i bästa fall får tillräckligt mycket olja för att orka snurra vidare ett varv till. Det de blankpolerade guldkugghjulen inte vet är att om vi slutar snurra så slutar de snurra också. Vi är alla beroende av varandra.

I öst skall Putin ha koll på bloggarna också. Pressen löper redan bredvid sina herrar som väldresserade hundar. Servrar skall flyttas hem så att de går att stänga ner. Allt skall övervakas. De som skriver saker som inte gillas skall hämtas på natten och låsas in i kalla celler och nakna och värnlösa skall de spöas upp av ligisterna tills de lär sig skriva “krig är fred” och hyllar Putin, Putin über alles. De som är rädd för det fria ordet är vara brottslingar mot mänskligheten och det mänskliga. Det är bara så. Inget är viktigare än att få uttrycka sin åsikt. Man får nypa sig i armen när en Nazist höjer sin röst så att man kommer ihåg det. Alla har rätt att tycka och säga. Till och med Putin och hans anhang. Men det är handlingen som vi gemensamt skall och måste stoppa. Vi kan inte låta de destruktiva ta kontrollen. Det får vi inte. De måste kämpas ner så att de kryper ner i sina hålor i underjorden igen och döljer sina fula trynen.

För att jag skriver det där stycket ovan så skulle de komma de där männen med solglasögon och skinnjackor och släpa ut mig. Om jag nu inte bott där jag nu ändå bor, det fria Europa. Nu är det bara några som kommer att hata och ge uttryck för det i något sammanhang. Spotta på mig. Men jag får framföra min åsikt. Det kan kosta på men jag får det. Men Sveriges största privata bloggs ägare http://kenzas.se/ kommer såklart aldrig att släpas ut i natten för att förhöras på grund av en kontroversiell åsikt. Det är det som är det mest sorgliga av allt. Men i grunden är det just det här EU-samarbetet handlar om för mig och allt annat samarbete. Att vi är många som jobbar tillsammans för frihet över nationella gränser. Att det inte är så stor skillnad på en Italienare och på dig som en del vill försöker få det till. De rädda har alltid varit rädda. Men vi vet bättre eller hur?

Med det får det räcka. En bra film, lite god mat och trotts trasig bil rullar livet på och är ändå gott så gott. Det kunde alltså varit värre.

ps Bilden är stulen från Sveriges största bloggare. Amerikanska drömmen igen minns ni. En som lyckats. Jag förväntar mig en stämning för att ha använt den här i världens minsta blogg. ds

Det finns ingen gång som jag känner mig så utlämnad och liten i världen som när bilen går sönder. Idag skulle vi åka till Bollnäs och storhandla som vi brukar göra en gång i månaden, oftast den fredag som idag, den när Karin slutar tidigt, och vi gav oss iväg glada i hågen vid ett tiden. Extra skojigt idag såklart eftersom yngste sonen också följde med. En dryg mil utan för Los small det till och bilen började dra åt höger. Punktering tänker man ju men det är fjädern på höger sida som har gått av.

Lyckades åka en bit hemåt igen innan det blev tvärstopp en bit utanför Los. Det är nu jag känner mig så utlämnad. Hade jag bott kvar i Edsbyn så hade man haft några stycken att ringa som man vet gladeligen skulle hjälpa till. Men här i Los är det inte så. Det finns liksom ingen man kan ringa. Man står där själv.

Men tack och lov så har vi Assistans. Nackdelen är att bilen fraktas iväg till märkesverkstad, dvs det blir dyrt, men det löser sig i alla fall. Så ock denna gång. Vi själva tar oss hem genom att vandra i det fina vädret. En inte helt oangenäm upplevelse. Karin och Niklas en kvart före mig där jag lunkar efter med hälsporre och allt. Turligt nog var vår granne från Arbrå/Bollnäs här i sin stuga och henne träffade vi på affären så att vi fick lite matkassar hemfraktade. Helgen tämligen räddad alltså men vi är billösa. Det är lite som att vara handikappad om man bor såhär, och samma sak där, det finns liksom ingen självklar att fråga om man akut skulle behöva låna en bil.

Men hur som helst känns det som att helgen är förstörd. Just bilreparationer förföljer mig och plågar mig ständigt. Ja, jag överreagerar säkert men för att ni skall förstå hur vanligt förekommande bilproblem är i mitt liv så kom morsan ihåg dom kristallklart fast hon inte hade en aning om vem jag var när hon var djupt inne i sin demens. Men som sagt det löser dig. Det gör det ju alltid. Men ler det gör jag inte just nu.

Snart är arbetsdagen och arbetsveckan slut också här på kullen. Stickan är laddad med lite filmer och jag har en hög med papper som jag skall ha med mig upp och bläddra i. Men den här fredagen slutar väl på samma sätt som alla andra fredagar gör till slut. Att jag ligger där och snarkar på den gröna soffan. Det enda som kan hindra det där i egentlig mening är en bra film på den där stickan. Fulnedladdad såklart – men ge mig alternativ filmdistributörer som är bättre än Netflix skämtet så slutar jag med det på stört. Så det så.

Råkar du läsa det här så ber jag att få önska trevlig helg!